Pandemin – en ögonöppnare Pandemin har inte bara varit av ondo utan den har fört en hel del gott med sig. Nu är det säkert någon som storknar eller sätter kaffet i vrångstrupen men jag menar att pandemin som ögonöppnare varit bra. Globalt har de olika länderna och ledarna visat solidaritet och medkänsla och Europa och EU har solidariskt ställt upp för varandra. Eller är det inte så?
Är solidariteten med rasister större än solidariteten med de utsatta? Har ni stött på de där människorna som tror att Sverigedemokrater fördubblar sig genom delning varje gång man skrattar åt dem? Logiken är inte solklar men tanken är att varje gång man raljerar över hur korkade högerextrema människor är så blir andra människor sugna på att ansluta sig till det korkade gänget.
Mellan panik och anständighet Vi verkar vackla dessa dagar och nätter mellan panik och anständighet. Solidaritet eller egoism. Girighet eller omtanke.
Brunvänstern Det finns få saker jag har svårare för än uttalade vänstermänniskor som pratar om flyktingar som "volymer", pratar om att vi inte kan ta in fler invandrare innan vi löst segregationen, raljerar över Islam och vill ha förbud mot tiggeri. För mig är det samma sorts fascism som den som kommer från andra sidan.
Första maj för vem? Grundbultarna Solidaritet, Trygghet, Demokrati och Sammanhållning känns alltmer avlägsna och tycks ha lämnats någonstans utmed demonstrationstågens väg. Allt fler arbetare men framförallt politiker tycks ha glömt sina rötter och tillber i allt större utsträckning istället den egna husguden Mammon.
