Jimmie Åkesson. Foto Henrik Montgomery/TT

Öppet brev till Jimmie Åkesson

Av Åsa Hägglöf 2019-10-29

Jag minns att jag läst någonstans att du blev upprörd över att din känsla inte respekterades i samband med en upplevelse från din barndom. Det handlade om att du fick din uppfattning om utlandsfödda – på grund av några barn med utländskt klingande namn.

   Du har rätt i sak, Jimmie Åkesson. Självklart kan ingen ta ifrån oss en känsla, och hur vi upplever olika händelser vi stöter på i livet. Jag respekterar din känsla. Sen kan jag ju ha en åsikt om den, utan att vilja beröva dig rätten att känna.

   Att din känsla är orealistisk i det sammanhanget är helt och hållet min åsikt. Att som barn få en känsla av en systemkollaps på grund av tre barn med utländskt påbrå i din hemstads skola, måste anses som tragisk och en smula överdrivet?

   Jag själv till exempel får ju en känsla av hopplöshet när jag hör dig tala. Det är förstås min rätt att känna. Och kanske mer realistisk? Du förstår, du bidrar faktiskt till den där systemkollapsen du är så rädd för.

   Du vet själv i vilket fack ditt parti hör hemma. Du vet själv vad din starka sida är. Du vet mycket väl att manipulation fungerar. Rädsla är en destruktiv känsla, Åkesson.

   Försök släppa din subjektiva inställning mot de där tre barnen som fanns på din skola. Straffa inte alla flyktingar för att du som barn var rädd för det okända. Idag, som vuxen, kan du rimligen förstå det ologiska i det.

   Jag väljer att möta människor i samhället. Jag väljer att bedöma alla individuellt. Du förstår, dina skräckexempel speglar inte verkligheten. Och vad var egentligen skräcken i det, förutom att barnen bara fanns där?

   Du påstår dig vara en man av folket. Men vilka talar du med, Åkesson? Talar du med dem som kan få dig att släppa rädslan för de som inte är födda i Sverige?

   Talar du, på riktigt, med dem som inte är födda här? Jag talar med så många som möjligt. Jag involverar mig för att lära mig. Jag låter dem få berätta och det är min skyldighet att lyssna. Jag talar med de som kan förändra min subjektiva uppfattning, om det är en sådan uppfattning jag har.

   Det valde jag att göra som mycket ung. Vet du vad det gjort för mig? Jag lärde mig att känna sympati, kärlek, förståelse och framför allt acceptans.

   Min familj och jag har en bonusson/bonusbror som numer är självständig, självförsörjande och har ett eget hem. Han kommer från Afghanistan. Om du skulle sitta ner med honom med en kopp kaffe (the för honom, han dricker inte kaffe), så lovar jag dig att du vill ha en påtår. Han är nämligen den som bäst representerar de ensamkommande från Afghanistan.

   Jag är övertygad om att det är de unga som tvingats fly, som kommer att förändra världen! Jag är övertygad om att det är de som kommer störta förtrycket i deras hemländer.

   Tänk dig att vi istället kan ta på oss lite av den förändringen. Det är nämligen så här, Jimmie Åkesson, att de allra flesta egentligen vill vara hemma. Tänk dig att vi alla skulle hjälpas åt, så att fred blir det som alla kan leva i?

    Då skulle samhället bli som du vill. De flesta skulle nämligen vilja åka hem. Jag tycker såklart det är jättetråkigt. Men så skulle det bli.
Jag har en liten historia att berätta för dig:

   Jag minns en lycklig tid i mitt liv. Jag var lite över 20 år. Jag lärde känna många människor från bland annat Kosovo. De berättade sina livs historier för mig. De grät för att de inte kunde stanna kvar i sina hem.

   De var så tacksamma att de hade tagit sig hit, men de ville mest av allt vara hemma. Deras livshistoria satte min egen i ett helt annat perspektiv. Jag tror att ditt barndomstrauma involverade några fåtal barn, också kan ses som en aning småaktigt i jämförelse?

   Jag var på besök på en flyktingförläggning. Året var 1992. Jag gick ut och satt mig på en bänk för att röka, och jag ser ett par nyfikna ögon kika ut över fönsterkarmen från en lägenhet. Jag tittade tiĺlbaka och vinkade. Det var två barn som försökte få min uppmärksamhet. Två flyktingbarn med barns självklara nyfikenhet glittrande i deras ögon.

   De försvann från fönstret en liten stund, för att komma tillbaka med en man och en kvinna. Det var barnens mor och far. Fönstret öppnades och de vinkade glatt inbjudande.
– Kom kom, kom!

   Självklart gick jag dit. Jag hade jättetrevligt! De ville faktiskt nästan mata ihjäl mig! Jag fick använda hela min finkänslighet, för att få dem att förstå att det finns en gräns för hur mycket en människa kan stoppa i sig. Kan bli lite chockartat för oss svenskar med all denna gästvänlighet. Nåja, för en del av oss.

    Barnen visade teckningar de gjort. De hade bland annat ritat det hus de bodde i – innan de var tvungna att packa kappsäcken för att fly.

   De visade mig den enda leksak de kunnat ta med från sitt barndomshem. Det var en liten docka med vackert mörkt hår.
Den såg sliten ut, men barnen älskade den.

   Föräldrarna berättade om sitt land och hur det var att vara en främling i vårt. Jag blev kvar i tre timmar. Tiden praktiskt taget bara flög iväg!

   Barnen ville att vi vuxna skulle komma till fönstret igen. Jag tänkte att de hade sett fler människor de ville bjuda in till vår fina gemenskap. Jag gick till fönstret för att se vad det handlade om. Jag lade en varsin hand på de båda barnens huvud och tittade ut.

   Där ute var det tumult. Det bara kryllade av människor som sprang omkring. På den bänk jag suttit satt en ensam ung man och hängde med huvudet. Han hette Bashkim. Han var 19 år och var vid det här tillfället min pojkvän.

   Vi undrade vad som hade hänt. Vi vuxna sprang ut, men barnen fick stanna inne. De är nämligen som de flesta föräldrar, Jimmie. De visste inte vad som hänt, så de ville såklart skydda sina barn.

   När vi kom ut så skyndade jag mig fram till Bashkim, som satt där med en tydligt bekymrad hållning. När han såg mig så kastade han sig om halsen på mig, för att sedan höja sin röst över det högljudda sorlet.

   Han viftade med ena armen, samtidigt som att han höll den andra armen stadigt runt mina axlar. Han ropade ut på sitt eget språk:

– Här är hon! Här är hon!

– Këtu është ajo! Këtu është ajo!

   Jag förstod det, för jag hade lärt mig deras språk. Så som de hade lärt sig vårt. Nu kom alla rusande emot oss två och pratade upphetsat i munnen på varandra.

   Det visade sig att allt tumult var orsakat av mig. Jag hade försvunnit utan att berätta för någon var jag gick. Alla gick man ur huset Åkesson… bokstavligt talat. Alla var oroliga över vad som eventuellt hade hänt mig. Jag fanns ju ingenstans!

   Vet du vad de var rädda för? Det var rasister som ibland gjorde oannonserade besök och kom oinbjudna till flyktingförläggningen och var allmänt otrevliga och hotfulla. Från sina bilar – för de var för fega för att kliva ur dem. Dessa rasisterna visste vem jag var. De kallade mig för svartskallehora.

   Dessa unga muslimer var livrädda för att jag hamnat i klorna på dessa rasister och råkat illa ut, Jimmie Åkesson. Jag fick lova att aldrig försvinna på det sättet igen. Jag fick lova att aldrig gå någonstans i området, utan att tala om var jag skulle gå. Inte för att de ville begränsa mig. Inte heller för att de ville bestämma över mig. De var bara rädda om mig.

   Där stod jag, en ensam ung svensk kvinna, omringad av minst 30 unga män från ett helt annat land – och aldrig någonsin har jag känt mig tryggare. Välkommen till min värld Jimmie Åkesson. Min verklighet – min trygghet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Åsa Hägglöf är i grunden utbildad barnskötare. Arbetar på ett gruppboende inom LSS. Hon är väl insatt i asylpolitik och migrationsfrågor som hon engagerat sig i under snart 30 år. Vid sidan av sitt arbete jobbar hon ideellt med asylärenden, i första hand gällande de ensamkommande.
Åsa är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.