Med Göteborg som huvudstad kan SD:s framfart stoppas

Av Andreas Magnusson 2020-07-22

Människor proteströstar på populistiska skitpartier av olika anledningar, men många gör det för att de är förbannade på en politisk och kulturell maktelit som aldrig rör sig längre än mellan Stureplan och Rosenbad. Alla svenskar behöver känna sig inkluderade i det politiska och mediala samtalet. Med Göteborg som huvudstad skulle detta möjliggöras.

Förra sommaren levererade Kajsa Dovstad en kolumn i beroende antiliberala Göteborgs-Posten som blev ordentligt omtalad. För att sammanfatta den lite kort handlade den om att hon befann sig i Gävle och skulle handla mat. När hon kom in i den enda öppna matbutik hon kunde hitta sent på kvällen förfasades hon över hur svårt det var att hitta något som gick att äta.

De hade bara en massa konstig utländsk mat. Hon fick då vad hon själv kallar ett ”Jimmie moment” – en känsla av att Jimmie Åkesson ändå kanske har rätt. Dagen efter hittade hon en ”vanlig” affär där hon kunde köpa färdiga köttbullar, det vill säga riktig mat.

Upplevelsen av att inte känna sig hemma i en matbutik eftersom utbudet inte sammanfaller med de egna smakpreferenserna fick Kajsa Dovstad att tänka att Jimmie Åkesson ändå hade en poäng med sin idé om att stoppa i princip all invandring.

Själv fick det mig att tänka att Kajsa Dovstad borde söka någon typ av hjälp om hon tror att alla butiker måste saluföra just det hon själv för stunden vill ha.

Formuleringen Jimmie moment är ändå intressant eftersom den på sitt taffliga vis försöker fånga vad det är som gör att människor lockas att rösta på ett politiskt parti som bevisligen grundades av nazister och dessutom leds av extremt inkompetenta människor.

Vi brukar liksom inte vilja att nazister och idioter fattar beslut åt oss i vardagsnära frågor så varför vill så många av oss att de ska stifta våra lagar och ansvara för fördelningen av våra skatteintäkter?

Att ge Sverigedemokraterna den makten är ju som att ge plånboken med familjens samlade besparingar till en heroinist som bara är på jakt efter en sak och säga åt honom att gå och köpa sig något fint.

Det finns nog flera svar på frågan om varför människor stoppar ner den bruna lappen i röstkuvertet.

En del röstar på SD eftersom de är rasister och hatar invandrare. En del röstar på SD eftersom de är rädda för en negativ samhällsutveckling som de kopplar ihop med invandring. En del röstar på SD eftersom de vill ha lite drag under foppatofflorna. Men ganska många röstar på SD för att de är förbannade i största allmänhet och minsann vill markera mot all skit.

Jag har väldigt svårt att förstå hur någon tänkande varelse kan sänka sig så lågt som att rösta på Sverigedemokraterna men jag har ändå viss förståelse för människor som är förbannade i största allmänhet, kanske är det något som grundlades då jag redan som barn tyckte synd om Emil i Lönnebergas pappa efter Emils hyss och Kalle Anka efter Alexander Lukas eller Farbror Joakims tilltag.

Så varför är då så många svenskar förbannade? En del är förbannade för att de är missnöjda med sina egna liv. Ni vet det vanliga. Ensamhet, fattigdom, dåliga skolresultat, taskigt jobb, inget jobb, sjukdom, ingen som lyssnar, måttlig till obefintlig framgång med raggningsreplikerna och så vidare.

Det finns flera konfliktytor och ett fullfjädrat populistparti som SD förmår att fullt ut utnyttja dessa. En konfliktyta som nog kraftigt har underskattats i diskussionen om Sverigedemokraternas tillväxt är konflikten mellan stad och land, eller mer specifikt Stockholm mot resten av Sverige.

Makten i Sverige är hårt koncentrerad till vår största stad och jag talar då inte bara om den beslutsfattande makten utan också den mediala makten. Låt mig ge ett exempel.

Häromdagen vaknade jag upp på ett motorvägsnära hotell i närheten av Ängelholm i Skåne. Jag intog en Corona-säkrad hotellfrukost och tittade ut genom fönstret. De mörka molnen tornade upp sig. Termometern stod på 14 grader och regnet rullade in.

Lagom till kaffet plockade jag upp mobiltelefonen för att läsa Aftonbladet. Tidningens första rubrik levererade ett direkt tilltal:

”Ut och njut! Då kommer luriga lågtrycksvädret – hettan varar inte”

Med mina skånska läsglasögon var det väldigt svårt att se det rimliga i att gå ut och njuta av nuvarande väder. Samtidigt förstod jag ju att rubriken hade formulerats av en titta ut genom fönstret-journalist i Stockholm. I Stockholm var det nämligen fint väder.

Alla vi som bor någon annanstans än i huvudstaden är vana vid det här. Vi kan läsa om det kommande sportlovet när vi redan har haft sportlov. Vi kan läsa om att det är kraftiga trafikproblem i hela staden när trafiken flyter utmärkt i hela staden. Vi är vana vid att Sverige ses och förstås genom 08-färgade glasögon.

Människor runt om i landet är trötta på Stockholms-perspektivet och söker febrilt efter en underdog som kan slå hål på nuvarande maktsituation.

Stockholmare kanske är smartare än lantisar men de är fan inte i närheten av oss göteborgare eller andra småstadsbor, tänker kanske en del.

Låt mig ge några exempel.

Härförleden ville Region Stockholm slippa betala pengar till det kommunala utjämningssystemet på grund av Corona-krisen. Regionledningen hade uppenbarligen inte förstått att Corona-viruset fanns utanför Stockholmsområdet.

I en reklambilaga till DN häromdagen handlade det om fjällvandring i Piteå och helsidesbilden som användes för att illustrera artikeln föreställde Lofoten i Norge.

Föreställ dig att en artikel om Stockholm hade bildsatts med ett foto på Karl Johan i Oslo. Föreställ dig att ansvarig bildsättare hade valt den här förklaringen:

”Bilden plockades ut efter en snabb sökning. /…/ Det fanns tyvärr ingen tid att vara noga eller kolla flera gånger.”

Vissa exempel på Stockholmscentrering är komiska, andra är mer upprörande. Till de lite mer gulliga hör den nya Stockholmstrenden Wild swimming. Det har nämligen blivit trendigt bland stockholmare att simma i naturen – det vi andra skulle kalla ”att bada”.

Sverige mår inte bra av Stockholmscentreringen. Norrlänningar känner sig bortglömda. Skåningar blir så arga att de sätter nypotatisen i halsen och anammar danska vanföreställningar om politik.

Jag har ett förslag och det borde ha kommit för länge sedan. Låt Göteborg bli Sveriges huvudstad. Göteborgare har precis vad som krävs av humor, stil och elegans för att hålla ihop det här landet.

Vi (ja, jag kallar mig göteborgare trots att jag numer lever i grannstaden Kungsbacka) är nästan lika coola som stockholmarna men vi är det på ett inkluderande sätt. Vi är som märkeskläderna man kan köpa för halva priset i en outletbutik om man bara väntar några månader. Vi är ett fynd.

Stockholmshumorn bygger på ironiska gliringar till smala kulturella referenser. Göteborgshumorn är Ingvar Oldsberg i vuxenblöja, en varmt skrattande Lasse Kronér, en skogstokig Peter Apelgren och en kluckande Sten-Åke Cederhök. Alla kan förstå. Alla får vara med. Alla skrattar.

När Göteborg blir huvudstad kan Regeringshuset lämpligen placeras i Feskekörka. Det språkliga hoppet från Rosenbad till Rosenlund är inte långt och vissa skulle hävda att det är ungefär samma typ av köp- och säljverksamhet som pågår på dessa platser.

Förslagsvis görs Gamla Ullevi om till Riksdagshus. Göteborgs-Posten kan tryckas på mjukare papper för att klara bunkringsproblem vid nästa pandemi. Det skulle dessutom göra tidningen relevant igen.

I Göteborg har Sverigedemokraterna hela tiden haft svårt att locka väljare. Delvis beror det säkert på det lokala missnöjespartiets framgångar och att partiets starke man är tämligen extrem också med SD-mått (mordhot av partikollega på fyllan, filmad när han skrattar åt judeskämt, utseendemässigt drev mot 15-årig kille som var med på TV, misstänkta anonyma extremrasistiska postningar på Flashback m.m.) men kanske handlar det också om att göteborgare håller stilen. I senaste valet nådde partiet bara 8,3% i kommunalvalet.

Och alla gillar göteborgare. Så är det bara. De är som ett diplomatiskt mellansyskon som kan få lill-skåningen att lugna ner sig och överlägsna Stockholms-brorsan att skärpa sig.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.