Andreas Magnusson

Kriminalpolitik – en arena för lögner

Av Andreas Magnusson 2019-11-26

I ett antal inlägg på Facebook och i en debattartikel på Expressen har Björn Ranelid hävdat att det är krig i Sverige. I ett nytt inlägg publicerat 24 november berättar han istället stolt hur äppelmusten som tillverkats av äpplen från hans och hustrun Margaretas odlingar nu har vunnit ett fint pris. Mitt i kriget alltså.

   En talesperson för det statliga Nationella bombskyddet påstod härförleden att situationen med sprängningar i Sverige är värre än den var under ETA:s glansperiod i Spanien.

   Under perioden 1986-1987 utförde ETA åtskilliga sprängdåd. Det resulterade i 67 döda och 215 skadade personer. De två senaste åren i Sverige har ingen dött av någon sprängning men två personer har skadats. Det är illa nog, men det är lätt att se att Nationella bombskyddets uttalande saknar all sans och balans.

   Man hör ganska ofta påståendet att Sverige börjar likna Afghanistan. Den högerextrema bloggen Projekt Sanning menade till exempel i en text i våras att Sverige har haft 750% fler sprängdåd än Kabul under motsvarande tid och ställde frågan: ”Sker då inte flykten av afghaner åt fel håll?”

   2018 dog drygt 26 800 personer till följd av stridigheter i Afghanistan. Det innebär att de har gått om Syrien som världens farligaste land. De som främst dör är stridande i konflikten mellan regeringen och talibaner, men ungefär 4 000 civila fick sätta livet till år 2018.

   Ändå har man flera gånger sett det där påståendet om 750% och att det är värre här än i Afghanistan i kriminaldebatten på sociala medier. Jämförelsen saknar all sans och balans.

   I ett uttalande angående sprängningarna och skjutningarna menade Rikspolischefen Anders Thornberg att ”vi ser ingen motsvarighet till situationen i Sverige internationellt”.

   Där någonstans väljer en del att stänga öronen för resten av resonemanget. Bilden av den svenska systemkollapsen är bekräftad. Till och med Rikspolischefen säger att brottsligheten här är värre än någon annanstans.

   Men Thornberg fortsatte: ”Vi har sett hur den grova organiserade brottsligheten i allt större utsträckning tar till vapen. I andra länderna använder man kniv i de här uppgörelserna.”

   Nu kanske man behöver upplysa Thornberg om att kniv också är ett vapen men poängen med att beskriva den svenska situationen som unik var egentligen inte att påstå att det var värre här. Det handlade om att våldsbilden är allvarlig, att den ser annorlunda ut och att det därför är svårt att lära sig av utländska exempel på framgångsrika insatser.

   Ebba Busch Thor har på senare tid gjort till sitt signum att göra grundlösa utfall om kriminalitet för att locka väljare. De påståenden hon kommer med saknar ofta all sans och balans. Så här sa hon till exempel i ett omtalat utspel i en av SVT:s partiledardebatter:

”Vi hade 100 000 försök till våldtäkt eller riktiga fullbordade våldtäkter förra året.” Hon undrade också varför ”de här männen” ska få stanna i Sverige? ”Varför utvisas de inte?”

   Sanningen är att 7 960 våldtäkter och våldtäktsförsök anmäldes 2018. Det är allt vi vet. Vi vet också att huvuddelen av förövarna är svenska medborgare och vi vet att många av dessa brott har samma förövare.

   Visst finns det ett okänt mörkertal när det gäller sexualbrott, men i en rättsstat utvisar man inte 92 000 fiktiva förövare för brott som aldrig har anmälts, aldrig har gått till rättegång och aldrig har lett till fällande dom. Man utvisar inte heller människor till länder där de saknar medborgarskap.

   Inte heller utvisar man människor till länder som vägrar att ta emot sina kriminella medborgare eftersom det inte går. Vi kan liksom inte dumpa människor från flygplan i luften.

   Men Ebba Busch Thor vet att budskapet blir tydligare när man skarvar med sanningen och gör politik av att kritisera inhemska politiska motståndare för andra länders politik.

   Ebba Busch Thor har förresten också påstått i en senare partiledardebatt att bostadsinbrotten är på ett ”all time high” fast man får gå tillbaka till 1970 för att hitta ett år med färre anmälda bostadsinbrott per 100 000 invånare än förra året.

   Kriminaldebatten saknar all sans och balans och den har blivit en arena där det går att häva ur sig den ena uppenbara lögnen och överdriften efter den andra utan att detta synas särskilt mycket alls.

   Sådana som Björn Ranelid och Ebba Busch Thor borde vara allmänt utskrattade när de gör inlägg som snabbt kan vederläggas av en källkritisk 10-åring med viss datorvana. Men istället hyllas de för att de ”vågar säga sanningen”.

   I sådana tider är det inte heller konstigt att ett av de mindre nogräknade opinionsinstituten som kvällspressen gärna anlitar nyligen presenterade siffror som visar att Jimmie Åkesson är den av partiledarna som har störst förtroende i frågor om lag och ordning. Nog för att han leder det parti som har tydligast inifrånperspektiv, men ändå.

   Det är ett statistiskt faktum att den anmälda brottsligheten de senaste åren legat ganska konstant. Det är också ett statistiskt faktum att det sammantagna dödliga våldet har minskat även om just skjutningarna har ökat.

   Idag utgörs alltså våldet i högre utsträckning av interna uppgörelser mellan rivaliserande gäng medan det tidigare i större utsträckning drabbade människor utan kopplingar till kriminella nätverk.

   Men i en kriminaldebatt som saknar all sans och balans spelar helhetsbilder och nyanser ingen roll.

   Det kriminaljournalistiska narrativet utgår från att vi i Sverige som helhet just nu har allvarliga problem med brottsligheten trots att de problem som finns är begränsade till vissa brott, platser och grupperingar.

   Det är det som gör att Polisregion Syd kan publicera en omfattande studie som visar att medborgarna i Malmö med omnejd känner sig tryggare än någonsin och att färre än någonsin i undersökningen uppger att de utsatts för något brott samtidigt som tidningsrubrikerna överallt ekar om våldsamheter och otrygghet.

   Högerpolitiker gör just nu sitt bästa för att profitera på människors rädslor och det är uppenbart att de har det man så fint brukar kalla problemformuleringsprivilegiet. De får bestämma vilket som är problemet och sedan handlar nästan all debatt om vad vi ska göra åt detta problem.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.