Ett hjärtslag bort

Av Crister Enander 2021-07-15

Den finns där ständigt, tätt tätt intill oss. Varje sekund. Trognare än en hund. Döden. Ett halvt andetag nära. Ett hjärtslag bort. Hur svårt är det att inse att vi alla, jag och du och hon som står därborta bredvid den unge mannen, ska dö. Ovillkorligen. Utan undantag.

Det enda säkra vi vet om vår existens. Vi ska dö. Så enkelt är det.

Idag gör många näst intill vad som helst för att undvika att komma i kontakt med livets slut. Förnekelsen tycks understundom total.

Många lever sina liv som om döden inte väntar på dem; som om inte deras närmaste, nära och kära, en dag slutar i en djup grav.

I grunden skulle antagligen inte dagens förryckta och fullkomligt besinningslösa kapitalism  kunna accelerera och fortsätta öka omsättningen och maximera vinsterna utan denna brist på insikt.

Den är en psykologisk förutsättning. Den förnekade döden skapar ett vakuum som dag efter dag måste fyllas. Med varor. Med tjänster.

Jakten efter varor, den falska lyckan i form av fler prylar, nytt och ännu vräkigare hus, grönare trädgård, snabbare bil blir till den hysteriska flykt som bedövar varje ansats till eftertanke och reflektion.

Konsumtion, den totalt meningslösa jakten på allt det som ingen behöver är den ultimata bedövningen. Effektivare än ett hårt slag i huvudet med ett basebollträ.

Jag vet inte när andra står ansikte mot ansikte, öga mot öga med döden.

Insikten stod klar för mig när jag var nio år. Jag blev inte ledsen, inte skakad eller orolig. Inte på minsta sätt. Det var utan varje ansats till dramatik.

Det var en tidig eftermiddag. Mina två kompisar hade gått hem, varför minns jag inte – kanske skulle de helt enkelt äta middag. Själv stannade jag kvar. Vi hade lekt i den lilla skogen av planterade barrträd, buskhöga, på en slänt ner mot den vackra dammen. Det var på Östra Kyrkogården.

Mängder av små purunga harar skuttade alltid omkring där, hoppade i gräset, in bland träden.

Det var förbjudet att leka där. Jag antar att det var halva nöjet.

Vi smög. Vi spejade efter de som arbetade där på kyrkogården, som krattade och höll efter gångarna och ibland även grävde nya gravar. Ännu var inte minneslunden något populärt alternativ. En riktig gravsten skulle det vara.

Sällan, ytterst sällan, blev vi upptäckta. Ibland smög vi fram till det lilla brunmålade huset där de satt och fikade och rökte på rasterna. Det var självfallet extra spännande.

I ensamheten och efter att ha försökt hitta på något där utan Frank och Markus började jag tänka. Jag tror inte att det var gravarna eller de vackra stenarna som fick mig att tänka på döden.

Nej. Märkligt nog inte.

Och ingen hade nyligen avlidit, ingen släkting eller granne.

Ändå. Insikten var alldeles glasklar. Konturskarp. Sedan dess har den varit en given del av mitt medvetande.

Hur kan någon enda av oss leva i förnekelse? Hur är det ens möjligt?

Vuxna människor agerar som besinningslösa kreatur inför döden, deras nära och kära ligger – ofta med stora plågor och outhärdliga smärtor – och inväntar sitt slut och de anklagar, rasande, personalen när döden väl kommer.

Som om det är de anställdas fel att mamma avlidit efter år av plågor. Vad är det för fel på dem? Vad fattas dem? Är okunnigheten och förnekelsen så stark?

Inte ens pandemin och dess brutala framfart över hela planeten  verkar ha lärt dem minsta lilla om dödens obevekliga natur, dess självklara närvaro i det liv som är vårt liv.

Döden är ju inte sällan en befrielse. Bör inte det framstå som en given självklarhet? Ofta hör man andra säga att de hellre skulle dö – ha rätt att bestämma över egen död – än tvingas leva som en sönderkokt grönsak, utan minsta kontroll över sitt liv eller sina kroppar, kanske utan egen tankeförmåga.

Uppenbarligen är det bara munväder, en sorts tomma gester i luften.

Vill människor verkligen leva – till vilket pris som helst? Jag tror inte det. Jag vill det inte.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.