Debatt

Olle Lundin

Hur korrupt är Sverige – egentligen?

Av Para§rafs Redaktion 2019-06-21

Att försöka besvara frågan om hur korrupt Sverige är egentligen är en mycket svår, kanske omöjlig, uppgift. Det har dock hävdats från flera håll de senaste åren att Sverige nog är mer korrupt än åtminstone Transparency Internationals lista och mätningar ger sken av.

   Enligt den senaste mätningen hamnade Sverige på sjunde plats i världen. Nu är ju TI:s lista en gradering av hur olika källor uppfattar förekomsten av korruption i Sverige. Inte en mätning av den faktiska förekomsten av korruption.

   Listans värde och betydelse kan debatteras länge men det ska inte göras här. Denna artikel handlar om hur vi i Sverige ser på korruption och om vi är så korruptionsbefriade som vi ibland uppfattar oss som. Enkelt uttryckt; korruption är inget problem i Sverige och därför behöver vi inte förhålla oss särskilt till det.

   Jag har mycket kontakter med journalister som i olika ärenden vill ställa ibland rena kunskapsfrågor och ibland ha bedömningar och uttalanden. Därför har jag en ganska god översikt över de senaste årens skandaler/affärer eller vad vi nu ska kalla det i offentlig sektor.

   Jag tänker ge några exempel och diskutera dessa i skenet av frågan om korruption. Eller rättare sagt, resa frågan om exemplet utgör någon form av korruption utan att det uttryckts i media eller i annat sammanhang.

   Min uppfattning är att ordet, begreppet ”korruption”, anses så laddat att det knappas alls används i media. Trots att det många gånger hade varit befogat. Och om vi aktivt undviker att använda begreppet så är det knappast konstigt att TI:s mätningar ger ett så positivt resultat om begreppet inte används av varken media eller gemene man.

   För den som vill fördjupa sig i nedanstående exempel på korruption går det utmärkt att forska vidare via Google. Av utrymmesskäl finns inte möjlighet att redovisa dessa s.k. affärer eller skandaler i detalj.

   Nedanstående är bara exempel tagna ur en mycket stor hög där kanske Nya Karolinska är en av de största korruptionsskandalerna i modern svensk historia. Den berörs inte nedan men beskrivs utmärkt i boken Konsulterna av Röstlund/Gustafsson.

   Det första exemplet är Malmö kommuns loge i den fotbollsstadion som Malmö FF uppfört. Klubben fick substantiellt ekonomiskt stöd av kommunen i uppförandet av stadion och som tack fick kommunen tillgång till en loge i stadion.

   Om detta kunde man läsa i Sydsvenska Dagbladet för ett par år sedan. Journalisterna ville veta vilka lagar och regler som ledningen i Malmö kommun bröt mot när man använde logen själva tillsammans med sina närstående. Kruxet var att det, naturligtvis, inte finns särskilda regler för en dylik situation och det fanns därför inga lagbrott att skriva om.

   Däremot utgör det ett exempel på korruption. Det finns en rad olika internationella definitioner på korruption. Gemensamt för dessa är att det är fråga om att använda sin makt för att sko sig själv eller annan. Ganska okomplicerat egentligen. Att man i Malmö använde sin maktställning för att titta på fotboll tillsammans med sina närstående utgör ett tämligen tydligt exempel, trots frånvaro av lagbrott.

   Det andra exemplet är myndigheten Riksrevisionens totala kollaps 2016. Dagens Nyheter avslöjade på ett skickligt sätt en myndighet i totalt förfall där anmärkningsvärda oegentligheter verkade komma från den högsta ledningen och sprida sig neråt. DN publicerade reportage efter reportage där ledningen trängdes mer och mer in i ett hörn där ingen utgång fanns och riksrevisorerna avgick en efter en.

   Den första riksrevisorn som avgick hade, enligt uppgift, helt enkelt gett höga poster i myndigheten med generösa löner och förmåner till bekanta och vänner. I stor utsträckning hade sedvanliga rekryteringsprocesser förbigåtts och regeringsformens krav på förtjänst och skicklighet synes inte varit ledstjärnan.

   Förklaringen var att den aktuella riksrevisorn hade som ambition att stärka myndighetens kompetens och hon, hennes egen uppgift, kände helt enkelt de mest kompetenta personerna i landet.

   En präktig skandal, hon hade använt sig av sin offentliga makt för att ge personer hon kände förmåner, skolboksexemplet på korruption. När så konstitutionsutskottets ordförande, numera riksdagens talman, intervjuas om detta faktum så svarar han på följande sätt; det är fråga om ett missgrepp i rekryteringsärende, inte särskilt allvarligt. Han försökte förminska vad som hänt till att Riksrevisionen helt enkelt missat att tillämpa några byråkratiska regler som inte var särskilt viktiga.

   Korruption blir intetydligare än så och inte ens när man håller fram korruptionen framför ansiktet på KU:s ordförande så förstår han inte vad han egentligen ser och borde ha sagt. ”Riksrevisionen som myndighet är korrupt”.

   Men KU:s ordförande var i gott sällskap. Inte heller massmedia använde sig av begreppet en enda gång i sin rapportering, trots att förfarandet var näst intill ett övertydligt exempel på korruption.

   Och här ska man inte underskatta ordets makt, om SVT, KU, DN, SVD eller vem som uttryckt just att ”Riksrevisionen är korrupt” eller ”Korruption hos Riksrevisionen” hade sannolikt diskussionen blivit livligare och en och annan svensk noterat att korruption nog finns i Sverige. Ibland synes det nästan som om media avsiktligt undviker ordet ”korruption”.

   Ett tredje exempel är Systembolagets muthärva där ett 70-tal butikschefer utreddes för mutbrott i början på 2000-talet. De hade mottagit s.k. butiksprover, alltså vin och sprit levererade till sina hem från leverantörer, golfbagar m.m. hade bytt ägare. Ett exempel på en korruptionshärva av så stor omfattning att det är svårt att tro att den inte var allmänt känd i organisationen. Osannolikt nog så stänkte absolut ingen smuts på dåvarande ledningen.

   Färskare exempel hittar vi hos Trafikverket, regelrätta mutor, Svenska Kraftnät, gynnar kompisar med miljonkontrakt. De senaste åren har framför allt statliga myndigheter uppvisat en mindre vacker korruptiv sida.

   Vanligare var förr att vi hittade dylika skandaler på den kommunala sidan, med Motala som det absolut främsta exemplet. Motala-skandalen är ett exempel på att lokala medier inte alltid fungerar som den vakthund vi kanske tänker oss.

   Journalisten som avslöjade det hela motarbetades inledningsvis av tidningens ledning, med argumentet att man inte sysslade med dylik journalistik. Motala-skandalen var ett lysande exempel på att lokal maktkoncentration aldrig leder till nåt bra. Huvudmannen i härvan var både ordförande i fullmäktige och i kommunstyrelsen, ett typexempel på en så kallad ”starke man” i kommunen.

   Göteborgshärvan, som avslöjades av Uppdrag Granskning, var en mycket omfattande korruptionshärva med ett bland annat flitigt nyttjande av luftfakturor och regelrätta mutor. Ytterst få fälldes för några brott, främst för att det mesta var preskriberat.

   Det i sin tur berodde på att visselblåsaren, tidigare gift med en av huvudpersonerna i härvan, helt enkelt inte blev  trodd på av de olika instanser som hon meddelade. Varken kommunens egna revisorer, Göteborgsposten m.m. var intresserade av hennes berättelse. Det är ett bra exempel på att vi i Sverige är mycket dåliga på att hantera visselblåsare. Fråga bara de som visselblåste på Macchiarini.

Exemplen kan staplas på varandra. Pinfärska exempel finns från södra Sverige där en chef i ett kommunalt bolag såg till att fyra bilar, från bolaget där hon var chef, såldes till hennes familj, två barn och man till kraftigt underpris – korruption.

   I en annan kommun utsåg förvaltningschefen en kompis till VD i ett kommunalt bolag trots att han inte alls hade mandat till detta. Korruption finns och nya exempel dyker upp nästintill varje vecka.

   Om någon hade förklarat för riksrevisorn, eller i dessa färska exempel chefen i det kommunala bolaget eller förvaltningschefen att det som du har för avsikt att göra är helt enkelt ett typiskt exempel på korruption så betvivlar jag att man hade genomfört åtgärden eller fattat beslutet.

   Korruptionen finns nära oss, närmare än vad vi tror och korruption är inte ett begrepp som är förbehållet öststater, Afrika, Sydostasien med mera. Korruption finns i Sverige, i större omfattning än vad vi själva uppfattar och den grundläggande orsaken är att det bor människor i Sverige. Där det finns människor där finns korruption.

   Är det så viktigt nu då? Spelar det nån roll om vi kallar det korruption eller missgrepp? Jag tror det är viktigt att vi blir medvetna om korruptionens existens så att den kan motarbetas.

   Medvetenheten på olika myndigheter om problematiken är nog så varierande. Vissa myndigheter har exempelvis ingen koll alls på de anställdas bisysslor. Ett nog så viktigt instrument för att hantera korruptionsrisker.

   Innebörden av begreppet korruption är helt enkelt att det är något som förstör, corrumpere på latin. Förtroendet för våra myndigheter är i ett internationellt perspektiv mycket högt.

   Det kanske det också ska vara men dessa affärer/ skandaler tär på förtroendekapitalet och arbetet bör börja hos myndigheterna genom att man medger att visst finns korruption och korruptionsrisker och detta måste vi hantera. Transparency Internationals lista kan medföra att vi blir självbelåtna och nöjda. Ju högre häst man sätter sig på desto hårdare blir fallet.

   Min uppfattning är att motmedlet mot korruption i Sverige idag inte självklart är att vi behöver nya eller andra lagar och regler. Vi har en del som kan användas. Däremot behöver vi erkänna att korruption finns här hos oss. Vi kan knappast bekämpa något som vi helt enkelt inte erkänner att det finns.

 

Av professor Olle Lundin

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

Artikeln har även publicerats på Dagens Juridik

 


   Olle Lundin är professor i förvaltningsrätt vid Juridiska institutionen på Uppsala universitet.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.