Är solidariteten med rasister större än solidariteten med de utsatta?

Av Andreas Magnusson 2020-11-17

Har ni stött på de där människorna som tror att Sverigedemokrater fördubblar sig genom delning varje gång man skrattar åt dem? Logiken är inte solklar men tanken är att varje gång man raljerar över hur korkade högerextrema människor är så blir andra människor sugna på att ansluta sig till det korkade gänget.

Inte sällan brukar rasisternas försvarare mena att det är arbetarklassförakt om man ondgör sig över människors bildningsbrist, oförmåga att stava och oförmåga att grunda sina sakpåståenden i fakta.

Det är precis tvärt om. Det är arbetarklassförakt att tro att människor med arbetarbakgrund automatiskt skulle vara mer SD-benägna, att de skulle ha något slags frikort att bete sig hur som helst eftersom de inte vet bättre. Det är en obehaglig von oben-attityd.

Alla människor kan bilda sig. Alla människor kan sätta sig in i samhällsfrågor. Alla människor som får lära sig att läsa kan läsa böcker. Alla människor kan tänka. Det finns ingen som av naturen är så korkad att hon måste bli Sverigedemokrat för att tankeförmågan inte räcker till något annat.

Jag är själv uppvuxen i ett arbetarklasshem i Hammarkullen. Min pappa arbetade på raffinaderi och mamma var dagbarnvårdare. De gjorde sin klassresa långt senare och jag gjorde så småningom min.

I Hammarkullen lärde jag mig solidaritetens kraft och mångkulturens överlägsenhet över vi måste ta hand om våra egna först-mentaliteten.

Med den framväxande rasismen har en ny sorts solidaritet dykt upp – solidariteten med rasister. Man ursäktar människofientliga åsikter framknackade med versaler i olika stå upp-forum med att man minsann inte ska skratta åt människors okunskap, att de där rasisterna egentligen inte är rasister – de känner sig bara svikna av samhället.

Jaha. Så känner man sig bara tillräckligt sviken så behöver man inte bemöda sig med att tänka klart, känna med andra människor och kunna saker? Då räcker det tydligen att sitta framför datorn och häva ur sig den ena stolligheten efter den andra.

Jag förväntar mig mer än så av mina medmänniskor vare sig de är arbetarklass, medelklass eller överklass och underpresterar man får man finna sig i att bli ifrågasatt. Kanske är det läraren i mig som får mig att vilja ställa krav, men den pedagogiska forskningen är tydlig: Högt ställda förväntningar är inlärningens viktigaste framgångsfaktor.

Jag förväntar mig att människor med låg inkomst förstår att skattesänkningar för människor med hög inkomst kommer att gynna människor med hög inkomst och ingen annan.

Jag förväntar mig att låginkomsttagaren i hyresrätt förstår att det är han eller hon som betalar för välbeställda villaägares rutavdrag, rotavdrag, slopade fastighetsskatt och slopade förmögenhetsskatt.

Jag förväntar mig att människor inte är så dumma att de tror att det är invandringen som har gjort att klyftorna mellan rik och fattig har ökat för varje år sedan 1980 oberoende av regering.

Jag förväntar mig att de förstår att det handlar om misslyckad fördelningspolitik.

Jag förväntar mig att alla människor klarar av att genomskåda populistiska avledningsmanövrar, att de förstår att ”vi har tagit emot fler än vi har klarat av och nu behöver vi ett flyktingstopp” bara är ett trolleritrick där vi inte förväntas se vad som egentligen har gjort att skolorna måste skära ner, att polisen saknar resurser och att vården är otillräcklig.

Jag förväntar mig att människor som vill leva i ett samhälle där vi bryr oss om varandra förstår att ett samhälle där vi förbjuder utseenden, religionsutövanden och utsträckta händer utanför Coop-butiken blir samhällen där det till sist blir kallt och hårt för oss alla.

Det här innebär att jag även fortsättningsvis kommer att tillåta mig själv att raljera över inskränkthet varhelst jag finner den. För mig kommer solidariteten med den som utsätts för övergrepp alltid att vara större än solidariteten med den som utsätter andra för övergrepp.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.