Svensk polis upplevs som allt farligare

Av Börje R P Carlsson 2020-07-08

Svensk polis har våldsmonopol och har således rätt att i ett antal olika situationer använda våld i varierande grad. En ständigt närvarande polis ska vara garanten för ett lugnt och säkert samhälle men ibland går det snett. Då lever medborgarna farligt med en närvarande polis.

Om medborgaren har otur blir han likt 16-årige Alexander jagad till döds när han tillsammans med en kamrat färdas på en moped.

Varför polisen började följa efter mopedisterna är höljt i dunkel och varken åklagare eller polis är beredda att komma med några förklaringar eller klarläggande. Den överlevande pojken kan berätta om en jakt där polisbilen hela tiden låg tätt i bakhjulet på mopeden.

Blir medborgaren gripen utan allt för allvarliga skador, skottskador eller annat livshotande (typ Osmo Vallo), har medborgaren lyckats överleva den första prövningen.

Den första konfrontationen kan annars bli den sista med lite otur, i synnerhet om medborgaren är psyksjuk eller störd. Är han dessutom försedd med något som kan tas som att vara ett vapen ligger han riktigt illa till.

Men väl i cellen kommer nästa prövning. Att överleva vistelsen där.

Varje år dör människor i polisceller och ofta har de varit döda en stund, ibland en ganska lång stund, innan de upptäcks. Trots det kan den ansvarige alltid peka på en ronderingslista som visar att den avlidne fått tillsyn var femte minut eller något liknande. Detta även om den döde har ansatts av likstelhet.

Varje år skjuts flera människor till döds av polisen. Oftast handlar det om unga och oerfarna men framförallt rädda poliser som jagar upp varandra.

Under de senaste decennierna har nästan 50 människor skjutits till döds av svensk polis och vissa år har svensk polis stått för 15-20 % av alla dödsskjutningar.

(För att förekomma olika protester. År 2013 dödades 26 personer genom skjutningar varav polisen stod för fyra vilket är drygt 15%. År 2018 inträffade 45 dödsskjutningar varav polisen stod för 6 vilket är nästan 15%)

Svensk polis orsakar lika många dödsfall, där vapen inte kommit till användning. Det sker vid till exempel efterföljande och omhändertagande, i polisbilar eller celler. Även dessa dödsfall har granskats men aldrig orsakat någon påföljd.

Ansvar för dessa dödsfall, skjutningarna och cellvistelsen, utkrävs nästan aldrig och medför aldrig att någon ställs till svars eller får ta ansvar för händelsen. Att någon skulle fällas för vållande finns inte på kartan (jo i ett fall för 20 år sedan).

Dödsskjutningen kan alltid försvaras med nödvärn på grund av ett överhängande livsfarligt hot mot den skjutande polisen. Här ställs inga krav på att hoten skall vara verkliga eller överhängande utan det räcker med att polisen inbillar sig detta.

I Örebro sköts en man till döds och den skjutande polisen försvarade sig med att den skjutne försökte köra på honom med den bil han (den skjutne) satt i. Polisen stod vid sidan av bilen och den skjutne sköts genom en sidoruta. Trots det godtogs polisens bedömning om en överhängande risk att bli påkörd eller överkörd.

Polisiära efterföljanden som slutar med dödskrascher har nästan alltid påståtts ha avbrutits strax innan och övergått till allmän spaning.

Därutöver inträffar dödsfall där poliser i olika sammanhang gjort sig skyldiga till misstänkt vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Här är fällande domar inte lika ovanligt. Dessa händelser får nog ses som rena olyckshändelser och har sällan någon koppling till polisens våldsmonopol men de ökar trots detta på antalet av polis dödade medborgare.

Så som jag skrev i inledningen ”polisen allt farligare för medborgaren.”

Ska det bli någon förändring måste någon ställas till svars. Det är inte rimligt att poliser alltid frias, oftast efter en medioker utredning, och vill vi inte hamna i samma sits som USA är det dags att börja utkräva ansvar.

Jag hävdar inte att de i varje läge måste dömas men varje händelse måste utredas ordentligt. Alltså inte så summariskt att det allmänna omdömet efteråt blir att ”poliser skyddar varandra”. För att utreda dessa händelser krävs något helt annat än en särskild åklagarkammare och polisiära utredare från grannregionen, där alla är anställda under samma hatt.

Jag kan på rak arm, utöver Eric-fallet, bara erinra mig ett enda fall där någon dödats eller skadats allvarligt av svensk polis, där svensk polis ställts till ansvar. För 20 år sedan dömdes en polis för ett vållande till annans död.

Det finns säkert händelser där svensk polis har ställts till ansvar för lindrigare brott i sin tjänsteutövning men aldrig för de allvarligaste. Oftast beror utredningarnas mediokra resultat att det är svårt att kartlägga olika händelseförlopp sedda ur fler inblandade polisers uppfattning. All lives matter.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln.
Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.