Mellan panik och anständighet

Av Crister Enander 2020-03-27

Vi verkar vackla dessa dagar och nätter mellan panik och anständighet. Solidaritet eller egoism. Girighet eller omtanke.

Vasst solsken, varma strålar kommer nu till den kalla nord som är vårt hem. I ljuset syns dessa dagar vad som tidigare legat dolt och gömt för det nakna ögats blickar. Nu är däremot blicken skarp.

I mörkret, på nattens himlavalv, lyser planeten Venus, Aftonstjärnan, starkt och tryggt trots vår vilsenhet, trots all vår rädsla och ormlika oro som ringlar sig genom kropp och medvetande.

Månaden mars slår snart över i april, den som felaktigt och falskt kallats ”den grymmaste av månader” av gamle T S Eliot. Han hade fel därvidlag. Det kan drabba den bäste.

Ingen bör dock i virusens kalla skugga där död och smärta frodas och frossar vilt och vansinnigt för ens en endaste kort liten stund glömma att valet är vårt. Det är alltid vårt, tillsamman bildar vi samhället, det kollektiv som skapar och formar framtid och samtid.

Med vår egen vilja väljer vi vilken väg vi ska ta, varje dag. Vareviga morgon, i varje situation, obekant eller vanlig. Där är inget nytt.

Ansvar och konsekvens. De hänger som bekant samman. Handlingar skapar sammanhangen. Det goda skiljs ut från det onda. Agnarna skiljs från vetet.

Det är en typisk så kallad käpphäst jag har. Men ensam om den är jag alls icke. Primo Levi, Simone de Beauvoir och Søren Kierkegaard, alla delade denna tanke. I isländska Havamal återfinns den. Jag instämmer som en just nu levande länk i en gammal stark kedja. Har alltid gjort det. Bäst, vackrast och tydligast fångades denna tanke i ord av den italienske renässansfilosofen Giovanni Pico della Mirandola. Boken han skrev bär den mäktiga och manande titeln ”Tal om människans värdighet”, den kom ut första gången år 1488.

Florens, en annan tid. Lika grym som vår, bara ännu blodigare, synligare präglad av rå makt och hot om våld och ond bråd död för den som ej böjde sig för övermakten. Men allt var ännu såsom nytt när han levde. Giovanni Pico della Mirandola har i sitt arbete en lika vacker som revolutionerande tanke.

När Gud skapade världen – resonerar Mirandola – fyllde han jorden med alla varelser som var möjliga. Så när människan skulle få sina egenskaper av Gud var alla upptagna. ”Ty allt var fullt”, skriver Pico della Mirandola. ”Allt var fördelat, på de högsta, de mellersta och de lägsta ordningarna.”

Då fattar Gud ett märkligt beslut som förändrar det mesta. ”Till sist beslöt den bäste av hantverkare att den som Han inte kunde ge något som var säreget för just den varelsen i stället skulle få allt som var utmärkande för var och en av de andra. Därför godtog Han människan som ett verk utan bestämd förebild”.

Människan ges alla egenskaper som existerar i skapelsen och Gud säger, ”när han ställt henne mitt i världen:

’Varken en bestämd ort eller en gestalt som är din egen eller någon uppgift som är säregen för dig har vi givit dig, Adam, på det att du efter ditt beslut och enligt din åsikt skall få och äga den ort, den gestalt, de uppgifter du önskar. Andra varelsers natur begränsas inom av oss föreskrivna lagar. Du är av inga gränser instängd, utan skall fastställa dem själv med din vilja i vars hand jag lagt dig.
Mitt i världen har jag ställt dig, för att du därifrån så mycket lättare skall kunna skåda runt omkring dig allt som finns i världen. Varken himmelsk eller jordisk, varken dödlig eller odödlig har vi gjort dig, på det att du liksom din egen skulptör och formare fritt och ärofullt må kunna ge dig den gestalt du helst vill ha. Du skall ha makt att degenerera till lägre former som är djuriska, du skall ha makt att enligt din själs beslut regenereras till de högre former som är gudomliga.’”

Människan har i Pico della Mirandolas föreställningsvärld – precis som senare hos Kierkegaard – ett val. Hon väljer sin väg genom livet. Vi kan därmed bli som ett bökande svin eller änglars likar.

Valet är vårt. Det är upp till oss. Inget är förutbestämt. Den fria viljan ser ut exakt så.

Vi vaknar varje vanlig eller ovanlig morgon och måste medvetet, med kunskap och förnuft, insikter och erfarenheter, bestämma oss, samla oss och fatta ett beslut: Vill vi vara goda människor idag (sträva efter att vara det) eller sjunka ner till att bli egoistiska svin?

Vi väljer. Vi är ansvariga.

Omständigheterna kan vara vidriga, outhärdliga, omänskliga. Ansvaret förblir likväl detsamma. Det är ditt. Bara ditt. Du väljer.

Det är alltid ditt ansvar. Du måste sedan – grymma sanna tanke! – kunna uthärda tanken på dig själv. Även i nattens djupaste mörker när själens svärta djupnar i ensamhet och vankelmod, när sinnet anfrätts av tvivel, eller då när du förmår inbilla dig själv att tror att du är skyddad och ingen ser dig.

Du kan inte gömma dig. Det finns ingen flyktväg. Ingen fiffig dold dörr med en grön liten skylt märkt ”Exit”. Så är det inte. Det är en falsk föreställning, en lögn för att tala rakt och sant.

Livet är sannerligen inte någon slafsigt spännande teveserie med snabba klipp över till något roligare och annorlunda när det blir motigt, otäckt och hårt. Vardag är vardag, verkligheten får vi dras med. Det finns inget kavalleri. Ingen sheriff. Vi står där vi står.

Livet är aldrig lätt. Skuld, samvete, konsekvenser. Solidaritet eller egoism. Det finns ingen tredje väg.

Du kan inte fly.
Jag kan inte fly.

Måhända finns det ingen räkenskapens hårda och oförsonliga dag vid tidens slut, kanske är Gud död sedan länge eller har aldrig kommit fram ur kaos och oordning, i slutändan finns kanske ingen oväldig dom från ovan; ingen rättvis straffande Gud. Om det kan alla enbart gissa och spekulera. Gärna hej vilt.

Men minnet av dina handlingar, goda eller onda, solidariska eller egoistiska, lever vidare. Fri från vad vi gör blir vi aldrig. Inte ens i gravens djup, misstänker jag.

Många minns. Och den hårdaste av alla de som fäller domen finns i ditt eget inre och hos just de ytterst få som finns nära, tätt rätt intill ditt hjärta. Eller som det står i gamla Havamal, nedtecknad på Island för över tusen och flera hundra år:

”Fä dö.
Fränder dö.
Ett vet jag som icke dör:
Domen över död man.”

Så besinna dig. Ställ de avgörande frågorna. De viktiga, de betydelsebärande:

Med vilka ögon, med vilken blick, vill du – ja, just du – egentligen bli sedd?

Ty sedd, och vägd, kommer vi alla bli; att bli vägd och funnen för lätt, det vore hur som helst helvetet för mig. Redan som ensligt tänkt tanke skrämmer det mig. Vilken plåga. Vilken smärta att tvingas leva vidare med.

Jag repeterar det. Ännu en gång säger jag det:

Du bestämmer. Varje dag. I hela ditt liv. Valet är ditt. Ansvaret vilar tungt på dina axlar. Solidaritet eller egoism. Att hjälpa eller stjälpa.

Panik eller inte. Virus med eller utan grym pandemi och rabblandet av siffrorna över smittade och döda.

Valet förblir detsamma. Och valet är, varje morgon, ditt. Det är vårt. Vi måste hålla samman. Hjälpa varandra.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.