Debatt
Foto: Johan Nilsson / TT

Ytterligare ett terrordåd med nazistiska förtecken i Sverige

Av Simon Vinokur 2022-01-17

Ett barn, en minderårig pojke (nedan kallad för Kristianstadspojken), bestämde sig – inspirerad av rasistiska masskjutningar och skolattacker i bland annat Tyskland, Australien och Sverige - för att på egen hand gå till en gymnasieskola i Kristianstad och hugga två personer med kniv.

Jag ser Sverige som delvis splittrat när det gäller att föreställa sig etniciteten eller den ideologiska tillhörigheten hos den här sortens attentatspersoner.

För min del tänkte jag genast ”svensk nazist”, medan jag starkt misstänker att runt 17 procent av våra röstberättigade trodde, eller åtminstone innerligt hoppades, att det skulle vara en muslim med utomeuropeiska rötter.

Att det skulle vara någon inom extremvänstern trodde nog ingen – och inte för att de inte har problem med visst våld i sina led, utan för att extremvänstervåldet vanligtvis riktar sig antingen mot odemokratiska krafter eller mot judar och inte mot barn.

Med det sagt föreslår jag att vi lämnar alla förutfattade meningar bakom oss och istället hanterar den livssituation, det samhälle och de könsroller som tillsammans kunnat driva en pojke till att vilja skada andra människor – oavsett anledning och oavsett pojkens etnicitet eller ideologi.

Den här sortens radikaliserande borde inte kunna pågå länge eller intensivt nog för att kunna utmynna i rent och skärt våld. Inte i Sverige. Inte 2022.

Varför reagerade ingen tidigare? Hur kunde omgivningen låta den här sortens socialisering pågå utan att bryta in och säga ifrån? Var det ingen som märkte hur pojken hade det eller var det bara ingen som ville ta ansvar för vartåt det barkade?

Varför reagerade ingen på att han hade nära kontakt med den 15-åriga pojke som dömts för en liknande attack förra året?

Visst, Polisen hade hört Kristianstadspojken i samband med förhören av 15-åringen efter dennes dåd – och de visste att båda barnen hade ett gemensamt intresse för nazistiska och rasistiska skjutningar och skolattacker, men Polisen har begränsat handlingsutrymme när det saknas bevis för att något liknande riskerar att hända, så jag förstår att de inte tog ärendet vidare. Kanske en orosanmälan varit på sin plats, men jag vet i ärlighetens namn inte om en sådan gjordes eller ej.

Men skola, föräldrar, vänner, familj, Socialtjänsten, eventuella tränare med flera? Det här handlar inte om att skuldbelägga några individer – det handlar om att kritisera strukturer. Människorna i Kristianstadspojkens närhet mår säkert dåligt nog som det är utan att de ska behöva känna att jag attackerar just dem.

Hur kan det pågå en engagerad, ibland högljudd debatt kring hur vi ska hantera den kriminalitet som uppstått i vissa områden och kretsar – samtidigt som vi tycks missa hur ett hårdare Sverige med neddragna ungdomssatsningar och allt fler vinstdrivande, privatiserade skolor påverkar alla, oavsett nationalitet, etnicitet eller socioekonomiska faktorer?

Hur kan vi tro att ett rasistiskt parti i riksdagen inte skulle påverka människors syn på sina medmänniskor. Eller hur en allmän, politisk ”tävlan” om hur Sverige bäst ska kunna straffa sig till bättre förutsättningar för barn och unga ska kunna bygga bort den här sortens empatistörda barn, unga och vuxna?

Jag vill inte förringa Kristianstadspojkens brott. Att kalla det för ett pojkstreck vore inte bara fel utan även direkt farligt. Alltför ofta bortförklaras till exempel nazistiska eller antisemitiska hatbrott med att de var just det – pojkstreck.

Vi kan aldrig riktigt frånta någon ansvaret för sitt handlande, inte ens om de är tonåringar. Men vad vi kan göra är att dela ansvaret med dem.

Det finns en anledning till att vi inte får köra bil förrän vi är 18, inte får köpa alkohol på Systembolaget förrän vi är 20 eller inte blir straffmyndiga förrän vi är 15.

Det finns en anledning till att föräldrar ansvarar för sina barn tills de är åtminstone 18 år.

Jag menar inte att förringa den skada Kristianstadspojken har åsamkat framförallt de två personer han skadat eller de elever som sett, hört eller på annat sätt påverkats av hans agerande.

Nazism och våld i kombination har aldrig varit en produktiv eller empatisk väg att gå, men vi måste se till att det här inte händer igen – och inte genom att straffa, privatisera och låta bli att satsa resurser på barn och unga.

Vi måste hindra kriminell rekrytering av minderåriga och framtida skolattacker, rasistiska eller ej, genom att se de barn som riskerar att bli förövare. Vi måste se dem – och vi måste våga säga ifrån!

Vi måste våga ta ansvar för andra än bara oss själva och de i vår absoluta närhet – för i grund och botten är Kristianstadspojken ett konkret bevis på hur vi som samhälle har misslyckats.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


     Simon Vinokur är judisk debattör med fokus på människorättsliga frågor. Engagemanget mot rasism och för integration väcktes i tidig ålder av mamman som arbetade med flyktingar och av pappan som kämpat för mänskliga rättigheter i Litauen i hela sitt liv. Sedan 2015 har Simon arbetat ideellt med två integrationsprojekt som han startat, Integrationssegling och Mirumirupliff.
Simon är en av Magasinet Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.