Det börjar bli svårt att stå raklång

Av Andreas Magnusson 2020-06-25

Jag kan säga det direkt. Jag har inte gillat någon av Michael Pålssons två senaste krönikor på Paragraf särskilt mycket. Den första som var ett försök till försvar av Alexander Bard tyckte jag något bättre om. Han menade där att det var alldeles för enkelt att avfärda Bard som rasist när det kanske snarare handlade om någon sorts extremliberal hållning där den enskilda individen helt och hållet påstås styra över sitt eget liv.

Jag tycker att Pålsson hade en poäng även om Bards omtalade tweet i mina ögon ändå faller inom ramarna för det som jag skulle definiera som rasism.

Framförallt gillade jag att en advokat gjorde det som advokater är bäst på – nämligen att försvara människor som andra försöker fälla. Han vidgade perspektivet och satte in tweeten i ett större sammanhang. Men sammantaget kändes Pålssons försvar lite tunt.

Den andra krönikan höll jag ännu mindre med om. Jag fattar Pålssons poäng som var att visa att BLM-rörelsen är viktig men att vi inte får åsidosätta andra viktiga frågor, att det går att föra flera kamper samtidigt.

Jag tror att den krönikan hade blivit bättre utan den provocerande rubriken och kanske om de viktiga frågorna hade lyfts upp utan att det hade jämförts med BLM. Så – två, i mitt tycke, lite sämre krönikor från en krönikör som jag oftast tycker är briljant.

Paragrafs Facebooksida har på sista tiden svämmat över av hårda ord mot Michael Pålsson. Det är rimligt att människor säger ifrån när de inte håller med och många inlägg har varit kloka. Men tyvärr har det också förekommit en hel del aggressiva påhopp och ogenomtänkta generaliseringar.

En av de mest extrema menade att min egen krönika där jag kritiserade Alexander Bard inte borde ha publicerats dagen efter Pålssons text eftersom han såg den som ett försök att släta över Pålssons ”djupt rasistiska text”.

Att jag i min text hade ”rätt” åsikt och hade skrivit den oberoende av Pålssons krönika spelade ingen roll. Att kritikern inte heller kunde förklara på vilket sätt Pålssons text var rasistisk (även om det upprepades som ett mantra) gjorde inte argumentationen starkare.

I vissa människors ögon spelar det ingen roll vad man säger, tycker och gör. Det är fel ändå. Om man skriver en text är det fel. Om man inte skriver en text så är det också fel.

Jag har till exempel kritiserats för att jag hittills inte har skrivit någon text om hur äcklig Paolo Roberto är. Det visar, påstås det, att vi män håller varandra om ryggen.

Att jag i en annan text har kritiserat hans agerande spelar ingen roll. Jag har inte tagit tillräckligt tydligt avstånd från manskulturen. Läsare har skrivit till mig för att berätta att de är besvikna på mig, att de förväntade sig mer.

Jag har skrivit för Paragraf i drygt tre år och det har hunnit bli nästan 300 krönikor från mig under den tidsperioden. När jag läser igenom texterna nu inser jag att jag inte ens alltid håller med mig själv så här i efterhand. Krönikoskrivande är ett sätt att säga vad man tycker men också ett sätt att pröva tankar.

Därför är jag tacksam över de dialoger och debatter som ofta uppstår på Paragrafs Facebooksida. Ibland upplyser man mig om att jag har blandat ihop något, ibland skriver någon någonting som ger mig nya tankar.

Jag är stolt över att Paragraf varken är vänster eller höger, att det är högt i tak bland skribenter som återfinns över hela den politiska skalan. Där det är högt i tak kan man stå raklång. Ibland är vi progressivt feministiska. Ibland är vi gubbigt förstockade. Aldrig någonsin försöker vi stryka våra läsare medhårs.

Själv är jag inte intresserad av att skriva texter med självklarheter. Den som gillar sånt kan lyssna på Kungens nyårstal eller valfri rektors sommartal till sina elever. Jag skriver texter när jag tycker mig ha en unik, ibland provocerande, vinkel.

Vi har många sorters läsare och det tycker jag om. En del gillar nästan alla mina texter och en del tycker att nästan allt jag skriver är fel. Precis så vill jag att det ska vara.

Eftersom jag gillar mångfald har jag med sorg bevittnat hur allt fler Paragraf-läsare som egentligen har kloka värderingar beter sig som åsiktsfundamentalister. Tyck som jag gör annars håller jag för öronen och skriker. För varje sådant inlägg tappar jag lite lusten att fortsätta skriva.

Så här såg det ut i kommentarsfältet efter Pålssons senaste text:

”Nu avföljer jag Paragraf, jag får klara mig utan Magnussons mycket läsvärda krönikor.”

”SD-svanzen brukade hata Paragraf en gång i tiden men nu jobbar de tydligen där. Jag känner inte igen Paragraf alls längre. Börjar luta åt att jag också avföljer.”

”Hej då Paragraf. Hoppas att ni får de läsare ni förtjänar.”

Jag tänker att den som letar efter en publikation där all åsiktsjournalistik sammanfaller med den egna åsikten vid varje enskilt tillfälle kanske också febrilt letar efter det politiska partiet där alla tycker likadant i alla frågor, familjen där barn och vuxna alltid är överens om läggtider och datorspelstider, relationen där man alltid tycker precis likadant och partnern aldrig någonsin säger något man själv inte skulle sagt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.