Av Crister Enander 2023-12-12
Det var några somrar sedan. Utomhus var det varmt, alldeles för varmt för att passa mig. Ändå ville jag öva mitt vingliga gående. Om inte annat så för att bjuda Döden motstånd, ge den ännu en match. Då tog jag min röda krycka och begav mig in den mäktiga Dômen. Katedralen här i den lilla staden på slätten, Lunds Domkyrka. Mäktig, väldigt, ålderstigen.Den ruvar på sekler av hemligheter. Gravhällar, en krypta av ansenlig ålder.
Ingenting är vad det ser ut att vara.
Idag vet ingen därinne, inte prästerna, inte personalen och knappt några besökare någonting av bakgrund eller vilka skelett som ligger, bokstavligen, under fötterna.
Man går på egen risk. Vet inte vem som kliver ut ur förflutenheten för att återigen få ett ord med i laget, lägga en syfilitisk näsa i blöt.
Och jag promenerade. Upp i det ena kapellet över altaret in till Mariakapellet. Två gånger, ett varv till.
Svalt och skönt under stenarnas tyngd.
När jag sedan åter kom ut i solskenet och värmen slog emot mig som luften i en torrbastu, kände jag plötsligt hur ont det gjorde i fotleden – stelopererad – och i mitt trasiga vänsterknä.
I det ögonblicket visste jag vad det borde stå på min gravsten:
”Han gick för långt.”
Satte mig i skuggan av det falska accaciaträdet och bad en vän gå in och köpa mig en iskaffe.
Det måste ha varit den 24 juni, och sällskapet som satt samlat på Café Arimans trivsamma uteservering hade nog, lite till mans, hunnit tröttna på mina utläggningar redan tidigare på dagen. De ville ju helst inte prata om något väsentligt, inget som störde deras uppenbarligen besvärliga matsmältning. Dästa herrar och svultna damer i skiftande åldrar.
Nu återvände jag från de dunkla krafter som levde och frodades inne mellan Dômens välvda valv, dessa himlastormande pelare.
Doften av myrrha dröjde kvar i mitt luktminne; några av dominikanermunkarna hade firat mässan tidigt på morgonen.
Därom rådde ingen tvekan i mitt sinne.
Kontrasten var besvärande för mig. Nyss hade jag samtalat med Sankt Laurentius, eller resterna av honom: vad som återstod av den en gång brände och torterade mannen var en stickande vass lukt av bränt människokött – en korsning mellan gris och får – och han såg synnerligen tragisk ut.
Placerad mitt i ett galler, som en toast, hade han blivit bränd över levande eld.
”Vänd på mig”, hade Laurentius utbrustit till sina grymma bödlar med uttryckslösa ansikten.
Damen framför mig vid kaffebordet tittade på mig som om jag just passerat genom dödsskuggans djupaste dal. Och mitt emot henne satt en stadig bit, en ständig stammis.
Inne i kyrkans dunkel hade främmande gastar, dibbukar från Prag och några inhemska svartalfer försökt tilltala mig på något gemensamt språk. Nog var de lättare att förstå än detta trötta sällskap.
Bakom den tredje pelaren till vänster, där inne i kyrkvalvens klena ljus, klev en magerlagd herre fram. Honom hade jag aldrig tidigare lagt märke till. Han var utan tvekan från främmande land men antagligen inte från fjärran.
Något hemtamt och igenkänningsbart omgärdade hela hans framtoning. Jag gissade på de brittiska öarna. Och när han öppnade munnen, och började tala, visade det sig att min gissning var helt korrekt. Hans engelska var oklanderlig.
Efter artighetsfraserna presenterade han sig:
”Edward Fredric Benson.”
Han var magerlagd, nästan tunn med blåaktigt insjunkna kinder och på överläppen vippade en väl buskig mustasch. Särskilt när han talade med engagemang. Och det gjorde han mest hela tiden.
Under en – vad det föreföll för mig – kort stund hann E. F. Benson berätta mycket.
Främst gladde han sig åt att han fått tag i en svensk förläggare, en man som begrep vad hans skrivande sysslade med.
”Ja, att skrämma mina läsare är en både pockande och lockande drivkraft.
Och inom kort kommer det att från trycket utkomma en vacker liten volym. Dess titel blir, Mannen som gick för långt. Efter vad jag förstått kommer du att uppskatta den mycket, ja, kanske till och med förstå vad jag skriver.
Hoppet är som bekant det sista som överger människan. Om jag ännu är en människa är jag dock osäker på, ty jag är ju död.
Så måhända är jag numera ett spöke. Det är å andra sidan inte mitt problem, utan snarare ditt.”
Han skrockade till och skrattade liksom kvävt, återhållet.
Nu vet jag att Bensons far var ärkebiskop av Canterbury, sannerligen inte fy skam. Den begåvade sonen blev istället arkeolog, men upptäckte snart att han kunde leva på sitt skrivande.
Det tycks ha befriat honom från mycket.
Nu finns den vackra skriften att köpa. Översättning svarar Veronica Sandström för, flyter utmärkt framåt i behagligt tempo och gör E. F. Bensons prosa full rättvisa. Och därtill ett förord av Sten Wistrand. Förlaget är, självfallet, höll jag på att skriva: Hastur.
Själv ska jag mycket snart återvända till den mäktiga Domkyrkan, denna vår Dôm, ty jag vill sannerligen fortsätta samtalet med den mångkunnige och bildade Mister Benson.
Ännu idag när jag skriver dessa rader, den dag som är en söndag och festen till Nobels ära och minne, pågår för fullt uppe i Hufvudstaden, vet jag inte vad som rörde sig huvudet på det sällskap som satt där på uteserveringen.
Någon pratade om mat, det var en fiskrätt – det minns jag på ett dunkelt sätt; ytterligare någon talade om kläder som de inhandlat för löjligt dyra summor.
”Knappast mitt problem”, tänkte jag och drack av mitt osötade iskaffe och torkade svettpärlor från pannan.
Tack vare E. F. Benson vet jag åtminstone nu vilka ord som ska huggas in på min gravsten, marmor tänker jag, vit marmor från Carrara, det skulle inte genera mig eller min ställning som fri författare i en ofri tid av lydiga lakejer.
”HAN GICK FÖR LÅNGT”.
Foten skrek orden som Benson småmumlat bakom pelaren när han valde att uppenbara sig för mig från andra sidan graven.
Tydligt ser jag den gängliga gestalten, de magra fingrarna som griper efter luft; något fritt svävande väsen som blött han ser framför sig inne i kyrkans dunkel.
Så var hans pappa ärkebiskop. I anrika Canterbury, inget biskopssäte bland många. Nej, sannerligen inte.
Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.