Ulf Kristersson. Foto: Jessica Gow / TT

Har Ulf Kristersson läst boken han tipsar om?

Av Andreas Magnusson 2021-01-28

Många har upprörts över att Ulf Kristersson meddelade att det började bli dags att samarbeta med nyssnazistiska Sverigedemokraterna eftersom de har blivit ”seriösa och konstruktiva”. Ännu fler upprördes när han några dagar senare hade mage att komma med boktips på Forum för levande historia. Nu var det plötsligt viktigt att minnas nazismens illdåd och tillsammans hjälpas åt för att se till att något liknande aldrig kan ske igen.

Många blev så upprörda att de glömde läsa boken, vilket Tobias Billström som ridit ut till partiledarens försvar i den allt längre Facebooktråden påpekade om och om igen:

”Du har inte alls för avsikt att diskutera varken Förintelsen eller boken utan har främst synpunkter på svensk inrikespolitik och på Moderaterna i allmänhet.”

Ja, det var väldigt få som ville diskutera boken. Tusentals kommentarer på Forum för levande historias Facebooksida vittnade om en upprördhet över att man gett just Kristersson talutrymme.

Människor ville diskutera den fräckhet med vilken en människa ena dagen kan kalla ett parti med rötterna i nazismen för ”seriösa och konstruktiva” för att nästa dag vilja folkbilda svenskarna om Förintelsen.

Men Billström har ju samtidigt rätt. Ulf Kristerssons boktips är väl värt att fördjupa sig i och det borde göras. Det fina är att en sådan läsning gör att vi ofrånkomligen också måste prata om det Tobias Billström inte vill att man pratar om: Moderaternas politik.

Den bok Kristersson rekommenderade heter ”Förintelsens barn” och är skriven av Margit Silberstein. Hon berättar där om familjens upplevelser av Förintelsen och hur den har präglat henne, men hon beskriver också de tankestrukturer som idag gör att människor tillåts hetsa mot religiösa och etniska minoriteter samtidigt som allvaret förminskas av opinionsbildare och politiker. I slutet av boken skriver hon:

”Vem som är svensk, vad som är bra eller dåligt, vilka som är de, vilka som är vi, vilka som är överlägsna, allt det där kan rusa iväg helt okontrollerat. Det är en farlig väg, vi vet inte var den slutar. Eller också vet vi det.”

Orden är en viktig påminnelse om att den som formulerar gränsen för vilka traditioner, religioner och vanor som ska klassas som svenska också för oss ett steg närmare det som hände under Förintelsen.

Vi påminns om att varje kommun som inför böneförbud, förbud mot religiös klädsel och förbud mot religiöst motiverad mat tar oss ett steg närmare en villkorad svenskhet. Denna villkorade svenskhet riskerar att öppna portarna till ett nytt Auschwitz.

I sin bok värjer sig Silberstein mot alla försök att förminska allvaret, varje försök att påpeka att det som hände i förintelseläger under Andra världskriget inte skulle kunna hända igen.

”Jag blir alltid lika förundrad och lite provocerad när hemska saker inträffar någonstans i Sverige och folk säger att de aldrig trodde att något sådant skulle kunna hända här. Varför inte? Det är något naivt och nästan förmätet över det perspektivet. Människors ondska finns väl överallt, på varje liten fridfull plats. Skulle jag och den plätt på jorden där jag bor stå över alla ohyggligheter som kan inträffa? Själv tänker jag alltid: Det kunde varit här. Det kunde ha drabbat mig och dem jag älskar.”

När Ulf Kristersson på Forum för levande historia håller upp den här boken av Silberstein liknar det lite när Donald Trump poserade med en (visserligen upp och nedvänd) bibel för att framstå som en god kristen.

Problemet är ju att Kristersson rekommenderar en bok som han själv borde läsa.

När Silberstein i texten beskriver hur NMR-supporters dyker upp med sina gröna fanor för att bevittna ett tal av Kristerssons företrädare Anna Kinberg Batra på politikerveckan i Almedalen så är det ett reellt hot mot vår demokrati som beskrivs. Hon är väldigt upprörd över Expressenkrönikören som gjorde allt han kunde för att förminska allvaret.

På samma sätt är det ett reellt hot mot vår demokrati när Ulf Kristersson med några svepande formuleringar påstår att Sverigedemokraterna har förändrats, att deras nazism och rasism inte är så farlig längre och att man måste kunna samtala med alla.

Om han bara vill samtala så är det inga problem. Men det är inte det han vill. Vi är nog många som dagligen för samtal med oliktänkande och till och med människor vars åsikter vi finner vara djupt obehagliga. Samtal är inte farliga.

Men bakom Kristerssons ord om samtal döljer sig en längtan om att komma till makten med hjälp av ett politiskt parti som har sina rötter i ett modernt försök att avrätta alla judar.

I intervjun med 30 minuter sa Kristersson att han ”gärna förhandlar när vi är överens”. Jag fick ett mejl från en läsare vid namn Lars Forsgren som hade noterat att det är något märkligt med den där formuleringen. Så här skrev han till mig:

”Här kommer ett exempel från mitt köksbord. Min fru och jag har gemensam hushållskassa och vi äter tillsammans. Idag vill jag äta fisk till middag och säger det till min fru. Hon säger att hon också vill det. Vi är överens, men har vi förhandlat?
Om hon säger att hon vill ha köttbullar istället blir det problem. Då måste vi förhandla. Okej, säger jag, vi äter köttbullar idag men imorgon blir det fisk. Vi är överens efter förhandling.
Inget konstigt med det men hur ofta måste Kristersson äta köttbullar för att Åkesson ska fortsätta att dela hushållskassan?”

För vad är det som sker när Kristersson blir Sverigedemokraternas marionettdocka, när de rörelser han applåderas för styrs av Sverigedemokratiska händer? Kommer vi då att kunna känna oss säkra på att demokratin inte hotas i sina grundvalar?

Jag tror inte det. Jag tror att Margit Silberstein har rätt och jag är tacksam för att Kristersson fick mig att läsa hennes bok och jag vore tacksam om han själv tog sig tid att läsa den. Det går inte att värja sig mot allvaret bakom orden.
”Det är en farlig väg, vi vet inte var den slutar. Eller också vet vi det.”

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.