Den stora skuggan pandemin till trots – mår jag ganska bra Det är lugnt. Det är tyst. Världen vilar i mitt lilla hörn av världen. Jag andas lugnt och lyssnar utan att höra något annat än en svag vind som drar fram genom gränderna och smeker hörnen på huset där jag bor. I denna stund, mitt i mörkret och innesluten i mitt valv av en stor och mäktig tystnad, just denna sena natt eller tidiga morgon, känner jag av ett varmt och starkt stråk av förnöjsamhet.
”Det går ett spöke genom Europa” Idag den 1:a maj publicerar vi en artikel av Crister Enander om Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifest. Än idag, 173 år efter att det skrevs, studeras och diskuteras det i olika studiecirklar. Därtill ingår det ofta i ansedda internationella universitets olika ekonomilinjer att analysera det Kommunistiska manifestet.
Det pågår ett svekfullt krig som vänder sig emot oss alla Språket är ockuperat. Reklamen belägrar de viktigaste orden. Retoriken och försöken att sälja varor och meningslöst tingeltangel som ingen människa behöver riskerar att suga musten ur de ord som borde vara de vackraste och mest omhuldade vi äger.
Jag förlåter dem icke En gång skulle jag för en kultursida skriva om en aftons begivenhet, rentutav en litterär afton. Sammankomsten hölls på en sämre restaurang. Ett antal tidskrifter skulle dels presentera sig, dels skulle deras rundinledning följas av diskussion om de litterära tidskrifternas roll och de svårigheter de ansåg sig möta.
Selma Lagerlöf – som vävd av solstrålar Den första bok jag läste av Selma Lagerlöf var märkligt nog inte ”Gösta Berlings saga”, och tack och lov inte beställningsarbetet om en liten påg från Skåne som satte sig på en gås vid namn Akka och flög över det avlånga land som är vårt. Den hade jag nog funnit lätt nedlåtande.
Hon drog mig ur sängen En gång, för sisådär två år sedan, lirkade hon med värme och omtanke och okuvlig intellektuell nyfikenhet, upp mig ur sjukhussängen. De Profundis. Upp steg jag, kanske sakta, kanske fort. Läs gärna Oscar Wildes bok från fängelset. Mina smärtor tog ännu för stor plats för att jag idag ska kunna avgöra hur kort eller lång tid som hann passera. Jag kunde ännu inte klara mig ens i en retlig rullstol.
Akta er för ljummen försiktighet Ont i varje del av kroppen. Men genom glädje, via levande liv. Kaffe i gryningen. Med Lotta. Ut, stödd på rullstol, upp till Botaniska trädgården. Vicky sköt på, jag pekade och pratade. Middag och curry, varm glad. Dans på tre vid sängen. Det går. Det är värt det. Full av kraft. Hur det är med tillförsikt, det vet jag inte.
Här kan inga äkta människor leva Bett i vinden. Bäst är att försöka hålla sig i lä, skyddad från blåsten. Kinderna svider till. Nästan tyst. Bussen smyger förbi, de är tystare nu, efteråt, när gatljusen börjat tändas och katterna är grå i denna dunkla natt…
Varför ska detta elände belönas? Hur är det möjligt, år 2020, att dela ut ett pris, pengar från Riksbanken, till två män, Robert B Wilson och Paul R Milgrom, som säger att auktioner är viktiga.
Klasståndpunkten och folkbildningen Hatet lever. Det är varmt. Det brinner därinne. Det släpper inte sitt grepp. Alltför många har alltför ofta bemött mig – och sådana som jag – med översittarens naturliga föraktfullhet och fördummade fördomsfullhet. Dessa kalla blickar! Denna överlägsenhet! Självfallet går det inte att förlåta.
Dagens Nyheter är i år först med Döden Reklamerbjudandet ramlade nyss in. Gratis prenumeration fram till Halloween. "Döden, döden, döden", som Astrid Lindgren sa. Hon hade nog blivit rasande. Särskilt nu i Den Nya Skuggans Tid. Två traditioner kolliderar. Två världar, om man så vill.
Det primitiva hatet Gryningen kommer sakta, liksom försiktigt krypande - trevande. Himlen är ännu såsom gråmelerad, blyertsfärgad. Snart blir den, när solen tagit sig över horisonten, kraftfullt vackert och isande blå. Sommarblå.
Mörkret är till hjälp Mörkret kommer tidigare för varje kväll. Det har sina behag och förtjänster. Det kan vara skönt att liksom kura in sig, göra det bekvämt, tända lampan och till exempel läsa en bok, hugga tag i stickorna och sticka ännu en halsduk eller ett par vissna Lovikkavantar. Själv är jag trött.
Ungdomens förförare Vems röst är det vi hör bakom orden? Vems hand håller i pennan? Detta eftertänksamma, lätt ironiska och nästan illusionslösa tonfall, vems är det? Det är till en början inte helt lätt att avgöra. Att det är en dagbok, skriven av man som till vardags är författare, råder det däremot ingen tvekan om.
Vemodet är inte längre min vän Irisar av en färg djupare blå än ett helt Medelhav med fyra isbitar från en eskimås frysfack, och pupillerna stora, svarta som kol från Svalbard. Ögonspel. Fransar som rör sig sakta, avvaktande. Glöm inte att det är det svarta i ögat som ser! skrev en vän till mig för längesedan.
