Häktad i 556 dagar

En av kvinnorna som varit häktad i det stora kokainmålet, berättar vad som hände henne:
Klockan är 08.00 den 27 december 2010. Jag gör i ordning frukost när jag ser en Jeep glida in på vår gård. Sedan händer allt väldigt snabbt.

Jag går ut i hallen och öppnar ytterdörren. En man kliver ur bilen.

– Hej, ropar jag.

– Hej du, svarar han. Du, vår bil kokar, kan vi få lite vatten av er.

   Han ser vänlig ut så jag säger glatt:

– Ok, kom in.

   Jag låter dörren stå öppen och ropar till min sambo att det är någon som behöver hjälp, och att han står på gården med sin bil.

– Jag kommer, ropar han från badrummet.

   Går in i köket igen och tänker en snabb tanke; en bil som kokar när det är tio grader kallt ute? Det som sedan händer är så fruktansvärt och återkommer i stort sett varje natt i mina drömmar. Jag ska precis öppna skåpet och ta fram tekoppar och plötsligt står han där i köket. Mannen som klivit ur bilen. Helvete, tänker jag. Vi blir rånade! Samtidigt hör jag hur det dunsar i hallen och någon som skriker;

– Han är säkrad.

   Jag hör ett smällande ljud och tänker att de har slagit något i huvudet på min sambo. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade dörren öppen hinner jag tänka innan jag får en polisbricka upptryckt i ansiktet.

– Du är anhållen. Misstänkt för ett väldigt grovt brott, säger mannen.

   Tror fortfarande att det är en rånare och tänker bara på att de har slagit ihjäl min sambo. Det snurrar i huvudet och jag tappar greppet och faller ner på golvet. De drar upp mig och säger att jag måste följa med. En till storväxt person kommer in och jag hör hur de pratar i polisradion. Nu förstår jag att de är poliser. Men vad vill de? Vad har jag gjort? Jag fattar ingenting. Jag ber att få klä på mig för jag står i pyjamasen.

– Ok, säger den ena, men jag måste titta på.

   Så jag får stå i trosor och sätta på mig ett par jeans och när jag ska sätta på mig en bh säger han:

– Den kan du strunta i. Den tas du ändå av när du kommer in på arresten.

   Arresten tänker jag. Vad är det här? Jag frågar om jag ändå kan få sätta på mig ett linne under tröjan och det får jag. De nästkommande 96 timmarna är en mardröm och en förnedring som jag aldrig trodde kunde hända en ostraffad medelålders kvinna som inte ens har en fortkörningsbot på sitt samvete. DNA-test med bomullstopp, fotografering av alla delar på kroppen och fingeravtryck som ska tas. Jag blir inslängd i en fyllecell med en plastmadrass på golvet. Får inget att dricka eller äta på hela dagen. Jag är i chocktillstånd. På kvällen får jag ljummet vatten med en tepåse och en ostmacka. Får ingen handduk, tandborste eller kam på 96 timmar. Får ligga på madrassen med endast en illaluktande filt. Jag fryser hela tiden. Golvet är skitigt med urinfläckar och blodfläckar. Jag är barfota för att de tagit både skor och strumpor ifrån mig. Jag är törstig och det finns en kran men jag har ingen mugg så det är svårt att komma åt vattnet.

   På morgonen efter en sömnlös natt kommer det in utredare från Stockholm och tar i hand och hälsar som det vore vilket affärsmöte som helst förutom att de är rena och prydliga och jag står barfota med rufsigt hår och skrynkliga kläder. De frågar var jag har min bokföring. Jag försöker förklara så gott det går var någonstans på vinden den ligger men det känns inte som de lyssnar. De återkommer på eftermiddagen och är sura och klagar över att det är sådan oordning på vinden. Jag vet att det inte är det men misstänker att polisen förmodligen orsakat detta själva. Jag frågar om de kan ringa mina anhöriga så att de kan ta hand om våra katter.

– Ja det är lugnt, säger de, men jag känner inget som helst förtroende för dem.

   Jag försöker räkna ut hur lång tid det tar innan min sambos föräldrar, som bor i närheten, anar att något är fel och åker hem till oss. Och hur länge våra katter klarar sig utan mat och hur mycket vatten de har. Det är det enda jag tänker på under dessa timmar och att jag skall vara på en bolagsstämma dagen efter. Jag har ingen klocka men jag trycker på knappen varje timme för att fråga vakten vad klockan är. Jag hör att han blir irriterad men för mig känns det som ett bevis på att jag lever.

   Då kunde jag inte ana att jag skulle:

  • Leva i en ännu värre mardröm under de kommande 556 dagarna instängd på 7 kvm, 23 timmar per dygn med möjlighet till frisk luft endast en timme per dag, i en rastgård full med fimpar och en plaststol som är så skitig så man inte vill sätta sig på den.
  • Inte få bestämma när jag fick uträtta mina toalettbehov, utan förlita mig på att någon hade lust att öppna celldörren när jag behövde. (Vilket de inte alltid hade).
  • Sitta i oändliga tortyrliknande förhör och bli anklagad för värre och värre saker vartefter dagarna gick, och höra utredarna säga med inte fullt så övertygande stämmor; ”Vi har en teori om att detta har hänt”, ”Vi har en hypotes”, ”I vår fantasi.”
  • Inte få tillräckligt med mat utan alltid vara hungrig.
  • Bli behandlad och betraktad av personal som något som katten släpat in.
  • Ej bli tilltalad med mitt namn utan med ett nummer.

   Hade jag vetat det så hade jag nog slitit åt mig en kniv och skurit halsen av mig. Där och då, i köket.

   I 18 månader sitter jag häktad och behandlas som en brottsling av det värsta slag. Jag träffar mina advokater, en gång i veckan. Jag pratar inte med någon, förutom vid dessa tillfällen. Försöker prata lite för mig själv så att inte rösten ska försvinna. Försöker träna lite i cellen för att hålla igång blodcirkulationen och musklerna. Jag håller mig undan personalen och svarar bara på tilltal. Vill inte se föraktet i deras blickar.

   Förhören som sker flera gånger i veckan de första sex månaderna gör mig inte klokare. Jag förstår inte vad jag har med att göra att någon åtta månader tidigare i Karibien blivit tagen med 1,4 ton kokain. Det känns som förhörsledarna inte heller har någon vettig förklaring till hur de tänker.

   Efter sex långa månader i häkte börjar det klarna hur polisens hypoteser är uppbyggda. Nu börjar jag fatta att jag är en bricka i spelet. De är ute efter att sätta dit min släkting, Jonas Oredsson. Nu klarnar det och jag börjar förstå hans oro när han under de senaste åren sagt att polisen är ute efter honom. Han har berättat om konstiga saker som har hänt men som vi i familjen slagit ifrån oss och sagt att han bara inbillar sig och att han är paranoid.

   Jag får en känsla av att utredarna redan efter ett par månader inser att deras teorier och hypoteser inte går ihop. Men nu är det så mycket prestige i detta och direktiven från åklagarna gör att de bara måste fortsätta. Senare har jag fått vetskap om att jag var ett medel för att komma åt ”the main target” det vill säga Jonas. De ville stressa honom för att de visste att han for illa av att de blandat in en person som betyder mycket för honom.

   De hade en hypotes om hans inblandning men det fattades en viktig del. Hade han hållit på med en knarksmuggling av det här slaget, så måste han ha pengar. Och det har under förundersökningen (FU) och rättegången, visat sig att han inte har det. Så vem har pengar? Jo jag, hans släkting, Men det gick inte heller ihop. Om han skulle hållit på med narkotikasmuggling i den omfattning som de gör gällande så räcker inte de pengar jag har. Det blir bara skrattretande, för även om de försöker påvisa att alla pengar jag tjänat de senaste tio åren i mina företag och verksamheter är hans, så räcker det inte.

   Efter 556 dagar då mina affärskompanjoner och relationer hörts i vittnesbåset under ed och vitsordat det jag sagt, släpptes jag. Fri att gå. Det som var kvar av mig. Jag hade tappat en tredjedel av min kroppsvikt. Jag väger då 45 kilo och 18 månader av mitt liv är borta. Även de företag jag byggt upp och de verksamheter jag bedrivit. Allt är raserat. De sista tre årens slit i mina verksamheter är bortkastade. Men det spelade ingen roll. För jag var fri. Frihet är allt! Utan den är du ingen fullvärdig människa. Du är ingenting. Jag blev av med min frihet i 556 plågsamma dagar och 556 brutalt ångestfyllda nätter.

   Jag kan leva med det. Det som jag har svårare att förlika mig med är på vilket sett det gjordes. Det kommer jag aldrig över. Det känns som jag förlorade min oskuld igen, men den här gången blev jag grovt våldtagen och sargad i själen. Och min tro på Sverige som ett tryggt och rättssäkert land drog sin sista smärtsamma suck.

   När jag får meddelandet att jag skall släppas fri, får jag det innan åtalspunkten jag varit häktad för i 18 månader ens har behandlats. Jag får det i rättssalen och det blir en mycket snabb promenad upp till min cell – nu utan handfängsel. Jag blir formligen uppmanad att kasta ner mina saker i kassar. Dörren står öppen när jag snabbt slänger ner allt som jag så prydligt haft uppradade på den lilla yta som stått till förfogande. Jag är fri och får inte vara kvar en sekund längre än nödvändigt.

   Det känns helt surrealistiskt när en vårdare gnäller på att han tycker att sådana här fri fot situationer är jobbiga precis när man ska sluta sitt pass.

– Massa extra jobb, muttrar han.

Han har tydligen fullständigt tappat empatin och förståelsen för vad fri fot betyder för den människa som nu efter 18 månader ska få slippa sitt helvete.

   De två kriminalvårdarna som eskorterar mig till friheten däremot tycker att det här är den trevligare delen av deras jobb. De ska få släppa någon fri. Vi passerar fyra säkerhetsdörrar och slussar och de hjälper mig att bära kassarna med kläder, böcker och kollegieblock fulla med 18 månaders tankar ut i friheten. Helt overkligt står jag sedan på Bergsgatan med entrén till Kronobergs häkte bakom mig. De önskar mig lycka till och går tillbaka in genom säkerhetsdörrarna. Jag tackar men jag fortsätter att ha ryggen mot entrén. Vänder mig inte om.

   Jag möts av min familj, mina advokater och även några av de andra åtalades advokater som alla vill krama om mig. Kramarna jag får av alla som står där värmer mig ända in i själen. Min syster öppnar bildörren åt mig men jag stänger den igen.

   Jag vill känna hur det känns att ta i ett handtag och öppna det själv. Jag upprepar proceduren flera gånger. Det är en av de saker som jag har längtat efter under hela tiden i fångenskap. Att få ta i ett handtag. Att få öppna en dörr själv.

   Det som är så självklart i det vanliga livet – i frihet.

 

Ytterligare en artikel

Skribenten önskar vara anonym men vi vet vem hon är, och att hon är en av dem som varit häktad i det här stora kokainmålet. Hon har varit med på samtliga rättegångsdagar under de nio månader som det här har pågått. Först som häktad och därefter på åhörarläktaren.

En andra artikel om den stora kokainrättegången, av samma skribent, finns att läsa här: Jag har inspelningen

Fler artiklar om kokainmålet finns att läsa här.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.