När SD och deras väljare hade rätt och jag hade fel

Av Michael Pålsson 2020-05-05

Hösten 2015 kommer för mig för alltid att vara förknippad med den våg av flyktingar som strömmade genom Europa och där till slut ganska många hamnade som asylsökande i Sverige. Jag var, och är, av uppfattningen att det är vår skyldighet att ge skydd åt människor som flyr. Jag var, och är, av uppfattningen att mångkultur berikar vårt samhälle.

Däremot, och där ger jag SD och deras väljare rätt, så är inte alla flyktingar goda, liksom det finns delar av andra kulturer som jag och de flesta av oss inte vill ha hit. Jag underskattade integrationsproblemen, oönskade kulturella inslag, potentiella terrorister och de som inte vill bidra till Sverige utan bara utnyttja vårt välfärdssystem.

Att säga något annat vore intellektuellt ohederligt och god natt för en ärlig debatt. Lika lite som alla svenskar är goda, är alla flyktingar goda. Lika lite som alla Sverigedemokrater är rasister, är alla muslimer jihadister. Identitetspolitik där vi åsätter varandra olika nedsättande epitet för oss inte närmare en lösning utan sår bara splittring bland människor. Identitetspolitik är mobbing oavsett vilken sida som håller på med det, inte en lösning.

Av Utlänningslagen framgår bland annat att begreppet asyl avser uppehållstillstånd som beviljas en utlänning därför att han eller hon är flykting eller så kallat alternativt skyddsbehövande. Med uppehållstillstånd avses ett tillstånd att vistas i Sverige under antingen viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).

Med flykting avses en utlänning som dels befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och dels inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av sitt hemlands skydd.

Flyktingar som befinner sig i Sverige har rätt till uppehållstillstånd. Dock får uppehållstillstånd vägras en flykting om han eller hon  genom ett synnerligen grovt brott har visat att det skulle vara förenat med allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom eller henne stanna i Sverige, eller om flyktingen bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet och det finns anledning att anta att han eller hon skulle fortsätta verksamheten här.

Ett uppehållstillstånd som beviljas ska vara permanent eller gälla i minst tre år. Ett uppehållstillstånd ska tidsbegränsas om det med hänsyn till utlänningens förväntade levnadssätt råder tveksamhet om uppehållstillstånd bör beviljas.

Enligt lagen om svenskt medborgarskap kan en utlänning efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras), om han eller hon har styrkt sin identitet, fyllt arton år, har permanent uppehållstillstånd i Sverige och har hemvist här sedan viss tid och haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt.

Flera partier, numera inte bara SD, diskuterar huruvida vi måste ha en gräns för hur många asylsökande vi kan ta emot. Samtidigt påstår majoriteten av partierna att asylrätten ska värnas. För egen del finner jag denna ekvation något svår att gå ihop. Antingen är väl en person flykting eller inte? Och är personen flykting borde vederbörande få söka asyl. I annat fall kan vi knappast påstå att asylrätten värnas.

Jag har många gånger kritiserat SD, inte minst för deras bruna rötter som allt som oftast dyker upp från olika företrädare eller deras oförblommerade muslimhat, deras antisemitism och dessutom deras synnerligen tveksamma inställning till yttrandefrihet och demokrati. Jag inser samtidigt att SD faktiskt pekar på ett problem som många av oss inte velat se. Integrationsproblem. Oönskade delar av vissa kulturer. Terrorism.

Ett av skälen till att SD blivit så stora i opinionen kan dessutom säkert bero på att många av oss som avskyr det mesta av vad SD står för, inte velat erkänna att det faktiskt finns problem med att inte alla som kommer hit har värderingar som vi vill ha i Sverige.

När jag, liksom Fredrik Reinfeldt med flera, försökte ”öppna våra hjärtan” 2015 hade i alla fall jag en föreställning om att alla människor i grunden är goda som och göra rätt för sig. Nu efteråt inser jag att det såklart var naivt. Lika lite som alla infödda svenskar är goda och arbetsamma, är samtliga människor som flyr hit goda och flitiga.

Som liberal försöker jag att inte bedöma människor på grund av varifrån de kommer, utan på grund av vilken respektive individ är. I sammanhanget blir det dock omöjligt att göra eftersom det skulle kräva närmast oändligt utrymme. Jag vill dock poängtera att jag inser att inte alla som flyr hit kan kategoriseras på det sätt jag gör nedan. Men att underlätta diskussionen måste jag ändå i någon mån generalisera. Jag har därför delat in de människor som flyr hit i fyra grupper, nämligen följande.

  1. Barn.
  2. Människor som flyr hit med en uppriktig vilja att lära sig språket, integreras och försörja sig.
  3. Människor som flyr hit med det huvudsakliga målet att ta del av vårt välfärdssystem, men att i övrigt behålla sin kulturella och språkliga identitet.
  4. Människor med onda avsikter och terrorister, människor med hederskultur, kvinnoförnedrande kultur, antisemiter, rasister, antidemokrater och religiöst bokstavstroende.

För mig är den nuvarande ordningen, nämligen att vi skickar tillbaka unga människor som kom hit som underåriga, ibland efter synnerligen märkliga och rättsosäkra åldersbedömningar, djupt inhuman. Att skicka tillbaka unga människor till exempelvis Afghanistan, ett land som befinner sig på randen till inbördeskrig och har undermålig sjukvård, är enligt mitt synsätt en skam för vårt samhälle.

Barn är inte vuxna som kunnat forma sina egna liv och som kan ta ansvar för sina handlingar. För mig räcker det att för en sekund föreställa mig mina egna barn i den åldern, för att inse det omänskliga att skicka ut barn till en livsfarlig framtid. Att skicka ut barn till livsfarliga länder istället för att ta hand om dem och ge dem rätt värderingar här, är för mig ett gigantiskt och skamligt misslyckande.

Att skicka ut barn antyder ett rasistiskt synsätt där vi tror att människor föds färdiga och inte går att påverka. Bara för att de kommer från ett visst land eller en viss världsdel betraktar vi dem som onda. Jag har dessutom svårt att förstå hur vi kan få ihop FN:s omhuldade barnkonvention som numera är lag i Sverige, med osäkra åldersbedömningar och att skicka tillbaka unga människor som kom hit som barn. Det hela förefaller minst sagt hycklande.

Beträffande den andra kategorin av människor, det vill säga de som flyr hit med en uppriktig vilja att lära sig språket, integreras och försörja sig, har jag svårt att se att Sverige kan få hit för många sådana människor. Såvitt jag kan förstå finns det trots corona-kris, ändå brist på arbetskraft i många branscher, till exempel sjukvården och äldrevården.

Det är i någon mån talande att direkt främlingsfientliga länder som Ungern och Polen har ännu större brist på arbetskraft och därför uppmanar sin befolkning att föröka sig. För egen del är jag därför av uppfattningen att om människor efter ett par år i Sverige försörjer sig eller utbildar sig, så finns det all anledning att försöka få dem att stanna här, skyddsbehov eller ej.

Jag har svårt att förstå SD:s, socialdemokraternas och moderaternas hållning i denna fråga, nämligen att invandringen ska bromsas även avseende goda och flitiga människor. Arbetskraftsinvandring bidrar rimligen till Sverige. Detta borde även öppna porten för anhöriginvandring för människor som vill försörja sig här.

När det gäller den tredje kategorin av människor är jag av uppfattningen att dessa måste få klart för sig vad som gäller. Den obligatoriska samhällsintroduktion som regeringen med samarbetspartier nu föreslår, menar jag därför är utmärkt även om den kanske borde varit på plats redan för 30 år sedan.

De människor som envisas med att trots flera år i landet kräva tolk, inte hitta försörjning, inte utbilda sig måste från början få veta vad som gäller. En normalbegåvad människa kan oftast lära sig språket, hitta utbildning, integrera sig och skaffa arbete om vederbörande bara vill.

Och vill man inte måste man i så fall ta konsekvensen och åka härifrån så fort det omedelbara skyddsbehovet inte längre föreligger. Nu bortser jag från sjuka och svagbegåvade människor, som vi mänskligt sett ändå måste ta hand om ifall de lyckats ta sig hit.

Den fjärde kategorin människor bör över huvud taget inte släppas in i landet. Dessa människor bidrar inte utan kommer bara hit för att sprida gammaldags religiösa uppfattningar från tidig medeltid, sprida terror, ta hit klankulturer som vi inte ska behöva uppleva i Sverige.

Jag är för mångkultur och religionsfrihet. Jag är för asylrätt. Men det betyder inte att jag menar att vi ska acceptera alla delar av andra kulturer. Hederskultur är exempelvis fullständigt oacceptabelt, liksom omskärelse av flickor och tvångsgifte. Att förespråka jihadism, ett upprättande av ett islamskt kalifat med mera är inget vi frivilligt ska bidra till i Sverige. Vi har ett sekulärt samhälle. Den som hellre vill bo i ett kalifat får göra det. Men inte här.

I backspegeln är det lite häpnadsväckande att vi i religionsfrihetens namn tillåtit vissa imamer att predika jihadism, antisemitism, och ett upprättande av ett kalifat. Det är som att vi glömt att skillnaden mellan en sekt och en religion endast består i antalet utövare.

Att skrota asylrätten eller att införa kvantitativa begränsningar av antalet flyktingar är, menar jag, i grunden fel även om såklart Sverige inte ensamt kan ta emot alla jordens flyktingar. Istället för att i första hand införa kvantitativa begränsningar, borde begränsningarna vara kvalitativa avseende vuxna människor.

Som liberal, ”globalist” eller ”kosmopolit” om man så vill, menar jag att vi snarare än att stirra oss blinda på hur många människor som kommer hit, istället ska se på vilka som kommer hit och deras intentioner. Och snarare än att beskylla mångkulturen för att rasera samhället, borde vi istället se vilka delar av en kultur som vi inte vill ha hit. I grunden berikar andra kulturer oss, inte tvärtom. Däremot ska givetvis svensk lag gälla alla i landet, och vi ska inte visa undfallenhet mot vare sig kvinnoförtryck, hederskultur eller religiösa fanatiker.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.