Debatt

Åter till medeltiden

Publicerad 2021-12-02

Hämndinstinkten är och har sedan urtiden varit grundläggande för oss människor och den förknippas med ljuvhet. Många av de företeelser vi observerar och som ser oskyldiga ut kan ändå ha med hämnd att göra. Hämndlystnad är illa sedd, med rätta tycker nog de allra flesta, eftersom den förknippas med ära, våld och blodspillan.

Därför använder vi oss av noaord och eufemismer (som proportionalitet, upprättelse, klander, förtjänst, rättvisa, försoning och straffvärde) och inbillar oss att hämnd inte existerar.

Det finns två idéer som besvarar frågan varför brott bestraffas: prevention (skydd) och retribution (vedergällning). Andra alternativ saknas.

Hämnd kan, liksom straff, ha både preventiv och retributiv funktion. Hämnd och retribution brukar uppfattas som två skilda begrepp, men de bygger bägge på förställningen att det ska ”ges igen”, retribution på att det är rätt att ge igen, hämnd på att det är ljuvt att ge igen. En del amerikanska retributivister gör ingen skillnad på begreppen; kanske har de rätt.

När staten föreslår en straffskärpning anges oftast i förarbetena att orsaken är (allmän)preventiv, men numera händer det att orsaken uppges vara retributiv. Ett exempel på det återfinns i SOU 2021:68 (Skärpta straff för brott i kriminella miljöer):

”Vi har inte grundat våra överväganden på vilka effekter på brottsligheten som en viss högre straffnivå kan tänkas få, eftersom det saknas erfarenhetsmässigt stöd för att göra sådana bedömningar. I stället har vi eftersträvat att det ska föreligga proportionalitet och ekvivalens inom straffrättssystemet så att allvarligare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott och att lika allvarliga brott straffas lika strängt”(s.19).

Här ratas prevention till förmån för retribution. Notera språkbruket: i stället för orden retribution och vedergällning används noaord: proportionalitet och ekvivalens.

När man läser SOU 2021:68 får man lätt intrycket att proportionalitet och ekvivalens är självändamål, vilket är nonsensartat för det måste ju rimligen finnas ett mer materiellt syfte bakom en straffskärpning.

Om, som det sägs i SOU 2021:68, prevention inte är syftet, vad är? Jo, det enda alternativet är retribution/vedergällning/hämnd, som har som enda syfte att ge igen eller slå tillbaka.

Varför i hela fridens namn vill lagstiftaren slå tillbaka om det inte görs för att förebygga eller bekämpa brott eller för annat preventivt syfte?  Kan det vara så illa att staten är hämndlysten och att denna lystnad måste tillfredsställas på samma sätt som gällde för Gamla testamentets Gud en gång i tiden?

Nej, självklart kan en stat inte vara ”lysten”, knappast heller statens mänskliga företrädare. Däremot kan en stat tillfredsställa medborgarnas hämndlystnad genom att avisera och demonstrera sin ansats att slå tillbaka eller ge igen.

Vad vinner lagstiftaren/politikern på det? Röster kanske? Hämnden är ju ljuv och det anar slipade politiker med en spårhunds säkerhet.

 Så det handlar bara om billigt röstfiske? Nej, riktigt så cyniska är nog inte våra folkvalda företrädare. Det kan ju tänkas att allmänhetens oro stillas när staten ställer sig upp på barrikaderna och uppger sig vilja slå tillbaka mot onda och hotfulla makter.

Det kan uttryckas som så att staten vill försäkra sig om undersåtarnas förtroende och lojalitet med förhoppningen att de blir lydigare – och mindre brottsbenägna.

I så fall tillskriver man indirekt retributionen ett preventivt syfte. Oavsett vad som sägs i SOU 2021:68 så är nog den föreställningen den mest verklighetstrogna: en förnuftig lagstiftare föreslår aldrig en straffskärpning eller kriminalisering som inte förväntas få preventiva konsekvenser i någon form.

Hittills har vi berört frågan om lagstiftaren som hämnare. Vad gäller brottmålsdomaren? Hämnas domaren? Kan en domare vara hämndlysten? Vi är nog alla benägna att svara nej på den frågan.

Den berömde amerikanske filosofen Robert Nozick menade att hämnd förutsätter en personlig relation mellan den tilltalade och domstolens ledamöter, något som saknas, varför en brottmålsdom aldrig kan betraktas som hämnd. Det låter bestickande, men är det hela sanningen?

Domaren måste ju implicit identifiera sig med brottsoffrens retributiva attityder och ta itu med deras olycksaliga benägenhet att blodshämnas i privatjustis. Domaren måste viska i brottsoffrets öra: ”Hämnas inte, det är domstolens uppgift”.

Alltså hämnd i statsjustis för att kväsa hämnd i privatjustis. Domarens identifikation med offrets hämndlystnad är abstrakt och påbjuden av lagstiftaren. I amerikansk straffrätt har fenomenet kommit att kallas displacement/satisfication-teoremet (ofta bara displacement): hämnd i privatjustis ersätts med hämnd i statsjustis genom att offret tillfredsställs i statsjustis.

Ingen förnekar displacement som en berättigad föreställning, men få talar om den, kanske för att det framstår som oanständigt att tillfredsställa hämndlystnad.

Men det finns ett stort problem med displacement, som för sin effektivitet förutsätter att det finns förtroende för staten/domstolen. Brottsoffret ger rättsväsendet i uppdrag att hämnas men man ger inte ett uppdrag till någon som man saknar förtroende för. Om staten lyckas upprätthålla ett effektivt våldsmonopol så är det ett tecken på att medborgarna har förtroende för staten.

Det effektiva våldsmonopolet är en relativt sett sen företeelse, något som staten fått tillkämpa sig stegvis under hundratals år. Om brottsoffret saknar förtroende för det statliga rättsväsendet tar hen lagen i egna händer för att utverka rättvisa; hen nöjer sig inte med en brottmålsdom.

I Sverige har vi under det senaste decenniet fått stora problem med gängkriminalitet i våra så kallade utsatta och särskilt utsatta områden. Här liknar situationen den som rådde i forntiden inom klaner och ätter, dvs. före det statliga våldsmonopolets upprättande. Här ser vi nu en utpräglad hederskultur med blodshämnd på agendan.

Vi ser även exempel på vedergällning mot tredje man, som praktiseras utan skrupler för att säkerställa att ingen golar (ett vedervärdigt förfarande som förbjöds redan i våra medeltida landskapslagar). Varför har dessa ungdomar inte statens förtroende? Varför är de inte lojala mot samhället?

Handlar det om kulturella influenser utifrån? Eller om trångboddhet? Det vore förmätet av mig som enskild person att ens försöka förklara det.

Jag kan bara uppgivet konstatera att här ser vi ett konkret exempel på hur samhället kan splittras i små stridsvilliga grupperingar liknande ätter eller klaner när staten inte längre har våldsmonopol och hederskultur tar över. Minsta lilla verbala kränkning kan leda till döden, precis som i Hednalagen. Vi har lokalt återgått till medeltiden. Tidig medeltid.

 

Av Olof Öhlén
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Olof Öhlén har verkat som jurist i 50 år, till en början i domstolsväsendet.
”Efter assessorsförordnande övergick jag till advokatyrket där jag vid sidan av affärsrätt varit försvarare i brottmål och målsägandebiträde. Min grundhållning är i korthet att ingen straffrättslig åskådning kan försvaras om dess syfte inte är preventivt i någon bemärkelse och då avses inte bara brottsbekämpning, för straffrätten har även andra viktiga syften.
I min bok, Tungan:huvudets baneman, försöker jag klarlägga det. Boken är skriven så att den ska vara lättläst och jag hoppas den väcker intresse även utanför fackkretsarna.”

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.