Här kan inga äkta människor leva Bett i vinden. Bäst är att försöka hålla sig i lä, skyddad från blåsten. Kinderna svider till. Nästan tyst. Bussen smyger förbi, de är tystare nu, efteråt, när gatljusen börjat tändas och katterna är grå i denna dunkla natt…
Varför ska detta elände belönas? Hur är det möjligt, år 2020, att dela ut ett pris, pengar från Riksbanken, till två män, Robert B Wilson och Paul R Milgrom, som säger att auktioner är viktiga.
Klasståndpunkten och folkbildningen Hatet lever. Det är varmt. Det brinner därinne. Det släpper inte sitt grepp. Alltför många har alltför ofta bemött mig – och sådana som jag – med översittarens naturliga föraktfullhet och fördummade fördomsfullhet. Dessa kalla blickar! Denna överlägsenhet! Självfallet går det inte att förlåta.
Dagens Nyheter är i år först med Döden Reklamerbjudandet ramlade nyss in. Gratis prenumeration fram till Halloween. "Döden, döden, döden", som Astrid Lindgren sa. Hon hade nog blivit rasande. Särskilt nu i Den Nya Skuggans Tid. Två traditioner kolliderar. Två världar, om man så vill.
Det primitiva hatet Gryningen kommer sakta, liksom försiktigt krypande - trevande. Himlen är ännu såsom gråmelerad, blyertsfärgad. Snart blir den, när solen tagit sig över horisonten, kraftfullt vackert och isande blå. Sommarblå.
Mörkret är till hjälp Mörkret kommer tidigare för varje kväll. Det har sina behag och förtjänster. Det kan vara skönt att liksom kura in sig, göra det bekvämt, tända lampan och till exempel läsa en bok, hugga tag i stickorna och sticka ännu en halsduk eller ett par vissna Lovikkavantar. Själv är jag trött.
Ungdomens förförare Vems röst är det vi hör bakom orden? Vems hand håller i pennan? Detta eftertänksamma, lätt ironiska och nästan illusionslösa tonfall, vems är det? Det är till en början inte helt lätt att avgöra. Att det är en dagbok, skriven av man som till vardags är författare, råder det däremot ingen tvekan om.
Vemodet är inte längre min vän Irisar av en färg djupare blå än ett helt Medelhav med fyra isbitar från en eskimås frysfack, och pupillerna stora, svarta som kol från Svalbard. Ögonspel. Fransar som rör sig sakta, avvaktande. Glöm inte att det är det svarta i ögat som ser! skrev en vän till mig för längesedan.
Tänk nytt – gör tvärtom Walter Benjamin, Baudelaire och alkohol. Alla är som asplöv. Vinden viner, ruskar lövverken. Det rasslar. Det prasslar. Inget är sig likt. Sinnena far iväg. Ingen förblir oberörd. ”Gör tvärtom”, tänker jag. I stället för att äta, dricka, svälla, expandera – reducera.
När sanningen blir en tom slogan Kärlek. Vänskap. Öppenhet. Solidaritet. Gemenskap. Känslighet och mottaglighet. Allt det som ger oss rätten att kalla oss människor måste värnas och beskyddas.
En snäll och trött man Det är inte lätt att acceptera att somliga i missriktad nit att fånga in en falsk jämställdhet låter jämställa kulturyttringar av de mest skilda slag och samtidigt anser dem lika så bra som andra. Kvalitet och innehåll ska man då strunta i.
Mellan panik och anständighet Vi verkar vackla dessa dagar och nätter mellan panik och anständighet. Solidaritet eller egoism. Girighet eller omtanke.
I ruinerna av folkhemmet Att tvingas leva i ruinerna efter det som en gång var Folkhemmet är på många sätt både smärtsamt och fullt av tragik. Alla dessa tusen och åter tusen enskilda personer som drabbas så hårt och så skoningslöst, offrade i vinstmaximeringens heliga namn, som lever ytterst tätt intill oss i vardagen och som med en märklig form av bedövande automatik tycks bli alltmer osynliga för andra medborgare.
Såren blöder De har skurit och de har skurit alldeles för djupt. Så enkelt är det. Ingen kan förneka det längre, inga floskler eller retoriska utläggningar kan täcka över eller gömma vad som skett. Såren blöder. Folkflertalet är hårt hemsökt.
