Vi behöver varandra

Av Helene Wahlström 2020-04-28

Helene Wahlström är ny medarbetare på Para§raf. Hon bor numer i Spanien och är alltså utsatt för deras hårda karantän. Hon får bara gå till närmaste mataffär och apotek och därutöver rasta hunden max 50 meter från bostaden. Att vi människor behöver varandra har blivit alltmer tydligt för henne efter 46 dagar i karantän..

Panik är det första jag har när jag vaknar. Jag måste gå ut och träffa andra människor, se dem i ögonen och byta några fraser.

”Det börjar sätta sig på psyket nu,” säger en bekant till mig när jag möter honom med två meters avstånd på gatan. Han har rätt, ensam är inte stark. Vi i Spanien har suttit i sträng karantän i 46 dygn nu.

Min hjärna är som din, den vill interagera med andra, det ligger i vårt biologiska arv. Så kommer jag att tänka på den första vita parlamentarikern i Tanzania, Barbro Johansson hon myntade uttrycket:

”Vi är inte en människa om vi inte har en grupp runtomkring oss”.

Det är sant, vi är mycket mer beroende av varandra än vad vi förstår och det visar sig nu. Vi behöver varandra för att överleva, samtidigt gör Covid-19 att vi ska hålla avstånd – en sådan grym paradox, eller hur?

Mitt emot parken på Plaza de Progrés alldeles snett emot mig bor några som vi kan kalla Robert och Kristina i varsin lägenhet. De har aldrig talat med varandra tidigare trots att de lever under samma tak och förr kanske till och med passerat varandra i samma trapphus. Han bor i våningen ovanför och har sedan den instängda tillvaron vistats med sina vita hörlurar i öronen på sin franska balkong.

Där har han stått i veckor pratat i telefon. För snart sex veckor sedan öppnades plötsligt de grönräfflade fönsterluckorna i lägenheten under honom och där satt Kristina. Jag ser dem varje timma.

Kristina byter kläder tre gånger om dagen och just nu bär hon en vacker solgul klänning och om det inte vore för tiden i ensamhet skulle man kunna tro att den stilla ensamheten är njutbar. Men snart ser jag deras längtan över att vara med varandra där på andra sidan – mitt emot mitt egna fönster.

Jag ser hur Robert och Kristina samtalar i timmar som blir till dagar och ibland kan jag till och med se dem i mörkret om nätterna. De röker, skrattar, skålar och sitter ibland tysta och tittar ut mot parken tillsammans med några meters avstånd, han böjd över räcket på sin balkong och hon vänd emot honom via de öppna fönsterluckorna.

Jag har börjat prata med dem nu. Nerifrån gatan, Robert kan prata engelska medan Kristina behärskar engelskan lika bra som jag spanskan. Robert översätter åt oss och vi samtalar om livet.

Det är kul, det väcker ny glädje. Jag har lärt känna fler spanjorer nu än innan på grund av lockdown.

Men så plötsligt en sen kväll i slutet på mars ser jag hur Robert klättrar över sitt balkongräcke och ner till Kristina.

Jag frågar om de är tillsammans nu och han svarar, ja, och ser så lycklig ut. En dag när jag varit och handlat står de under de tjocka balkarna i Kristinas lägenhet och kysser varandra. Solen skiner och himlen är blå utanför, jag visslar och Robert ler och tystar mig. Han förklarar via ett sms att ingen får veta att de ses. De är ett kärlekspar nu.

Det är alltså säkrare att klättra ut via balkongen på utsidan än att ta en trappa ner för umgänge. Här går ryktena om att grannar skvallrar om någon bryter mot restriktionerna. Men vi behöver varandra.

Samtidigt som världen, liksom, slocknat utanför mitt fönster spirar liv på andra håll. Jag ska till exempel bli mormor snart. Hon föder i juni och jag är lycklig som får tillbringa mina ensamma dagar genom att videochatta med min dotter på telefonen. Hon i Sverige och jag här i Spanien. Vi skrattar när hon försöker vända kameran så jag ska få se hur bebisen rumlar runt i den tjocka magen.

Vi pratar om hur hon ska ta sig till mina föräldrar om hon inte kan åka kollektivt och var hon och hennes lilla familj ska bo då huset de bor i ska byta fasad mitt i den heta sommaren. Vi pratar om förlossningen om känslan av att ensam bli två fast de borde vara alla tre.

Hur sjukhusen stängt en del avdelningar och hur blivande fäder blir ombedda att stanna hemma vid minsta känsla av förkylningssymtom. Min flicka har bett sin pappa komma – det tryggar mig. Men i mina drömmar är jag där – för vi behöver varandra.

I över en månad har vi varje kväll prick klockan åtta öppnat fönster och applåderat sjukvården och deras insatser för våra medmänniskor. De gemensamma applåderna är av vikt, de gör oss sedda, de gör oss behövda. Jag läser hur vårdpersonal protesterar mot den varma gesten, som är just en gest av ödmjukhet – vad kan vi andra annars göra?

Vi utan pengar och handlingskraft inom sjukvården? Jag förstår mycket väl tanken med att påverka politiker i frågan om mer pengar till vården. Men jag blir uppriktigt ledsen och tappar hoppet när någon känner sig provocerad av det lilla jag kan ge.

Genom det klappande ljudet som sjuder över världen spirar en förnimmelse av samhörighet, en vital känsla – för vi behöver varandra.

När vi slår ihop våra handflator och möter våra grannar, våra medmänniskor med blickar och vinkningar mellan husen är det med vemod. Vi ler och blir lite gladare samtidigt tynger sorgen över det som faktiskt händer.

Men det är det enda vi har sett av varandra under denna tid, förutom matköer som påminner om långa begravningståg av sorg och rädslor, blickar som möts och kroppar som viker undan för att hålla avstånd.

Vi ser ögon men inte mer, munskydd som falskt indikerar på säkerhet, poliser som skriver ut böter när du tagit några steg för långt ifrån din bostad.

Samtidigt läser jag om Sverige, hur ni får gå ut, hur ni får ta eget ansvar, hur en del inte tar ansvaret. Inte tar livet på allvar.

Jag ser på tv, en kvinna i övre 70-års åldern som sitter på en parkbänk i ett gråmulet Stockholm och äter på en bulle. Hon förklarar för reportern hur orädd hon är. Eller obrydd, kanske. Eller rent korkad, faktiskt, när hon säger:

– Jag har tagit två sprutor mot lunginflammation så jag är inte särskilt orolig.

Eller handlar det om paradoxen igen? För att rädda liv får vi inte vara tillsammans men för att överleva måste vi. Det är vår hjärna, vårt biologiska arv inställt på – vi behöver varandra.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Helene Wahlström är journalist och bor på Mallorca, hon har bland annat arbetat på Ekot, Dokument inifrån och Rapport. Hennes stora intresse är hjärnan och hon har föreläst om hur vänlighet påverkar oss på cellnivå. Hon har studerat på SKH, KI och är även utbildad massageterapeut.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.