Åsa Hägglöf

Kvarglömda skor

Av Åsa Hägglöf 2019-11-28

Det är det enda som finns kvar i många svenska familjers hus och hem, förutom en själsdödande saknad och oro av och för en familjemedlem. Tomheten när frukostbordet är dukat, och en av stolarna gapar tomt. Avkopplande filmkvällar. Inte lika avkopplande när det inte längre är lika trångt i soffan.

   Den spännande lukten från köket fattas. Den där middagen, bestående av maträtter från en helt annan kultur. Det är riktigt roligt att få se de unga fixa maten. De gör det med kärlek, glöd och en energisk intensitet som är smittsam.

   Vi är alla ovetande inför framtiden. Vi vet inte vad som väntar oss bakom nästa husknut. De ungdomar som inväntar utvisning –  där de kommer tvångsföras från Sveriges fängelse för sådana som är alltför anspråksfullt rädda om sina liv, till ett flygplan som för dem vidare till ett ovisst öde.

   Till ett land de kanske aldrig fått vara barn i, och aldrig fått leka på barns självklara vis. Kanske de inte ens vill se vad som finns bakom husknuten?

   I tio år levde Fahim illegalt i Teheran. Han arbetade som gatuförsäljare och senare skräddar- och skomakarlärling. Två gånger greps han av polis och deporterades till Afghanistan. Båda gångerna flydde han tillbaka.
Det var hans barndom.

   När Rashid var nio år blev hans hem attackerat av talibaner. Det var på natten, när han och hans familj låg och sov. Talibanerna körde in en bil i deras hus. När Rashid vaknade möttes han av två talibaner i dörren, beväpnade med kalasjnikovs och bajonetter. Det var hans barndom.

   18-åriga Simin Rezai kom till Sverige från Afghanistan. Hon berättar om hur hon flydde tillsammans med sin bror. Hon var 15 år när hon blev bortgift. Migrationsverket tror inte på Simin. De anser att hon inte gjort sannolikt att hon är i behov av skydd, och att hennes berättelse är för ”vag och detaljfattig”. Det var hennes barndom.

   Riksdagen öppnade för samtal tisdagen 10 september 2019, samma dag som en massdeportation utfördes. En svart tisdag för flyktingar – en bra tisdag för våra politiker, som stiger in i värmen i riksdagshuset efter en semester som tillbringats med familjen.

   Medan de legat i solstolarna, har ett stort nätverk av civilsamhället tagit ansvar. Bland annat nätverket #vistårinteut, som består av minst 11 000 professionella och volontärer, har på olika sätt mött, arbetat med och engagerat sig i gruppen ensamkommande barn och unga.

   Frivilliga som stigit in och fångat upp de unga –   frivilliga som har kurage nog att strida för mänskliga rättigheter. Med den påföljden att de unga fick ingå i en familj, vilket i sin tur förhindrade dem att tvingas in i kriminalitet för att få mat för dagen.

   Alla har inte haft samma tur. Många blev hemlösa i väntan på att politikerna skulle försöka få pusslet att gå ihop. Ett pussel med många saknade bitar. Allt i väntan på den katastrofala, ofrånkomliga utvisningen. Den kommer förr eller senare.

   Det påstås att de unga inte har asylskäl. Den ståndpunkten förändras inte.
Varken från en del av de politiska partierna – där SD ligger på topp i brist på medmänskliga värderingar, eller de väljare som okritiskt ylande upprepar  ”Utvisa allihop”.

   Staffan Hellstrands låt ”Ingen ska få andas” blir min omedelbara association. ”Ingen ska få andas luft, som du måste andas i nästa stund”.

   Det tycks inte spela någon som helst roll att de unga väljer att fly vidare.
Eller att så många mår psykiskt dåligt över att hänga i limbo, och inte veta vad som kommer ske nästa dag. Eller att det finns fall där unga människor valt att ta sitt eget liv, hellre än att bli utvisade till det land de fruktar mest.

   Den svarta tisdagen har blivit till mer än en. Tisdagar är den veckodag där det planeras in tvångsutvisningar.
Tisdagar – En kostsam dag för Sveriges skattebetalare – en skräckdag för de utvisade.

   Senast uppdaterad 15 nov 2019, går svenska ambassaden (Ambassy of Sweden) ut med varningar för att resa till, eller befinna sig i Afghanistan

”Avrådan från alla resor till Afghanistan kvarstår alltjämt. Ambassaden uppmanar alla svenskar som befinner sig i landet att anmäla sin vistelse”
”Svenska medborgare i Afghanistan bör vara införstådd om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög”.

https://www.swedenabroad.se/sv/om-utlandet-f%C3%B6r-svenska-medborgare/afghanistan/reseinformation/ambassadens-reseinformation/

   Här blir det glasklart vilkas liv som är mer betydelsefullt. Här blir det bedövande tydligt att ”vi och dem” är ett normaliserat sätt att se på människor.

   Avhumaniseringen har slagit ut i full blom. Hur gick det till? Hur kan vi låta det hända?

   Vi som har tur att kunna kalla oss svenskar,  anses behöva skydd i ett land vi bara måste befinna oss i om vi själva vill. Är inte ett afghanskt liv lika mycket värt? Varför är det så märkvärdigt med att vara svensk? Varför är bara en nationalitet vald att varnas för att uppehålla sig i Afghanistan?

   Frågor väl berättigade. Frågor som hittills står utan svar. Finns det egentligen ett svar som rättfärdigar filtrering bland etniciteter?

   Att frångå den grundläggande principen att alla är lika mycket värda, är en illavarslande väg att gå. Staten skall inte ta ifrån den enskilda individen sitt människovärde. Endast diktaturer fråntar en människa det egna människovärdet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Åsa Hägglöf är i grunden utbildad barnskötare. Arbetar på ett gruppboende inom LSS. Hon är väl insatt i asylpolitik och migrationsfrågor som hon engagerat sig i under snart 30 år. Vid sidan av sitt arbete jobbar hon ideellt med asylärenden, i första hand gällande de ensamkommande.
Åsa är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.