Foto: Stina Stjernkvist/TT

Den stora skuggan pandemin till trots – mår jag ganska bra

Av Crister Enander 2021-05-07

Det är lugnt. Det är tyst. Världen vilar i mitt lilla hörn av världen. Jag andas lugnt och lyssnar utan att höra något annat än en svag vind som drar fram genom gränderna och smeker hörnen på huset där jag bor. I denna stund, mitt i mörkret och innesluten i mitt valv av en stor och mäktig tystnad, just denna sena natt eller tidiga morgon, känner jag av ett varmt och starkt stråk av förnöjsamhet.

En sinnets fridfullhet; en stillhetens inneboende värme. Len som sammet eller som en kattunges päls på magen.

Instinktivt vill jag bevara känslan, innesluta den, få den att dröja kvar, rentav bli beständig. Självfallet är det en omöjlighet.

Snart har den gått förlorad. Allt skiftar, under en dag hinner varje människa uppleva, och genomleva, många och skiftande känslolägen. Åtminstone är det så för mig.

”Allt fast förflyktigas”, som filosofen Karl Marx träffsäkert skrev. Ändå. Denna ständiga djupt mänskliga längtan att bevara välbefinnande, lycka, trivsel.  Så lätt att förstå. Så lätt att känna igen sig i.

Ingen vill, åtminstone inte som person, rent privat, ha det sämre. Men är verkligen lycka det alla bland oss främst av allt åstundar och jagar här under den korta tid som är vårt liv?

Jag är inte säker på det. Många enskildheter måste vägas in. Hur mycket är vi beredda att offra av egen bekvämlighet och förnöjsamhet för en medmänniska, för barnen, för de som svälter och plågas? Den inneboende altruismen är stor.

Livet är sannerligen ingen lätt ekvation. Jag personligen tror att vår vilja till uppoffringar är avsevärt större än vad egoismens profeter förkunnar. Solidaritet och medkänsla är ytterst vad som definierar oss som just människor.

Så. Måhända vill jag inte ha den känslan av förnöjsamhet jag nu erfar paketerad på burk eller bevarad långt in i frysboxen för senare bruk. Livet är väldigare – och viktigare – än så. Helt enkelt större.

Varje morgon börjar liksom djupt nere i startblocken. Det gäller att ta sats, startmotorn hackar och frustar motvilligt. Nästan vareviga morgon. Inte alla – tack och lov!

Och jag tänker. Detta är något nytt. Så var det inte tidigare före Den Stora Skuggan lägrade sig runt oss, lade sig över världen.

Inuti mattas vi av. En ny sorts trötthet går snudd på ständigt sida vid sida med oss numera. Som en mänsklig form av materialtrötthet.

Under ytan, där inne där den tysta oron lever sitt självsvåldiga och obändiga liv och rådbråkar själen, har något förändrats en aning.

Inget drastiskt. Inget som i grunden gör skillnad. Bara som en sorts motstånd. En ny tröghet.

Jag tror de flesta känner igen sig i denna pandemins vardagströtthet. Men jag tänker att det enbart gör oss ännu mer mänskliga. Skapar en möjlig förståelse för andras svårigheter.

Det vill säga om vi hanterar det på rätt sätt. Eller med andra ord. Det kan minska benägenheten att känna förakt för svaghet.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att det är tjatigt att dras med denna nya sega trötthet även om den ofta ger med sig efter en extra kopp med morgonkaffe.

Inte händer det mycket i Den Stora Skuggans tomhet. Närhet är sällsynt, hud rör inte vid hud. Det sensuella inom oss riskerar förtvina, tvingas att dra sig tillbaka, överleva på minnen och hoppas på framtiden.

Museer är stängda. Dörrarna låsta, förbommade dit nyfikenheten och vetgirigheten inte når. Inga konserter hörs längre, instrumenten täckta av gammalt sorgligt damm.

Konst och tavlor finns enbart tillgängliga digitalt. Jag minns inte när jag senast var på en konstutställning. Bibliotek är inte öppna som vanligt.

Samtalen vissnar, dialogerna är som avbrutna, hänger som avklippta högspänningsledningar, sprakar utan mottagare. Tystnad råder.

Ändå väntar vi. Ändå känner de flesta av oss denna nya matthet vilken obevekligt drar oss ner mot jorden som om vi bar på en stor tyngd – en tillvarons kvarnsten runt halsen – som vi inte kan se med våra ögon.

Ändå finns den där. Frånvaro – denna märkliga och ödsligt ekande tomhet – är betungande.

Brist och frånvaro, detta grymma tvillingpar, våra själars svurna fiender; litteraturens och konstens motsatser. De nöter envist ut själen och tär på kroppens krafter.

Himlen är dock inte förmörkad. Det är bara en natt bland andra nätter. Stor tystnad runt mig, som ett mäktigt valv av just frånvaro. Jag blickar upp mot ett nästan svart himlavalv från sjukbädden som är min säng.

Hela mitt jag, mitt inre och mina tankar, är fulla av vild och bångstyrig längtan. Jag försöker hantera denna nya form av tomhet.

I en mening saknar jag ingenting. Kyl, skåp och frys är välfyllda. Tak över huvudet har jag. Skydd mot den kalla vårvinden som pinar och plågar den lilla staden på slätten dessa dygn äger jag. Medicin hämtade jag igår.

Jag både lever och överlever. Jag mår rentutav förhållandevis bra. Likväl. Ändå. Något liksom gnager i mitt inre.

Tvånget att undvika andra människors närhet förändrar mig. Kanske till och med deformerar mig. Tillfälligt.

Jag drar mig undan. Söker själsligt skydd. Jag gömmer mig – mest av allt gömmer jag mig inför mig själv. Som om jag inte vill se den varelse som detta långa märkliga år har skapat.

Jag är mig inte lik. Inte helt. Inte till fullo. Många känner nog igen sig i beskrivningen. Har jag inte rätt?

Vinden hörs nu plötsligt starkare, men på avstånd, viner vasst runt husknutarna. Ett tryggt och välkänt ljud. Fåglarna vilar. Råkorna sitter högst upp i trädkronorna och inväntar morgonens första ljus. Drömmer råkors drömmar, antar jag.

Ugglorna flyger i nattens tystnad, de är alerta. Det är deras jakttid. Ibland hörs de svepa förbi om man bara står still under träden och lyssnar en stilla natt.

Jag har det bra, riktigt bra. Det är den nya verklighetens andra sida. Som en i grunden hopplös balansgång. Var finns sömnen denna natt?

Vi måste börja drömma med öppna ögon. Då kan vi skapa en bättre framtid. För oss alla.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

    Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beauvoir”.
Crister är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.