Jimmie Åkesson. Foto Adam Ihse/TT

Är det bättre att bli våldtagen av en svensk man än av en utländsk?

Av Maria Robsahm 2019-10-25

Frågan är förstås absurd. Men i själva verket är den kärnan i det synsätt som präglar Sverigedemokraternas propaganda kring sexualbrott.

   Sexualbrott och våldtäkter har stått i centrum för Sverigedemokraternas propaganda i alla år. Oavsett när man tittar på deras uttalanden kring brottslighet så har kärnbudskapet varit att utländska män kommer till Sverige och förgriper sig på svenska kvinnor.

   Så var det när deras propaganda spreds med klistermärken där de vände sig direkt till svenska flickor: ”Skända inte din ras, Ditt Sverige, Din familj och släkt.”

 

I den första affischen med Jimmie Åkesson 2002 gjordes samma koppling mellan utländska män och våldtäkter:

”Makthavarna har sålt ut vårt land genom EU-medlemskapet och en alltför stor invandring. Brottsligheten blir allt grövre. Unga flickor våldtas medan pojkarna rånas på sina kläder och mobiltelefoner .”

 

       

                     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

     

   

   Och samma propaganda fortsätter idag. För ett år sedan förmedlades SD:s budskap i följande affisch med en bild på en ung kvinna utomhus nattetid.

”Sexualbrotten ökar kraftigt. Regeringens politik med öppna gränser, milda straff och alltför få poliser får konsekvenser”.

 

   

   Budskapet har inte förändrats. Det är detsamma 1992, 2002 och 2018: Utländska män kommer till Sverige och förgriper sig på svenska flickor.

   I den djungelartade offentliga debatten kring detta budskap har ett antal uttryck växt fram som ”våldtäktsepidemin” och ”våldtäktsexplosionen”. Men där detta budskap för 25 år sedan bara syntes på obskyra klistermärken kan det idag höras i Sveriges riksdag.

   För att förstå SD-propagandan kring våldtäkter måste vi göra en liten historisk tillbakablick.

   Det är ganska nyligen som vi i Sverige började se våldtäkt som en kränkning av den utsatta kvinnan själv. När vi tittar tillbaka i historien blir det tydligt att våldtäkt i första hand var en kränkning av kvinnans man. Om hon inte hade någon man så var det en kränkning av hennes familj (hennes far) eller hennes släkt.

   Detta synsätt präglas av att kvinnor ses som mäns ägodelar. Här finns också föreställningen att män har rättigheter gentemot ”sina” kvinnor. Rent tankemässigt var det därför en omöjlighet att anklaga en man för att ha våldfört sig på sin egen fru. Han hade helt enkelt rätt till sexuellt umgänge med henne – vad hon själv tyckte var irrelevant.

   Denna föreställning levde kvar i svensk juridik ända fram till 1964. Fram till dess hade en man i Sverige rätt till sexuellt umgänge med sin fru. Oavsett hur mycket våld han använde så kunde själva det sexuella övergreppet inte definieras som våldtäkt rent juridiskt. Först 1964 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet.

   Som med alla genomgripande juridiska förändringar levde gamla tankemönster kvar långt efter att våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades. Än idag – mer än femtio år efteråt – lever bilden kvar att en typisk våldtäkt är en okänd man som förgriper sig på en kvinna utomhus.

   Det är därför ingen slump att SD:s budskap 2018 illustreras av en ung kvinna som befinner sig i mörkret utomhus. Men den typiska våldtäkten sker inomhus, och kvinnan känner sin förövare. Mycket ofta har de en relation.

   Detta bekräftades också i juni i år när Polisen inledde en särskild satsning mot våldtäkter, brott i nära relationer och vålds- och sexualbrott mot barn. Totalt satsas cirka 300 miljoner kronor årligen och 350 årsarbetskrafter. I kampanjen för att få nya medarbetare påpekades detta elementära faktum: ”De flesta som utsätts för våldtäkt känner sin förövare”.

   Men myten om den okände främlingen lever kvar. Detta är den bakgrund som vi måste ha med oss när vi ska försöka förstå föreställningen att utländska män kommer till Sverige och förgriper sig på ”våra kvinnor”. Denna förlegade tanke har djupa rötter i vår kultur – liksom i de flesta mänskliga kulturer på jorden.

   Våldtäkter är med detta synsätt alltså inte i första hand ett övergrepp på den enskilda kvinnan utan en kränkning mot hennes man, hennes familj, hennes släkt – eller som för de främlingsfientliga – hennes land eller hennes ”ras”.

   I SD:s tidiga klistermärken handlade våldtäkterna inte om att flickor skändades – istället handlade det om att svenska flickor uppmanades att inte ”skända sin ras”.

   Det här innebär också en grundläggande brist på förståelse för de kränkningar som kvinnor i Sverige utsätts för av svenska män. Svenska män har enligt denna propaganda en rätt till svenska kvinnor som inte utländska män har som kommer hit och ”tar våra kvinnor”.

   Detta får betydelse för hur man ser på statistiken kring sexualbrott. För de främlingsfientliga är det enda intresset att visa att det i huvudsak är utländska män som begår sexualbrott och att det har ökat. Alla artiklar och alla inslag på TV som tycks bekräfta detta antagande blir snabbt starka bevis, medan motsvarande nyheter om sexualbrott och våldtäkter begångna av svenska män förbigås med tystnad eller tonas ned som irrelevanta.

   Det här blir särskilt tydligt i den långa rad av sexuella övergrepp som har rapporterats inifrån partiet självt, nu senast strax före EU-valet där EU-parlamentarikern Peter Lundgren öppet kunde erkänna att han ofredat en partikamrat sexuellt.

   Uppgifterna som framkom i media var tillräckligt för att åklagaren kunde inleda en förundersökning om sexuellt ofredande. Varken Lundgren själv eller partiledningen verkade inse att detta brott faller under allmänt åtal och därför inte påverkas av att brottsoffret själv inte ville ha något åtal.

 

   Lundgren bad om ursäkt i en filmad intervju och det han ansåg han och partiet kunde räcka. Han är ju en svensk man och då är sexualbrott inte längre en politisk fråga för SD. Det ska handla om utländska män och den våldtäktsepidemi som uppges ha drabbat Sverige på senare år.

   Därför uppstod stor förvirring i detta läger när Patrik Engellau publicerade sin studie om invandrare och brottslighet i juni 2019. Slutsatsen var nämligen inte alls den som Engellau hade hoppats på. Han summerade själv sin rapport med orden: ”Antalet våldtäktsmisstänka svenskar har skjutit i höjden”.

   Även om det är en alldeles korrekt slutsats så kunde varken Engellau eller hans följare acceptera den. Som vi har sett har kopplingen mellan invandrare och våldtäkter alltid varit själva kärnan i retoriken från SD och likasinnade. Och slutsatsen att antalet våldtäktsmisstänkta svenskar har ökat kraftigt var helt enkelt inte förenlig med det främlingsfientliga axiom som hela deras världsbild bygger på.

”En möjlighet är att svenskarna hängt på våldtäktsvågen med råge” skrev Patrik Engellau och det som därefter hände på hans kommentarsfält var mycket avslöjande.

   Reaktionen var en kombination av ilska och misstro. Det är helt uppenbart att hans följare inte hade förväntat sig detta resultat. De visste ju egentligen redan hur allt låg till – och nu kommer denna rapport och motsäger allt! Kommentarerna och bortförklaringarna är bisarra:

  • ”Det är Metoo-dravlet.”
  • ”Feministerna okynnesanmäler svenskar!”
  • ”Allt är Jerzy Sarneckis fel!”
  • ”Allt är Dan Eliassons fel!”
  • ”Våldtäktsmisstankar mot invandrare diarieförs inte”
  • ”När kommer mans-metoo för vita korpulenta män?”

   Det finns något tragikomiskt över alltihop. Och samtidigt något djupt tragiskt i att dessa fruktansvärda kränkningar har kidnappats av folk med en helt annan agenda än att värna de kvinnor och flickor som har utsatts. När det står klart att det är svenska män som står för ökningen av antalet våldtäkter så hamnar fokus genast på ”okynnesanmälan” och ”Metoo-dravlet”.

   Det finns en rad myter om våldtäkter. Det finns också en fruktansvärd verklighet.

   Svenska män som våldför sig på svenska kvinnor är helt enkelt inte intressanta för personer med SD:s perspektiv. Och nu blir rubrikens fråga relevant: Är det verkligen bättre att bli våldtagen av en svensk man än av en utländsk? Det enda rimliga svaret är att den som bara bryr sig om våldtagna kvinnor när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet att uttala sig om dessa fruktansvärda brott.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Maria Robsahm är prisbelönad journalist – Stora Journalistpriset 1996 för hennes bevakning av hanteringen av Estoniaolyckan – och hon har arbetat på redaktioner som Dagens Nyheter, Rapport och TV4.
Hon har också ett förflutet som universitetslärare i teoretisk filosofi och Europaparlamentariker.
Idag ser hon sig som folkbildare framför allt när det gäller brottsligheten i Sverige. Hennes grafer delas flitigt på Facebook.
Maria är en av Magasinet Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.