Debatt

Åsa Hägglöf

Jag vill så gärna få berätta…

Av Åsa Hägglöf 2019-10-16

Jag vill berätta om en ungdom som blev uppskriven i ålder i samband med asylbeslutet. Han som bedömdes vara 18 år och 1 dag. Eller om den unga pojken som blev tillagd 1 vecka i ålder så han lämpligt nog blev 18 år, för att kunna utvisas som vuxen.

   Jag vill berätta om det mygel som döljer sig bakom de styrandes dörrar, där regler används godtyckligt och att de kringgår barns rättigheter genom att lägga till dagar så en 17-åring blir en 18-åring, och därmed döms därefter.

   Jag vill berätta om de rättsosäkra åldersbedömningarna, som många experter förkastar som en tillförlitlig metod. En metod som på papper förvandlar barn till vuxna.

   Jag vill berätta om A som inte vill kasta sin ryggsäck. Den ryggsäck han hade med sig när han påbörjade sin flykt från sitt hemland. Han som blev registrerad försent, för att få stanna enligt den tillfälliga gymnasielagen.

   Jag vill berätta om F, en ung flicka som kommer bli utvisad när hon blir 18 år. Ett barn som är under dödligt hot från sin pappas håll. Jag vill berätta om att hon anses behöva skydd från honom när hon är 17 år, men inte från den dagen hon är 18.

   Jag vill berätta om H, som måste svara på frågor om varför han är här och inte är död tillsammans med 100.000-tals andra. H som ska utvisas med sin familj med fru och barn.

   Jag vill berätta om L, som för första gången kan leva och andas som en kvinna, och nu vill att hennes barn ska få leva som andra barn gör.

   Jag vill berätta om W, som är homosexuell. W som för första gången i sitt liv öppet kan visa den han är. W som deltagit i sitt livs första Pride. W som kunnat vara sig själv i vårt land. Han som kommer dö för den han är om han inte får stanna i Sverige.

   Jag vill berätta om A. Migrationsverket tyckte att han var över 18 år så fick han sitt första avslag. Det gjorde också att han inte fick bo kvar i sitt gamla boende längre. Avslag och hemlöshet. A som senare hamnade i förvar. Jag vill berätta vad som hände med honom.

   Jag vill berätta om familjen som på egen hand hittade ett arbete samt en egen lägenhet och som gjorde sig oberoende från bistånd och bidrag. De som har integrerat sig in i det svenska samhället och följt alla lagar och regler som en ska. Jag vill berätta att de är utvisade.

   Jag vill berätta om den unga tjejen som är sjuk. Jag vill berätta att hon behöver en operation och att det är bekräftat av läkare. Jag vill berätta att hon inte får den operationen, för att hon inte har ett giltigt personnummer. Jag vill berätta att det beror på att hon inte får uppehållstillstånd. Hon kommer från Afghanistan.

   Jag vill berätta för er att alla dessa människor har ett nummer.
Ett nummer som talar om för oss vad de heter.

   Jag vill berätta allt om hur ett asylärende går till… från början till slut. Jag vill berätta att det är människor bakom varje nummer. Jag vill berätta om alla fantastiska solskenshistorier, där dessa nummermänniskor har fått en familj i vårt land.

   Jag vill framför allt berätta att alla dessa nummermänniskor (som är vanliga… som vi) tar stort avstånd ifrån de kriminella utlandsfödda som också råkat komma med strömmen. Jag vill berätta att de kriminella är en minoritet… de allra allra flesta försöker bara leva ett normalt liv utifrån sina förutsättningar och möjligheter.

   Jag vill också berätta att i många fall är det vårt lands migrationspolitik, som tvingar in unga människor i kriminalitet för att kunna överleva.

   Jag vill berätta om krigets Afghanistan. Jag vill berätta allt jag vet om den tortyr och förföljelse som ofrånkomligt går hand i hand tillsammans med förtrycket.

   Jag har så mycket att berätta… men vem ska jag berätta för? Jag kan berätta för de som vill berätta samma sak som jag. Inga andra vill lyssna.

   Jag vill berätta för dem som bara ser numret, men inte människan bakom. Jag vill berätta för dem, men de vill inte lyssna på mig.

   Jag har så mycket att berätta om de ensamkommande. Jag kan lägga fram statistik. Jag kan lägga fram fakta. Jag kan lägga fram bevis.

   Men vad är det för mening med att jag skriker sönder mina stämband, när de vänder mig ryggen… de där som bör lyssna?

   Vad är det för mening när de som vill berätta samma sak som jag, talar om för mig att det är lönlöst? De (ett par stycken) som ska stå på min sida, talar om för mig att ge upp? Det är värre än att alla faktaresistenta rasister, på en och samma gång, skulle peka på mig med hat i blicken..

   Jag kommer aldrig låta dem komma i skymundan. Jag kommer inte låta dem falla i glömska..

   Men… Jag ville berätta… Jag har berättat… Nu vill jag inte berätta mer…
För ingen lyssnar.

 

Av Åsa Hägglöf

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


Åsa Hägglöf presenterar sig så här: En helt vanlig kvinna med ett rätt så normalt, fungerande liv i bagaget.
Mitt engagemang i asyl- och migrationsfrågor tog sin början i samband med den stora flyktingströmmen från forna Jugoslavien på 90-talet. Det var då jag aktivt bestämde mig för vilken människa jag ville vara. Då startade min ideella karriär. Var 23 år gammal då, nu är jag 50.
Jag vill förändra den avhumanisering som pågår i vårt samhälle. Den avhumanisering av medmänniskor som numer blivit normaliserat.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.