När näthatarna fick ett ansikte

Under flera år hade hon på olika sajter spytt ut sin galla mot namngivna personer. Därtill hade hon ringt deras grannar och arbetsgivare och vräkt ur sig olika lögner om den hon för tillfället var ute efter. Som alla näthatare har hon gömt sig bakom pseudonymer.
Men så en dag fanns hon där i ljuset – i en tv-studio.

Det hade pratats en tid om någon Desirée som var en av näthatarna, ibland benämnd nättroll, som titulerade sig researcher men som aldrig varit i närheten av någon research- eller journalistutbildning. Och att hon utmärkte sig genom att inte bara skriva anonyma inlägg på Flashback och andra skvallersajter, utan också försökte förstöra människors liv genom att ringa upp deras arbetsgivare, släktingar och grannar för att sprida lögner.

Men ingen brydde sig så värst mycket. Hon var ju bara en av många bittra näthatare som fick sin livsenergi av att jävlas med andra människor. Bengt Sändh beskriver typen i en av sina visor med orden: Dom fann inga förtjänster hos sig själva och söker därför brister hos oss andra.

Sanningen om kungaskandalen

Så kom då boken, Från en säker källa… Sanningen om kungaskandalen, som var skriven av historieprofessorn, tillika välkände monarkisten, Dick Harrison och någon Desirée A Schein. Först reagerade jag inte alls, tänkte att det var ännu en bok av några monarkister som underdånigt försökte försvara kungen och kungahuset.

Men när Dick Harrison, som huvudförfattare, nu i efterhand ville ta avstånd från boken och vägrade vara med om att lansera den, så började det bli lite intressant. Och när jag i förra veckan blev uppringd av en reporter från Medierna i Sveriges radios P1, blev det än mer intressant.

Han ville fråga mig om mitt samarbete med denna Desirée A Schein avseende en intervju med Milan Sevo. Saken är den att jag aldrig har intervjuat Milan Sevo och aldrig har pratat med denna Desirée eller haft någon minsta lilla mejlkontakt med henne. Vilket jag också upplyste reportern om.

Blev inte klar över om hon hade lämnat mitt namn som någon form av referens eller vad det handlade om – men hur som helst så var det lögn. Nu började det bli så intressant att jag tog reda på lite mer om henne och insåg att hon var en av dessa näthatare. Därtill en av de värsta. Den där sorten som skriver under ett antal anonyma signaturer och låter den ena signaturen heja på den andra.

Dök upp i SVT:s Debatt

/wp-content/uploads/content/debatt/nar-nathatarna-fick-ett-ansikte/Staende2BlickHoger.pngNågra dagar senare dök hon upp i SVT:s program Debatt och benämnde professor Dick Harrison som hennes medförfattare till den här boken. Då bokens hela syfte är att smutskasta de journalister/författare (riktiga sådana) som för två år sedan skrev boken Den motvillige monarken, så gav hon sig på deras källor. Uppenbarligen var hennes starkaste kort att en av källorna som hade bekräftat att kungen varit på en strippklubb i Atlanda, sålde sin röst till den som ville betala. Det framstår ju onekligen som en mindre trovärdig källa.

Men det framkom att kvinnan ifråga arbetade till och från som speaker och alltså därmed ”sålde sin röst” till reklamspottar och liknande. Med samma slags resonemang skulle alla skådisar och andra som någon gång har gjort professionella speakerjobb (däribland jag själv till tv-program), därmed bli opålitliga källor och vittnen. Vi skulle då vara några som ”sålde våra röster till den som ville betala”.

Kort sagt, denna Desirée A Schein är en näthatare som när hon gav sig på att försöka skriva något annat än bittra elaka anonyma kommentarer på skvallersajter, föll platt till marken. Sådana personer och deras åsikter tål inte ljuset – och i en tv-studio är ljuset obarmhärtigt.

Recensionerna

Men är det då bara jag som tycker att den där boken är rent trams? Här är några utdrag från de tre recensioner jag hittat i rikstidningar:

Aftonbladet:

Jag läser Flashbacktrådar korsvis med boken. Likheten är slående, bara något färre svordomar och förolämpningar i bokform. Större delen av det källkritiska och faktagranskande innehållet finns redan i forumet. Liksom hatet mot Deanne Rauscher (en av författarna till den ofrivillige monarken, min anmärkning). Ett hat som bubblar upp även i denna bok./…/

Det är lovvärt att granska andra författares och journalisters metoder. Men Från en säker källa… arbetar så ohederligt att den faller på sitt eget grepp. Det mest bisarra är författarnas oförmåga att sovra, skilja viktigt från oviktigt. Nu har Dick Harrison försökt stoppa boken, eftersom han inte gillar lanseringen. Hans stora misstag var att ens medverka.

Svenska Dagbladet:

”Från en säker källa…” är, på alla sätt, en mycket märklig bok. Till en del är den ett allmänt debattinlägg mot mediernas bevakning av kungahuset i allmänhet. Den beskrivs som ”driven av bristande källkritik, publicistisk girighet och – kan man förmoda – ett i vissa kretsar brinnande hat mot Sveriges statsskick”. Till en annan del är den ett enda långt och illa skrivet genmäle mot de tidigare kungaböckerna, av ett slag som närmast känns som ett beställningsjobb från de utpekade för att bygga bilden av att de inte gjort något som ”kan betecknas som illegalt, omoraliskt eller betänkligt”.

Expressen:

Är kungen utsatt för en medial komplott? Det menar författarna Desirée A. Schein och Dick Harrison i en ny bok./…/

Paradoxalt nog gör sig boken skyldig till allt som den anklagar Den motvillige monarken för att vara: konspirationsteoretisk, skamlöst spekulativ, osjälvständig i förhållande till sina källor, hårdnackat subjektiv. Försöken att rentvå kungen från de berömda nattklubbs[-]besöken är så absurt invecklad läsning att det gränsar till bondkomik. Som oskyldig läsare får man den där känslan av att ha hamnat i klorna på den fullaste människan på festen. Man vill slita sig, men blir återigen dränkt i verbala spyor.

/wp-content/uploads/content/debatt/nar-nathatarna-fick-ett-ansikte/Liggande2BlickVanster.png

Varför denna Desirée A Schein?

Men hur kom det sig då att denna ökända näthatare kunde engageras för att tillsammans med en historieprofessor snickra ihop en motbok mot Den ofrivillige monarken? Hon har ju aldrig tidigare framträtt i något som helst seriöst sammanhang.

Förklaringen kom i programmet Medierna i Sveriges radios P1. Där framträdde journalisten Daniel Nyhlén, som själv benämner sig ”hovreporter”. Han berättade att han hade kontaktats av en av en person i den svans som omger kungen, som hade frågat om han inte kunde ställa upp på en intervju för någon Desirée som höll på med en bok. Och att det klart framgick av samtalet att hon hade fått betalt för att göra sin research, av en namngiven person i kungasvansen.

– Pengarna har gått från kungavännerna direkt ner i hennes ficka, säger han i programmet.

När en reporter sa att hon förnekar det, svarade Nyhlén:

– Det är klart att hon förnekar det nu. Men då ljuger hon.

Näthatarna har fått ett ansikte och det var precis så oseriöst och obehagligt som vi hade kunnat föreställa oss. Historieprofessorn Dick Harrison har all anledning att ångra att han gav sig in i den här historien. Och ICA-förlaget som gav ut boken, får börja om nere i källaren för att åter försöka bygga upp ett förtroende för sin bokutgivning.

Mer positiv till kungen

När jag för två år sedan läste Den ofrivillige monarken, som har benämnts skandalbok och som en del bokhandlare gömde under disken på samma sätt som tobakshandlare en gång i tiden hade porrtidningar, blev jag mer positivt inställd till kungen personligen.

Han klipper pliktskyldigt sitt tvåtusentrehundrafyrtiofemte band och håller lika pliktskyldigt ett tal, trots att det är hans sämsta gren. Alla andra som inte klarar av att tala inför större grupper kan låta bli, men han måste, och han gör det. Han är inte den skarpaste kniven i lådan och han har inte fått välja sitt jobb, men han utför det så gott han kan.

Visst knullar han runt men det är inget nytt i överklassen. Man försöker upprätthålla en fin kuliss utåt och får utlopp för mänskliga svagheter bakom dessa kulisser. Det gör inte kungen sämre än de som omger honom. Snarare är han bättre, för svansen tycks bestå av en ovanligt slemmig samling personer. Men inte heller det är något nytt när det gäller de här kretsarna av uttråkade personer som med ärvda pengar lever ett till synes meningslöst liv.

Att jag fick en mer positiv syn på kungen medan andra ojade sig i högan sky redan innan de läst boken, beror rimligen på att jag utgår ifrån att kungen är som oss andra människor, med alla våra bättre och sämre sidor.

Att monarki är något fruktansvärt föråldrat som symboliserar den raka motsatsen till FN-stadgans ord om alla människor lika värde, det är ju inte kungens fel. Han föddes in i det. Och med sådana vänner som svansen och de som skrev den här boken – behöver han inga fiender.

Några timmar efter att den här artikeln publicerades ringde Desirée A Schein och talade in ett meddelande på min telefonsvarare, där hon hotade med såväl polisanmälan som stämning om vi inte tog bort artikeln. Naturligtvis låter vi inte hot styra vad vi publicerar. Närmare information och en ljudfil med hennes samtal finns här: Nu ska det stämmas.                                                           En uppföljande artikel om Scheins ständig lögner finns här: Näthataren Scheins ständiga lögner.
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.