Debatt

Polisens prioritering borde vara glasklar

Den senaste rapporten från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) klargör vad vi kunnat ana en längre tid. Det alltför vanligt förekommande dödandet av medmänniskor har fortsatt gå ned år för år. Alltså män som i fyllan mördar en annan berusad vän. Och män som mördar sina hustrur, sambos eller flickvänner etc. Medan det ofta gängrelaterade skjutandet mellan kriminella har ökat betydligt. Därmed bör polisens prioriteringar vara glasklara.

   Det finns några brott som den lagstiftande församlingen, vår folkvalda riksdag, har slagit fast är de grövsta brotten. Och som man därmed kan dömas till livstids fängelse för. Grovt spioneri är ett sådant brott och mord ett annat.

   Det dödliga våldet mot, och mellan, vanliga medborgare har alltså minskat. Vilket naturligtvis är glädjande. Att det därtill är en trend sedan många år tillbaka gör saken än bättre.

   Det kriminella våldet i form av att man skjuter ihjäl varandra har dock ökat så mycket att antalet sammantaget dödade i Sverige är betydligt fler under de senaste två åren än vad det årligen varit under de senaste årtiondena. De senaste två årens antal dödade ligger därmed i nivå med antalet dödade för några tiotal år sedan.

   Alltså, färre skötsamma medborgare dödas men betydligt fler kriminella blir mördade av andra kriminella.

   Sammanfattningsvis så tycks alltså anpassningen till gällande lagar och normer för befolkningen i stort ha förbättras, medan det blir ett allt råare våld och därmed allt grövre normbrott i kriminella kretsar.

   Man behöver inte vara ett geni för att därmed inse vad som rimligen bör vara en av svensk polis högsta prioriteringar. Även en i övrigt misslyckad rikspolischef borde kunna inse det.

   Två åtgärder framstår som självklara:

   För det första: Polisen måste, i samarbete med tullen, sätta in större resurser på att hindra införseln av illegala vapen i landet. Om det innebär att resurser tas från andra områden så att Svensson, Andersson och Petterson kan slinka igenom med lite för mycket cigaretter eller alkohol, så kan vi leva med det. Men att det kommer in fler och fler skjutvapen kan vi inte leva med – det kan vi tvärtom dö av.

   För det andra: I de områden som brukar benämnas ”utsatta områden”, och där en alltför stor del av våldsbrotten utförs måste det sättas in fler poliser – dygnet runt. Alltså inte någon lite symbolisk polisstation som är bemannad några timmar i veckan. Utan poliser som patrullerar till fots och åker runt med bilar, ska vara synliga där dygnet runt. Staten, i form av polisen, ska helt enkelt markera att de är på plats och är beredda att ingripa när något händer. Visa att man inte accepterar att andra krafter försöker ta över området.

   Jag kan tyvärr – sorgligt nog – bara se två anledningar till att det inte redan har gjorts:

   Polisen vågar inte befinna sig i dessa områden nattetid. Men jag är övertygad om att är de tillräckligt många med tillräckligt bra utrustning så går det att få ihop poliser som vågar. Ingen har under polisutbildningen sagt att de har valt ett riskfritt yrke.

   En gång i tiden arbetade jag som brandman. Till och från gick vi in i brinnande hus och hämtade ut barn. Det var riskfyllt. Men vi visste att vi hade valt ett jobb som innebar att vårt arbete började där skyddsombud skulle ha stoppat andra former av jobb. Så är det även för poliser. Deras jobb börjar ofta där andra måste dra sig undan.

   Grunden för staten Sverige, och för att vi betalar skatt, är beskydd. Militärt och polisiärt beskydd. Om inte polisen i fredstid står för detta beskydd tar andra krafter över.

   Nu menar jag inte att poliser som blir placerade i sådana områden bara ska ägna sig åt att stoppa eventuella upplopp och liknande. Sånt händer bara någon eller möjligen några gånger om året. Polisens huvudsakliga uppgift blir att visa att de är där för att skydda hederliga medborgare. Alltså vanligt vänligt förebyggande polisarbete. Gärna i form av lite äldre erfarna poliser som inte har fått för sig att man ska vifta med en pistol så snart något framstår som det minsta hotfullt. Och därmed knyta kontakter med de som bor där och bygga förtroende – vilket med tiden leder till att fler och fler grova brott klaras upp.

   Vi vet att det är så. Fråga vilken äldre polis som helst som har arbetat under den period som polisen hade en lokal förankring. Tusentals brott har klarats upp och gärningsmännen har kunnat lagföras genom att poliser hade en lokal förankring. Och i och med att de därmed hade hederliga medborgares förtroende, fick de reda på vad som hade hänt, varför och vilka som sannolikt var gärningsmännen.

   Det andra skälet jag kan se till att det här inte har gjorts för länge sedan, är om möjligt ännu sorgligare. Det är att i de här invandrartäta områdena, där det ofta är en liten grupp invandrare som utför brotten, är det nästan alltid andra invandrare som blir brottsoffren. Och det kanske därmed inte är så högt prioriterat av svenska polischefer? Jag önskar att jag har fel – men är inte så helt säker på det.

   Nu kanske någon invänder att det här är ett problem som inte bara ligger på polisen att klara ut. Jag instämmer. Skolan kan göra mycket. Ideella föreningar och socialen likaså. Och inte minst kan föräldrar hålla ordning på sina ungar. När jag läste om ett gäng mammor som gick omkring på kvällarna i ett av de här områdena för att hålla ordning på tonårskillarna, blev jag väldigt glad. Hederliga vuxna måste sätta normerna – inte kriminella vuxna.

   Det är mycket som kan göras för att förebygga brottslighet, vilket är en av polisens främsta uppgifter – men nu handlar det om ett akut läge. Människor skjuts ihjäl i allt större utsträckning. Det måste stoppas oavsett om det i huvudsak är invandrare eller svenskar som skjuter och oavsett om det är invandrare eller infödda svenskar som blir brottsoffer. Hur välbeväpnade och hänsynslösa en del kriminella gäng än kan vara, så finns det ett gäng som är bättre beväpnat, bättre tränat och utbildat, och framförallt väldigt mycket större – den svenska poliskåren. Det är dags att visa det nu.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.