Vill vi frivilligt stiga in i fascismens råa och kalla verklighet?

Av Michael Pålsson 2021-07-31

Sverige är ett av världens rikaste länder med en ur ett internationellt perspektiv lycklig befolkning med fri åsiktsbildning, en fri demokrati i världsklass, en väl fungerande rättsstat och relativt god jämlikhet mellan könen och där homosexuella ses som lika mycket värda som heterosexuella.

Vi har fått leva i fred och säkerhet i över 200 år. Sverige är visserligen inte perfekt, men i de flesta avseenden har vi det bättre än majoriteten av människorna på jorden.

Ändå finns det nationalradikala politiker som vill rasera allt vi har och ersätta det med en auktoritär regim som undertrycker den fria åsiktsbildningen, undergräver demokratin och rättsstaten och tar varje chans att förtrycka sexuella minoriteter.

Inte nog med detta. De nationalradikala politikerna hos SD har dessutom stöd av ungefär en femtedel av de röstberättigade.

Ytterligare cirka 30 procent av väljarna avser rösta på partier som öppet vill samarbeta och kanske samregera med den fria demokratins dödgrävare.

Är vi ett masochistiskt folk som med öppna ögon överger den fria åsiktsbildningen och den fria demokratin för att frivilligt stiga in i fascismens råa och kalla verklighet?

Ända sedan den vuxne trädde in i det illiberala rummet anses det numera fult att tala klarspråk om SD. All kritik mot SD är numera så kallad brunsmetning.

Hatet mot Socialdemokraterna och numera också Centern är på en sådan nivå att alla samarbeten som kan fälla Socialdemokraterna från makten anses opportuna.

För egen del anser jag det istället vara cynisk opportunism. Och jag är varken sosse, centerpartist eller kommunist utan har röstat till höger i hela mitt liv. Ändå kallas sådana som jag numera för det käcka ordet ”vänsterbliven” bara för att vi inte kan acceptera samarbete med SD.

Fascism är, än så länge, ett skällsord som ingen i Sverige vill förknippas med. Men bara för att ett parti har ordet ”demokrat” i sitt namn och välkammade, kostymklädda ledamöter förändrar det inte partiets kärnvärderingar.

Fascister tål inte mångfald. Alla ska vara samma. I SD-styrda kommuner halas pride-flaggor, hatet mot islam och asylsökande inte bara bubblar utan flyter tydligt som ett lik i ytan och riksdagsmannen Björn Söder twittrar den 20 juli om att städa bort oliktänkande poliser.

Som om regeringsformens första paragraf inte betyder något; ”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning”.

Kunskapsföraktet. SD:s Martin Kinnunen kallar SMHI:s rapporter om klimatet för propaganda eftersom klimatkrisen inte passar in i SD:s retorik.

Föraktet för Folkhälsomyndighetens rekommendationer är ett annat exempel, den nyvunna kärleken till marknadsskolan är ytterligare ett.

Skenbar handlingskraft. Något måste hela tiden hända så att SD tycks handlingskraftiga oaktat att deras förslag inte har någon förankring i vetenskap eller beprövad erfarenhet. Lock-down för covid-19 är ett exempel.

Deras ständiga vurmande för hårdare straff är ett annat. Begäran att en misshaglig chef, Anders Tegnell, på Folkhälsomyndigheten ska ”avgå” är ett tredje.

Föraktet för svaga och utsatta. Asylsökande har inget värde och anses enligt vissa SD-representanter ha lägre IQ än oss andra. Som om intelligensen skulle sitta i hudfärgen eller ursprunget. Som om människor med lägre IQ inte har något värde.

Som om regeringsformens ord om att ” Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” bara är ord utan innebörd.

Tanken på folket som en sammanhållen enhet med en märklig rädsla för folkutbyte. Att Sverige och svenskarna alltid haft invandring som oftast dessutom bidragit till vårt land med nya idéer och arbetskraft bortser SD ifrån.

Den absoluta majoriteten av de invandrare som kommit hit är laglydiga och bidrar till vårt land. Men detta vägrar SD att se. Istället vill SD ha återvandring. Så hur ska vi klara oss utan alla laglydiga, skattebetalande invandrare? Göra som Ungern och betala kvinnor för att skaffa många barn?

Föraktet för den fria åsiktsbildningen. Får SD kritik är de ett offer. Skulle de själva komma till makten vill de styra SVT och SR och straffa olydiga journalister.

Exemplen ovan är bara ett litet axplock ur SD:s digra samling av illiberala böjelser. Jag behöver inte ens åberopa Mattias Karlssons machorop inför valet 2018 ”Segra eller dö”, Oscar Sjöstedts skratt åt råa skämt om judar med anspelning på Förintelsen, hur Jimmie Åkesson skadeglatt sjunger om mordet på statsminister Olof Palme eller nomineringen av president Trump till Nobels fredspris.

Den som trots detta påstår att SD är ett parti som alla andra är antingen både döv och blind eller ljuger. Frågan är vilket som är värst.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.