Illustration Per Åhlin

Medkänslan hos Karl Bertil Jonssons civila olydnad

Av Michael Pålsson 2019-12-19

Så här veckan innan det kristna budskapet om en ny frälsare och fred på jorden måste jag tyvärr påminna om det sorgliga tillstånd vissa delar av människorna i vår nation befinner sig. Det mest omoderna som för närvarande går att föreställa sig i svensk politik är begreppet medkänsla.

   Istället synes oceaner av hat, oginhet och rasism skölja över oss allt sedan 2015 års ”refugees welcome” till dagens debatt om ”skäggbarn”, tiggeriförbud, utvisningar av minderåriga, sänkning av straffmyndighetsåldern för icke myndiga personer och så vidare i en otäck rad av förslag som tycks syfta till att göra vårt fina, öppna, jämställda, älskade Sverige till en liten obehaglig nation genomsyrad av hat och skampatruller.

   Nu senast en väletablerad politiker och statsministerkandidat som inte ens drar sig för att svika löften till förintelseöverlevare bara för att få känna den ljuva smaken av makt. Så fick även vi i Sverige vår egen von Papen med den förment vuxne i huvudrollen.

   Begreppet medkänsla är förmågan att känna omsorg om andra. I vardagen fungerar medkänsla och empati som den avläsning av sinnesstämningar och känslor som vi dagligen gör av människor i vår närhet; i fikarummet på jobbet, på personalmötet eller i omklädningsrummet med fotbollslaget. Förmågan till empati är en förutsättning för att det sociala samspelet ska fungera.

   På ett djupare plan innebär empati att man kan känna vad den andre personen känner. Ett typexempel är den nästan fysiska förnimmelse av smärta man får när ens barn slår sig. Man kan förstå vad barnet känner och kan föreställa sig hur ont barnet har eller hur han eller hon mår.

   De flesta människor har förmågan till empati medfött och nedärvt, förmodligen av det enkla skälet att vi annars inte brytt oss om våra barn vilket minskat chanserna att föra våra gener vidare. Empati blir på detta sätt en rationell känsla.

   Även om våra gener i sig är själviska, kräver de flesta människors egen lycka att åtminstone vår närmsta familj också mår bra. Jag bortser i resonemanget från psykopater och sociopater som trots allt är ganska få, och vars psyken jag dessutom saknar insikt om. Att psykopater kan begå fruktansvärda handlingar utan att känna empati med sina offer är väl känt, men vad detta beror på vet jag inte.

   Det var emellertid inte en epidemi av psykopati som utbröt i Tyskland på 1930-talet. Skälet var sannolikt istället att empatin och medkänslan hos oss begränsas till de människor vi intresserar oss för och faktiskt bryr oss om. Det krävs att vi faktiskt uppfattar hur den andre mår.

   Om vi avskärmar oss och förminskar den eller de andra, då väcks heller inte empatin. Nutida typexempel är att kalla unga afghanska pojkar för skäggbarn för att slippa känna hur fruktansvärt det är att vi skickar tillbaka unga människor till ett av världens farligaste länder. Kopplingen till 1930-talets Tyskland känns inte avlägsen.

   Det nazisterna i Tyskland gjorde var att tydligt skilja på så kallat riktiga tyska och ariska människor och medvetet förminska och avhumanisera romer, judar och andra minoriteter eller svaga grupper.

   Det var förmodligen detta som medförde att lägervakter, soldater och andra egentligen helt vanliga människor, kunde förvandlas till verktyg i den groteska förintelsen av andra människor. Samma sak gällde troligen i Stalins Sovjet, Maos ”kulturrevolution”, folkmorden i Rwanda och Sudan. Och samma sak riskerar vi i Sverige om nuvarande retorik bland politikerna belönas av oss väljare.

   Om makthavarna använder fördomar för att förminska och avhumanisera vissa delar av befolkningen blockeras vår empati vilket gör att många av oss är kan vara beredda att medverka till vilka hemska handlingar som helst.

   Fördomar är därför farliga och något vi måste vara medvetna om och på vår vakt emot. Så fort politiker och populister pekar ut olika grupper av människor som annorlunda och mindre önskvärda, det må vara religiösa minoriteter lika väl som sexuella minoriteter eller människor av viss hudfärg, då finns det anledning för oss alla att vara på vår vakt.

   Av detta följer att vi inte kan ta lätt på när numera även många svenska politiker tydligt skiljer ut människor i vi och dom. När vissa svenska politiker och debattörer talar om flyktingar, skäggbarn, muslimer, tiggare och så vidare i svepande formuleringar och som om dessa människor bara är en siffra på ett problem då finns det anledning att reagera.

   Syftet är tydligt, nämligen att vara inkluderande för oss som får vara med i nationen men att exkludera och avhumanisera de andra så att vi inte ska känna medkänsla och därför lättare kunna fatta groteska beslut om att stänga våra gränser och skicka hem handikappade, barn, ungdomar och gamla människor till deras fattiga ursprung och ofta livsfarliga vardag.

   Vi och dom. Men vi får aldrig glömma att dom vi kallar för dom också känner smärta. Precis som du och jag.

   Av historien kan lära att majoriteten av oss snabbt kan gå från vanliga människor med normalt utvecklat sinne för medkänsla, till monster i en förintelsefabrik. Vi kan därför inte ta vår empati och medkänsla för given, utan måste ständigt vara på vår vakt för att försvara den och värna den mot de aktörer som helst vill blockera vår medkänsla med människor som står utanför vår egen grupp.

   En stilla önskan vore därför att våra politiker liksom aggressiva flyktinghatare, batong- och blåljusromantiker samt klimatförnekande barnhatare, skulle ägna den instundade julhelgen åt att vårda sina mjuka sidor och försöka känna med människorna istället för emot.

   Kanske ägna en stund åt budskapet i Karl Bertil Johnssons Julafton och beakta den godhet Karl Bertil Johnssons civila olydnad visar på istället för att argt vilka sänka gränsen för straffmyndiga.

   Med detta vill jag önska er alla en riktigt god jul!

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

   Detta är fjärde delen av Para§rafs publicering av olika redigerade kapitel ur boken Det bra livet, det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.