Lösningen kanske finns i finalförlusten

Av Alex Bengtsson 2021-08-11

På fredagseftermiddagen satt vi och såg Sverige kämpa väl men tyvärr förlora mot Kanada i OS-fotbollen. Det var olidligt men vi var tillsammans. En slags uppdatering om vad som är svensk arbetarklass.

Där satt han. Den svenske pensionären som jobbat med parkarbete och på bruk. Med ryggproblem men fem år utan en droppe sprit. Han, det ständiga slagträet, i den så förljugna debatten. Den förbisedda och glömda. Den svenska pensionären.

Där satt hon, den chilenska städerskan, som via USA hamnat i Sverige för tjugo år sedan. Samma år som talibanerna flög i tvillingtornen i hennes dåvarande hemstad och världen blev sig ännu mer olik.

Nu sliter hon för att få ekonomin ihop genom att städa kontorslokaler och hos andra. Och där satt hennes dotter. Ägaren till caféet, som kom till Sverige i tonåren och förutom att driva ett café har en översättarutbildning i bagaget.

Och där satt han och han. Två eritreaner som kom till Sverige för några år sedan och blev kommunplacerade i Knivsta. Den ene, i tjugoårsåldern, har tagit paus från studierna och försörjer sig även han som städare.

Den andre, ett par år över femtiostrecket, är så pass illa däran efter krigets fasor att han kommit igång lite senare och studerar svenska nu.

Och där satt han som kom till Sverige som en av få kvotflyktingar som Sverige tar emot nu för tiden sedan den svenska Socialdemokratin tillsammans med Miljöpartiet startade den våg av repression mot Sveriges flyktingar, som banat väg för det politiska läge vi har nu med ett fascistparti som dominerar debatten och som mycket väl kan vara de som styr landet från och med nästa höst. Han kan bara några artighetsfraser på svenska ännu. Men engelskan är bättre än min.

Jag, omsorgsarbetaren, med begynnande fyrtioårskris. Fiskarsonen som gick i land och via några år i mediegeggan och det så kallade civilsamhället håller på att acklimatiseras till verkligheten via äldrevården och genom att leva nykter.

Vi satt och hejade på Sverige, levde oss in i dramatiken och led med spelarna efter den bittra förlusten. En del skulle kanske kalla oss en brokig samling. Men på många sätt är vi en ganska representativ grupp av den del av den svenska arbetarklassen som bara används i debatten när vi ställs emot varandra. 

Trots det var det gemenskap över gränserna men med något gemensamt. Orten som vi bor i och landet det ligger i. Cafét vi hänger på, landslaget vi håller på.

Senare på kvällen slog det mig att sådana stunder känns både den nationalistiska propagandan om att människor från olika länder med olika kulturer inte kan leva tillsammans än mer verklighetsfrånvänd. 

Det är lätt att glida med i tänket och snacket och förtränga de 350 miljarder i skattesänkningar som urholkat välfärden och de sociala skyddsnäten när propagandaapparaten drar igång varje gång något obehagligt och tragiskt händer i samhället. Dödsskjutningar och vårdkriser. Gängkriminalitet och massarbetslöshet. 

Som den infödda svensk och 80-talist jag är kan det vara tufft att konstatera att det är min egen och min föräldrageneration som röstat fram politiker som sålt ut det gemensamma och bland annat gjort pensionen till ett lotteri på börsen.

Det har ingenting med vare sig den chilenska eller den eritreanska städaren att göra. Eller kvotflyktingen som nyss kommit hit heller för den delen. 

Men den nationalistiska propagandan är manipulativ. Den skanderar ”Tänk logiskt” för att i nästa stund undfly något så uppenbart som att de ekonomiska klyftorna har ökat rekordartat i just Sverige de senaste decennierna, till följd av skattesänkningar och inget annat.

Men brustna hjärtan når man inte med argument. Materiellt överflöd  och ekonomisk ojämlikhet skapar inte lycka, inte ens för den som får hemmaspat, vattenskotern eller några weekendresor på fattigpensionärers och lågavlönades bekostnad. 

När kvällen gick mot natt var jag fortfarande lite ledsen för de svenska fotbollstjejernas skull. Men samtidigt kände jag hopp. Det är i just sådana här sammansättningar av människor jag vill vara. Och förr eller senare kommer dessa sammansättningar att mötas i större utsträckning och formulera gemensamma politiska förslag och lösningar.

 

Av Alex Bengtsson

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Alex Bengtsson arbetar inom omsorgen efter att över ett decennium inom journalistiken, politiken och aktivismen då han bland annat var vice vd på Stiftelsen Expo och ordförande för Förbundet Tillsammansskapet.
Han ger idag ut diktsamlingar på temat tillfrisknande och andlig utveckling (den senaste ”Frontlinjer och perifera tårar” släpptes i våras) och driver tillsammans med Anna Morvall podcasten Missionen som finns att lyssna på där poddar finns.
Alex Bengtsson är från början yrkesfiskare och är utbildad 12-stegsbehandlare. Alex är en av av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.