Du är inte normal

Av Helene Wahlström 2020-06-09

En vinterdag i mars år 2017 när den molniga himlen påminde om en tidig vår blev jag gripen av polisen. Han drog i mitt svarta hår, knuffade mig upp mot en vägg och påstod att jag inte var ”normal.” Idag känns denna historia mer aktuell för Black Lives Matter.

Jag var nyinflyttad i Norrtälje och visste redan innan att rasismen i Roslagen erinrade om mitt 80-tal i Stockholm. Där vita främlingar kunde stoppa mig och nyfiket fråga var jag var född någonstans medan andra kom bakifrån och dunkade mig i ryggen med orden ”Dra hem din jävla svartskalle”.

Ett Sverige som inte ville erkänna att rasismen existerade, ett Sverige som klappade sig på axeln som ett upplyst samhälle som förstått att färg inte spelar någon roll.

Ett Sverige där mina lärare ständigt förklarade att de där okvädesorden som neger, blatte och svarting inte var något att bry sig om. Att slagen från de stora killarna betydde att de tyckte om mig.

Norrtälje är inte en stor stad. Den är fylld av vackra träbyggnader, kullerstenar från förr och pittoreska broar över ån som leder till havet. När man vandrar mellan husen i Norrtälje stad som utomstående är det lätt att känna den tidiga barndomens vindar av trygghet i sinnet. Alltså den tid då man höll mamma och pappa i handen och ingen kunde smäda en.

Den här vinterdagen i mars, jag tror det var en måndag hade jag ett ärende i en butik som ligger på en enkelriktad gata alldeles i utkanten av staden. Och eftersom jag inte hittade särskilt bra insåg jag att jag kört en billängd för långt.

Jag trodde i min enfald att jag skulle hinna backa på den tomma gatan men precis då dyker en annan bil upp bakom mig.

Jag kliver ur min bil och frågar vänligt mannen i fordonet bakom om han vill backa så jag skulle komma in på parkeringen.

Norrtälje stad höll på att bygga om. Hade jag åkt ut skulle det ta 20 minuter för mig att komma tillbaka. Och jag hade bråttom.

Precis när mannen i bilen bakom växlade om för att backa dök plötsligt en Volvo upp bakom honom och en man hoppar ut ur den bilen och skriker:

– Flytta på dig! Flytta på dig!

Han frågar inte om det har hänt något, om någon är sjuk i min bil eller så. Han meddelar inte heller att han har ett brådskande ärende. Jag säger lugnt att jag är på väg men jag ställer också frågan:

– Varför skriker du?

Varpå den långa vita mannen drar fram en polisbricka. Han är civilklädd. Han är så arg. Det går fort, jag hinner inte ens gå tillbaka till min bil förrän han har mina bilnycklar i sin hand och ställer min bil på sidan. Sedan kommer den civila polisen tillbaka och griper mig.

Jag frågar vad jag gjort. Han mumlar men jag får inget svar. Han drar mig i kläderna och sätter upp ett knä i bröstryggen, känner i mina fickor och petar på övriga kroppsdelar.

När han sedan river ner mig från väggen och jag fått luft frågar jag igen:

– Vad har jag gjort?

Det är då han svarar att jag inte är normal. Vi står vid vägkanten i över en timma. Jag har lyckats få upp min mobil som inte går att ringa på utan täckning. Däremot går det att spela in ljud vilket jag gör.

Han håller fortfarande i mig i jackan i ett fast grepp och nu ska han ringa till piketen.

Jag hör samtalet, det är en kvinna i andra änden som frågar vad som har hänt. Han ger ingen förklaring men hon säger att hon är 20 minuter därifrån och undrar om det är så viktigt att hon måste vända om? Det tycker han.

Under tiden vi väntar märker jag att han blir nervös, jag frågar om han jobbar på polisen i Norrtälje varpå han svarar myndigt:

– Polismyndigheten i Stockholm.

Jag frågar vad han menar när han säger att jag inte är ”normal”. Han svarar att jag beter mig onormalt. Kanske är han van vid att inte bli ifrågasatt i den yrkesroll han har. Jag vet inte.

Han lugnar ner sig och jag frågar om han gick i Sörentorp för jag känner nämligen en del jurister och poliser som arbetat med utbildning där. Min pappa är jurist så vi har ett nätverk.

Han vänder sig om och undrar oroligt om jag också är polis. Jag svarar inte. Han vet att han har gjort fel.

När kvinnan från piketen kommer fram ser jag att hon är ung och sannolikt nyutexaminerad. Hon tittar (faktiskt) oförstående på sin kollega. Han försöker med ögonen påstå att jag har tagit droger. Hon tycker uppenbarligen att situationen är prekär. Det tycker jag med å hans vägnar.

Jag säger att jag kan kissa, ge blodprov och blåsa om han vill – för jag har ingenting att dölja. Jag är en helt vanlig trebarnsmor som bevittnar polisvåld utan uppsåt.

Jag blåser, inget händer. Jag släpps fri och jag säger, lika lugn som innan:

– Du vet att du gjort fel, att du inte får göra så här. Nu kommer jag att anmäla dig.

På kvällen gråter jag. Jag skäms fast jag vet inte varför, jag har alla bevis i telefonen och konstapeln på polishuset i Norrtälje som tar emot häpnar.

Hon häpnar för att han inte är en patrullerande polis (även fast polisen ska ingripa på både ledig tid och i tjänst när de har yrket). Hon berättar att han är deras pressombud.

Jag ringer pappa, jag ringer Jonas och Alex som är poliser. Jonas Trolle är min barndomsvän och han ber om ursäkt för polisens beteende men konstaterar också skrattandes att han gav sig på fel kvinna. Han känner mig.

Jonas förklarar hur ärendet kommer att vidareutvecklas efter min anmälan. Polisen som grep mig har inte gjort någon anmälan men Jonas säger att han kommer att göra det. Och två veckor senare dimper den ner i min brevlåda.

Åklagaren släppte ärendet. Men inte jag, jag lever med det liksom världen lever med Floyd. Black Lives Matter.

För övrigt vill jag klargöra

Att poliser ska alltid kunna ge ett svar på varför du grips. De ska alltid legitimera sig, det räcker inte med att visa brickan.

Konstapel som grep mig har slutat och tydligen gått i pension. Jag kollade såklart upp honom, han gick i tidig pension – kan man säga.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Helene Wahlström är journalist och bor på Mallorca, hon har bland annat arbetat på Ekot, Dokument inifrån och Rapport. Hennes stora intresse är hjärnan och hon har föreläst om hur vänlighet påverkar oss på cellnivå. Hon har studerat på SKH, KI och är även utbildad massageterapeut

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.