Rena rama ranelidskan Ännu en gång befinner sig Björn Ranelid i den så kallade hetluften, som han antagligen framställer på egen hand (ingen annan bryr sig -- väl?), jag tror genom att låna hustruns dammsugare. Baktill på Nilfiskåbäket har han ju upptäckt att det kommer ut varmluft. Då blir han mäkta indignerad och ringer någon redan hårt hemsökt reporter och sjunger ut.
Ett hjärtslag bort Den finns där ständigt, tätt tätt intill oss. Varje sekund. Trognare än en hund. Döden. Ett halvt andetag nära. Ett hjärtslag bort. Hur svårt är det att inse att vi alla, jag och du och hon som står därborta bredvid den unge mannen, ska dö. Ovillkorligen. Utan undantag.
Idag presenteras en uttalad högerregering Allt är sig likt. Endast en liberal höll fast vid sitt partis löfte och hållning att inte samarbeta med fascisterna i Sverigedemokraterna, vilka nu högern, Moderaterna och Kristdemokraterna gör rumsrena.
Ta ifrån människan hennes drömmar och hon tappar förståndet En äldre dam, närmare åttio än sjuttio, kliver ombord på bussen. Hon har en krycka i höger hand och en mindre matkasse i den andra. Endast med möda och med uppbådande av vad som ser ut som hennes sista krafter tar sig damen in i och upp i den mer än fullsatta bussen. Det är riktigt trångt. Inte en enda sittplats är ledig.
Franz Kafka ”För en tid sedan frågade Du mig varför jag påstår att jag är rädd för dig. Jag kunde som vanligt inte svara, dels just därför att jag är rädd för Dig, dels därför att det finns så många orsaker till denna rädsla”. Så inleder Franz Kafka ett brev till sin far, Hermann Kafka.
Hon samlar burkar Sol. Hög himmel. Staden tom. Inga är ute. Annie Schultz är en ung kvinna från Rumänien. Trettiotre år. Hon går här varje dag. Hennes man också. Han gör de tunga lyften. Har en gammal cykel. Hon har ett barn som bor hos sin mormor i Bukarest. Alltid glad. Vaken. Men analfabet. Inte läsa. Inte skriva.
Den stora skuggan pandemin till trots – mår jag ganska bra Det är lugnt. Det är tyst. Världen vilar i mitt lilla hörn av världen. Jag andas lugnt och lyssnar utan att höra något annat än en svag vind som drar fram genom gränderna och smeker hörnen på huset där jag bor. I denna stund, mitt i mörkret och innesluten i mitt valv av en stor och mäktig tystnad, just denna sena natt eller tidiga morgon, känner jag av ett varmt och starkt stråk av förnöjsamhet.
”Det går ett spöke genom Europa” Idag den 1:a maj publicerar vi en artikel av Crister Enander om Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifest. Än idag, 173 år efter att det skrevs, studeras och diskuteras det i olika studiecirklar. Därtill ingår det ofta i ansedda internationella universitets olika ekonomilinjer att analysera det Kommunistiska manifestet.
Någon kommer att kliva över tröskeln Vi kan inte längre umgås. Avstånd. Halvisolering. Världen är drabbad av en påtvingad ensamhet. Det borde vara en ensamhet som förenar oss; gemensam övergivenhet. Den Stora Skuggan - detta vidriga virus - gör oss till ofrivilliga enslingar, ettriga eremiter som på något plan borde falla i varandras imaginära och digitala armar, fulla av förståelse och djupaste omtanke.
Det pågår ett svekfullt krig som vänder sig emot oss alla Språket är ockuperat. Reklamen belägrar de viktigaste orden. Retoriken och försöken att sälja varor och meningslöst tingeltangel som ingen människa behöver riskerar att suga musten ur de ord som borde vara de vackraste och mest omhuldade vi äger.
Jag förlåter dem icke En gång skulle jag för en kultursida skriva om en aftons begivenhet, rentutav en litterär afton. Sammankomsten hölls på en sämre restaurang. Ett antal tidskrifter skulle dels presentera sig, dels skulle deras rundinledning följas av diskussion om de litterära tidskrifternas roll och de svårigheter de ansåg sig möta.
Selma Lagerlöf – som vävd av solstrålar Den första bok jag läste av Selma Lagerlöf var märkligt nog inte ”Gösta Berlings saga”, och tack och lov inte beställningsarbetet om en liten påg från Skåne som satte sig på en gås vid namn Akka och flög över det avlånga land som är vårt. Den hade jag nog funnit lätt nedlåtande.
Hon drog mig ur sängen En gång, för sisådär två år sedan, lirkade hon med värme och omtanke och okuvlig intellektuell nyfikenhet, upp mig ur sjukhussängen. De Profundis. Upp steg jag, kanske sakta, kanske fort. Läs gärna Oscar Wildes bok från fängelset. Mina smärtor tog ännu för stor plats för att jag idag ska kunna avgöra hur kort eller lång tid som hann passera. Jag kunde ännu inte klara mig ens i en retlig rullstol.
Akta er för ljummen försiktighet Ont i varje del av kroppen. Men genom glädje, via levande liv. Kaffe i gryningen. Med Lotta. Ut, stödd på rullstol, upp till Botaniska trädgården. Vicky sköt på, jag pekade och pratade. Middag och curry, varm glad. Dans på tre vid sängen. Det går. Det är värt det. Full av kraft. Hur det är med tillförsikt, det vet jag inte.
Här kan inga äkta människor leva Bett i vinden. Bäst är att försöka hålla sig i lä, skyddad från blåsten. Kinderna svider till. Nästan tyst. Bussen smyger förbi, de är tystare nu, efteråt, när gatljusen börjat tändas och katterna är grå i denna dunkla natt…
