Debatt

”Samhället håller på och rensar bort element som…”

2018-01-19

Citatet ovan kommer inte från något som Stalin eller Hitler ska ha sagt. Det var en kvinnlig dokumentärfilmare som sa det i SVT:s kulturnyheter i veckan. Syftande på Metoo sa hon: ”Det är väldigt märkligt att vi är inne i en revolution där samhället håller på och rensar bort element som har varit kvinnoförtryckande, samtidigt håller vi på och vrålhyllar Ingmar Bergman”. Uttalandet bemöts inte i programmet. Så långt har det alltså gått.

   Metoo är alltså för den där kvinnan och tydligen också för SVT:s kulturnyhetsredaktion, eftersom de låter det passera som en självklarhet, en revolution som ska rensa bort olämpliga ”element”.

   Jag är försiktig med ordet fascism, men att prata om människor som några slags olämpliga element som ska rensas bort – det är just fascism och ingenting annat.

   I en rättsstat kan en rättsprocess resultera i att man tar bort personer från gatan under en tid, genom att döma dem till fängelsestraff om de agerat grovt hänsynslöst mot sina medmänniskor. Men man rensar inte bort ”element” i en civiliserad stat som inte har dödsstraff.

   I svallvågorna efter Metoo har dock personer rensats bort från att få framträda offentligt i sina yrken som skådespelare, lärare eller skribenter etcetera. De har dömts till livstid vid skampålen. De har ”rensats bort”. Och det utan att ens ha åtalats för något, utan för att någon eller några har påstått något.

   Det är faktiskt att likna vid häxprocesserna på 1600-talet – men med den skillnaden att det då var en del kvinnor som blev brännmärkta för att någon eller några påstod något, medan det nu är en del män som brännmärks. Män som är ”element” – och som ska rensas bort.

   Om det inte blir stopp på de här ytterligheterna är det stor risk för att det utmärkta Metoo-initiativet kommer att slå bakut och slå tillbaka mot kvinnor i allmänhet.

   Några framträdande kvinnor har börjat säga ifrån: Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg är en av flera som inte vill ställa upp på framställningen av kvinnor som oskyldiga helgonlika offer. Hon skrev i en artikel med rubriken, Ett svartvitt Metoo förminskar kvinnor:

   ”Vi måste prata om det faktum att Metoo har en konservativ bias som vill göra kvinnan till någon som helst sitter med benen i kors: Endast män kladdar och tafsar. Bara de kan utnyttja känslorna hos någon som är förälskad. Det är bara män som vill titta på porrfilm. Det är bara män som inte fattar när någon de uppvaktar inte är intresserad. Endast mannen tjatar till sig sex i den äktenskapliga bädden. Kvinnor är ingenting av det där. Kvinnan är ren och oskuldsfull.
   Det vore en fasaväckande reaktionär, antifeministisk backlash om vi ska gå tillbaka till idén att kvinnor är goda och födda med särskilda mjuka egenskaper som gör att samhället kan förvänta sig att vi ska bete oss så. Kvinnor är ingen särart, kvinnor är människor. Vi är lika mångfasetterade, viljestarka och egennyttiga som vilka andra varelser som helst.”

   Anna Hedenmo, Publicistklubbens ordförande, är en annan. Hon skrev i en debattartikel apropå journalistiken runt Metoo:

   ”De vanliga kriterierna, att vi publicerar det som är sant och relevant, kastades överbord i takt med att sociala medier drev de traditionella medierna framför sig. Kvinnors utsagor blev till självklara sanningar utan varken åtal eller domar, och en rad män fick sina liv dramatiskt förändrade över en natt.
   Allt för sällan ifrågasattes detta ”gatans parlament” av de stora medierna. Plötsligt, och utan någon djupgående debatt, rådde en ny, godtycklig rättsordning.”

   Den där nya rättsordningen dömer män utan någon rättslig prövning. Och dömer stenhårt. Mycket hårdare än vad en svensk domstol skulle kunna utdöma som straff.

   Vi kan läsa böcker av författare som har rånat banker, sålt knark i mängder eller till och med har mördat. De sitter i fängelse eller har avtjänat sina straff och vad de har att berätta från sina mörka år är så pass intressant att bokförlag vill ge ut deras berättelser.

   Vi kan se såväl svenska som internationella skådespelare i långfilmer och TV-serier, som tidigare har gjort sig skyldiga till grova brott med fängelsestraff som följd.

   Men om någon i de extrema yttringarna av Metoo påstår något sexuellt om en man som namnges så döms han, ofta ohörd, till livstidsstraff vid skampålen och avstängning från sitt yrke.

   Vem av oss, män som kvinnor, har inte sagt eller gjort något dumt någon gång? Om vi inkluderar tonåren, är det nog inte så värst många som kan hävda att det aldrig hänt. Om inte annat så har vi väl när vi fått i oss för mycket sagt eller gjort saker som vi idag inte är direkt stolta över. Ändå tycks det idag vara något av ett krav att vi ska vara änglar i människoskepnad.

   För den helt fantastiska skådespelaren Kevin Spacey räckte det med att han berusad men påklädd påstods ha lagt sig på en man under en efterfest och att mannen som påstår det då skulle ha varit 14 år gammal. Därtill ska Spacey ha tafsat på en man i en bar. Nu är han avstängd från allt. Jag hoppas innerligt att en dag återigen få se hans stora konstnärskap i en långfilm eller TV-serie. Liksom jag hoppas att en dag återigen få läsa något från Fredrik Virtanens begåvade penna.

   När jag sett Kevin Spacey i olika roller har jag aldrig trott att han varit någon ängel. Picasso lär inte heller ha varit det. Det går att räkna upp massor av internationellt framstående konstnärer, författare och skådespelare som har haft ett rykte om sig att förföra kvinnor på löpande band och ofta utlovat både det ena och det andra, för att sedan inte bry sig om dem.

   Själv blir jag alltid misstänksam mot de där som framställer sig som felfria. Vad försöker de dölja? Ett långt liv har lärt mig att människor är människor, män som kvinnor, med sina bättre och sämre sidor. Med sina fel och brister – och ibland med sina helt underbara sidor.

   Män i olika maktpositioner har använt sin makt för att få ha sex med kvinnor som kan tänkas ha nytta av att ligga med männen ifråga. Metoo har visat att det förekommer i betydligt större utsträckning än vad i varje fall jag kunnat föreställa mig.

   Även när det inte innebär någon form av sexuellt övergrepp i laglig mening, så är det naturligtvis ett ynkligt skitstövelbeteende från dessa mäns sida. Men det behövs två för ett samlag. Allt fler kvinnor har framträtt, skådespelaren Noomi Rapace är en, och klargjort att de i sådana situationer har vägrat. Klargjort att de vägrar sälja sig på det sättet.

   För det är ju vad det handlar om, att sälja sig mot gentjänster och i varje fall på sikt för högre inkomster. Det finns ord för dem som säljer sex på det sättet. Men allt för ofta, om än inte alltid, framställs dessa kvinnor av sig själva och andra som helgonlika små offer.

   Det finns många, förhoppningsvis miljontals kvinnor och män, som vägrar göra saker som bär dem emot. Vägrar även om det på både kort och lång sikt kostar. Det finns ord för sånt också – integritet.

   Allt det där får vi leva med just för att människor är människor. Men när någon anklagas för något sexuellt som är brottsligt och polisen utreder fallet och kommer fram till att det inte finns något som bevisar vad som påståtts – vad har vi då att rätta oss efter att det antingen läggs ner av åklagare eller att den åtalade frikänns i domstol?

   Någon eller några kan naturligtvis tro att den som var misstänkt för något brottsligt ändå är skyldig. Vi har ju yttrandefrihet, inom vissa gränser, och helt obegränsad tankefrihet.

   Men ska det vara avgörande – eller är det vad rättssystemet kommer fram till som ska gälla?

   Jag hävdar inte att det som polis, åklagare och domstolar alltid kommer fram till är vad som är rimligt och rätt. Men i en rättsstat som Sverige kan man få en tingsrättsdom överprövad i hovrätt och i sin tur överklaga en hovrättsdom till Högsta domstolen. Därtill kan den som blir dömd gång på gång i efterhand begära resning i Högsta domstolen under många år efter den fällande domen.

   Systemet är alltså garderat med flera möjligheter att få sin sak prövad antingen man är misstänkt för ett brott eller är den som åklagaren anser har blivit utsatt för ett brott. Därmed blir det, hävdar jag, till 99 procent rätt när ett fall har passerat hela systemet.

   De fall som långt i efterhand, där någon döms flera år senare, eller tvärtom fått resning och blivit frikänd efter kanske många år i fängelse utgör en del av den återstående procenten.

   Vi måste helt enkelt ha den ordningen att det är rättssystemet som ska döma, inte tillfälliga opinioner i form av en folkdomstol och medier som populistiskt viker ner sig för denna folkdomstol.

   Låt mig avsluta med att återge Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmos kloka ord, som hon avslutade sin debattartikel med:

En del hävdar att Metoo är en revolution, att kvinnors villkor har förändrats i grunden, att inget kommer bli sig likt igen. Jag hoppas innerligt att dessa optimister har rätt. Men även i omvälvande tider behövs ifrågasättande medier.
Kanske är det just i revolutionstider, när alla springer åt samma håll, som behovet av den kritiskt granskande journalisten är som allra störst.”

För övrigt anser jag…

   att inget jag skrivit ovan på något sätt försvarar någon som helst form av sexbrott. Därmed hoppas jag slippa en onödig sidodiskussion.

 


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag, onsdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.