Självömkarnas parti framför andra

Av Alex Bengtsson 2021-10-22

Bruna eller inte. Fascister, rasister eller nationalister. Kärt och okärt parti tycks ha många namn. En sak är i alla fall säker och det är att Sverigedemokraterna är självömkarnas parti.

Det finns en frestelse som jag gör mitt yttersta att inte falla för. Jag har med åren märkt hur även om det kan vara lite skönt för stunden så gör jag mig själv och mina nära bara en gigantisk otjänst när jag insjuknar i självömkan.

Ja, jag skriver insjuknar. För den är som ett gift. När jag fastnar i att tycka synd om mig själv för alltifrån sexuella övergrepp i barndomen till missöden i vuxenlivet så märker jag att relativt snart präglar min självömkan hela min världsbild. 

Val som borde göras rationella blir impulsiva och känslomässigt baserade. Jag straffar mina medmänniskor med en passiv aggressivitet i form av cynismer och sarkasmer. Eller så söker jag bekräftelse genom att förminska mig själv genom självironi.

Sedan jag blev nykter och började tillfriskna från alkoholismen har jag genom självrannsakan och inte minst samtal med människor som står och stått mig nära, fått konfronteras med bitvis hårda men med tiden befriande sanningar om mig själv. 

Att självömka är lite som att pilla i ett skrubbsår på armen. Det kan vara lite lockande och rentav tillfredställande i början. Med med tiden, till och med rätt snart, blir det geggigt och inflammerat. 

När självömkan dominerar mig så förklarar den hela min värld. Jag projicerar min smärta och mina tillkortakommanden på andra. Verkliga och självförljugna oförätter får alltifrån arbetskamrater och vänner till beslutsfattare och samhällsfenomen bära korset.

När jag insjuknat rejält i självömkan finns inga nyanser. Människor är onda eller goda, djävular eller helgon. Det gäller även mig själv. Jag är antingen Satans son eller nästan Messias själv. Skyldig till all världens elände eller Guds bästa barn. Och nåde den som försöker uppmärksamma mig på min självömkan.

Då slår överlevnadsstrategin ”förnekelse” till. Jag blir förbannad, vansinnig och framförallt kränkt. Med åren lärde jag mig att anfall är bästa försvar. ”Men du då!”

Varje försök till kritik, om än välvillig, slås tillbaka med en motattack om vederbörandes olika brister och misstag. 

Ja, det finns nog en anledning att vi som är kristna föreslås att be ”Fader vår” helst några gånger om dagen. När det gäller ”Inled oss inte i frestelse” så är det ofta självömkan jag tänker på.

Den försvårar så mycket och står direkt i motsättning till den människa jag vill vara när jag tänker nyktert utan vare sig sinnesförändrande substanser eller med ett överflöd av känslor svallande i mig. 

Det är lärorikt att tillfriskna och växa andligt. Även om jag aldrig kommer bli fullständig. Men hellre ofullständig än full ständigt. Det blir också lättare med tiden att förstå andra, som Sverigedemokraterna till exempel. 

För visst görs SD-ideologen Mattias Karlsson i alla fall vid min första åtanke till ordentligt åtlöje när han insjuknar i Covid-19 och hamnar på IVA efter att han inte vaccinerat sig för att släktingar fått biverkningar som han själv menade att han inte hade tid till att få.

Därför riskerar han sitt eget och framförallt andras liv och hälsa. Så viktig är han, Karlsson. Men när statsminister Stefan Löfven påpekar att SD-toppen upptog vårdplats från andra brast det för Karlsson.

Hur kan statsministern ha mage att ”attackera” honom när han återhämtar sig från ett ”livshotande tillstånd”. Så talar en självömkare av rang. 

På många sätt ligger självömkan i Sverigedemokraternas DNA. När medier avslöjar sverigedemokrater med koppling till nazismen så är det inte sällan mediernas fel, enligt SD. Den tidigare partisekreteraren och idag riksdagsledamoten Björn Söder gick så långt att han lanserade teorin att det var mediernas nidbild av partiet som gjorde att personer med nazisympatier sökte sig till partiet.  

Men framförallt tänker jag att det ligger i politiken. Att hela det politiska projektet Sverigedemokraterna bygger på ett projicerande av egna tillkortakommanden och smärta. SD-företrädarna, trots att man säger sig vara partiet som värnar kärnfamiljen, ligger i topp vad det gäller såväl ensamhushåll som skilsmässor.

Är det månne därför SD vill plocka ner regnbågsflaggorna från kommunhusen? Symboliserar de kanske en smärtsam påminnelse om SD-politikernas ensamhet och trasiga äktenskap snarare än sexuell frigörelse och villkorslös kärlek? 

Sverigedemokraters överrepresentation bland brottsdömda är sedan länge väldokumenterad. Och för egen del dömer jag inte ut deras medborgerliga rättighet att trots sina domar få sitta i parlamentariska församlingar och bland annat stifta lagar.

Men är det kanske obearbetad skam och förnekelse av de egna skuldkänslorna som får SD-politikerna att vräka ur sig olika förslag om vad samhället ska göra med, i synnerhet, utrikesfödda brottsdömda och brottsmisstänkta? 

I de sverigedemokratiska partileden återfinns också en stor del före detta företagare som blivit tvungna att sätta sina bolag i konkurs. Är det självömkan i krossade entreprenörsdrömmar och en rädsla att konfrontera och erkänna sina misstag som de finner tröst och tillflyktsort  i en förklaringsmodell i att allt är det så kallade mångkulturella samhällets fel? 

Jag tror att så är fallet. Likaledes tror jag inte att man når fram till den som insjuknat i självömkan och projicerande av sina egna tillkortakommanden på andra genom vare sig samarbete eller konfrontativ debatt. 

I slutändan handlar det om att städa framför egen dörr och dela med sig av sina erfarenheter till andra.  På så vis slipper vi att fler av oss insjuknar i självömkan och skadar såväl oss själva som våra medmänniskor. 

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Alex Bengtsson arbetar inom omsorgen efter ett decennium inom journalistiken, politiken och aktivismen då han bland annat var vice vd på Stiftelsen Expo och ordförande för Förbundet Tillsammansskapet.
Han ger idag ut diktsamlingar på temat tillfrisknande och andlig utveckling. Den senaste ”Vi kommer alltid att ha Vanuatu” släpptes hösten 2021.
Han driver tillsammans med Anna Morvall podcasten Missionen som finns att lyssna på där poddar finns.
Alex Bengtsson är från början yrkesfiskare och är utbildad 12-stegsbehandlare. Alex är en av av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.