Bengt Sändh

Människor jag mött – del 1 Anna-Lisa Öst

Av Bengt Sändh 2021-12-07

När jag skrivit Svensk krigsdagbok och arbetade med dess register på över 600 personer slog det mig att jag träffat ett antal av dem. När jag räknade efter visade det sig vara 24 stycken som jag mött under de mest skiftande förhållanden. Så fick jag idén att skildra dessa möten.

Anna-Lisa Öst (Lapp-Lisa). Född Anna Lovisa Vikström. 1889–1974.
Här talar jag alltså om frälsningsofficeren Lapp-Lisa som sjöng om paradiset i himlen och inte om de parkeringsvakter som bidrar till att göra livet på jorden till ett helvete.

Anna-Lisa föddes i Marks kommun norr om Vilhelmina. Någon gång i min barndom, jag minns inte var, såg jag en film om hennes liv och gärning. När Anna–Lisa var ung hade man anordnat dans på andra sidan av en sjö och sådant var syndigt.

Musiken hördes över vattnet så Anna-Lisa och några andra ungdomar föll för frestelsen, lånade en eka och rodde över till dansen. På kvällen när de skulle ro hem igen sjönk ekan. Anna-Lisa låg bland vågorna och bad till Gud och lovade att om Gud räddade henne så skulle hon aldrig dansa mer utan viga sitt liv åt honom.

Som genom ett under räddades hon och gick med i Frälsningsarmén där hon utbildade sig till officer och förde ut budskapet så länge hon levde och det gjorde hon genom att sjunga.

Det sägs att hon hade en repertoar på över 800 sånger och hon bar alltid med sig en tjock bok med handskrivna sångtexter. 1924 gifte hon sig med Johan Öst i Hedemora som sedan blev hennes fasta punkt under allt turnérande i Norden, men även i Amerikas svenskbygder.

1929 gjorde hon sin första grammofoninspelning då Svenska Journalen lanserade sitt skivmärke ”Tal och Ton.” 1934 började hon spela in sina skivor på det av Sonora ägda skivmärket Sonata.

Under sent 40-tal fick hon ett eget skivmärke med sin bild på etiketten i ett samarbete med skivbolaget Cupol. Hon gjorde sammanlagt 450 skivinspelningar, medverkade ofta i radio och TV, bland annat i Hylands hörna 1963.

Hennes stora bravurnummer var sången Barnatro som hon sjöng in två gånger och som såldes i över 100 000 exemplar. Lapp-Lisa uppträdde alltid i lappdräkt och hon lär ha slitit ut 33 stycken.

På senare år kom hon att kallas ”Den evangeliska Snoddas” och det är ett ganska bra epitet då hon framstod som lika altruistisk och troskyldig.

I Svensk krigsdagbok nämner jag Lapp-Lisa därför att en man vid namn Jonny Bode skrev några andliga sånger till henne. Bode var en stor galning som hela livet levde av skoj och bedrägeri. Han var notorisk mytoman.

Han var nazist och lät värva sig till Waffen-SS under kriget. Han satt flera gånger inspärrad på sinnessjukhus. Han for till det ockuperade Norge och skrev en revy för Quisling och senare till Österrike där han skrev två operetter som gick segertåg över världen.

Han hjälpte även sin själsfrände Stig Cederholm genom att skriva musiken till den första filmen om Åsa-Nisse. Han sjöng även in Bordellmammas visor, men anonymt, varför hans namn aldrig förekom på skivkonvolutet.

Mitt möte med Anna-Lisa Öst. Tolv år av min barndom tillbringade jag på olika barn- och fosterhem. Från Vidkärrs barnhem i Göteborg flyttades jag till Frälsningsarméns skolhem Sundsgården på Svartsjölandet tre mil väster om Stockholm. Det var ett hem för vanartiga pojkar.

När jag varit där i tre år fick vi reda på att vi skulle få besök av Frälsningsarméns stora idol Lapp-Lisa. Hon hämtades med pojkhemmets åttasitsiga Dodge från Stockholm en strålande vårdag. Vi pojkar var inte bortskämda med kändisar och nu skulle vi få träffa och lyssna till självaste tant Barnatro.

Pojkhemmets chef, brigadören, sadisten och pedofilen, Georg Jansson svassade runt vår gäst som han lotsade in i vår matsal där man drack kaffe med tårta och minst sju sorters kakor.

Min vän Leif och jag smög upp på altanen för att smygkika på den lilla gumman i lappdräkt omgiven av uniformerade evangelister. Hon blev sedan visad runt i och omkring de olika stugorna.

Mot aftonen hade vi möte i vår gymnastiksal där man byggt upp en provisorisk estrad och baxat upp en liten tramporgel. Någon sånganläggning fanns inte och tarvades inte heller då publiken satt andäktigt tysta.

En mager, sammanbiten och senig kvinna i svart frälsningsuniform tog plats vid tramporgeln. Brigadören hälsade Lapp-Lisa välkommen och strax stod hon ensam på estraden i sin färgglada dräkt med händerna knäppta runt sin stora sångbok som hon höll tryckt mot bröstet och som hon aldrig öppnade.

Hon sjöng under en dryg timma sina sentimentala och sedelärande visor och inte ett öga var torrt. Självfallet avslutades föreställningen med Barnatro. Efter slutackordet hälsade hon oss alla hjärtligt välkomna att besöka henne i hennes hem i Hedemora en månad senare.

Det var så vi fick veta att vi skulle få åka på vår första och enda skolresa. Innan hon lämnade oss gick hon utmed vårt led och tog oss alla i hand och vi bugade djupt.

Tidigt en försommarmorgon äntrade vi den inhyrda bussen som parkerat vid vår skolgård. Vi var tjugofem finklädda och vattenkammade pojkar med varsin liten brun unicaväska under ledning av skolhemmets chef, brigadör Georg Jansson.

Alla ville sitta längst bak varför det uppstod lite tumult innan vi funnit varsin plats. Denna gång gick resan in mot Stockholm med en rasande fart då vi till skillnad från bussarna i lokaltrafiken åkte raka vägen och ignorerade alla hållplatser.

Vi sneddade genom de västra förorterna och kom ut på Bergslagsvägen. En stor grabb som kallades Fido och som lyckats kämpa till sig en plats på det bakersta sätet blev åksjuk och kräktes så att vi måste stanna och torka upp.

Jansson förklarade att det var lättare att bli åksjuk ju längre bak man satt. Efter ytterligare någon mil rastade vi och satte oss bland nerdammade fjolårslöv på en dikeskant och åt smörgåsar.

Mot eftermiddagen anlände vi till en liten kringbyggd, faluröd gård i utkanten av Hedemora där Lapp-Lisa hälsade oss hjärtligt välkomna. Denna gång bar hon inte lappdräkt utan en blommig klänning och på huvudet ett huckle.

Hon hade hjälp av två andra gummor som dukat långbord och bjöd på risgrynsgröt och limpsmörgås med ost. Jag blev serverad av självaste Lapp-Lisa som räckte mig en överfylld tallrik.
– Det var inte lite gröt, sa jag.
Lapp-Lisa som hörde dåligt svarade på sitt vänliga norrländska idiom:
– Ja det var lite men du får mer sedan.

Efter maten och medan de vuxna drack kaffe, fick vi pojkar roa oss själva. På en vägg till ett uthus hängde en piltavla. Vi tävlade pilkastning en stund tills en liten grabb missade tavlan med en pil som han skickade in genom ett litet fönster. Lapp-Lisa lät sig inte nedslås av detta utan sa bara:
– Det där får min gubbe laga när han kommer hem.

Som alltid vid Frälsningsarméns sammankomster skulle även detta tillfälle avslutas med ett samkväm. Vi hade övat in två frälsningssånger ur sånghäftet Jubeltoner som vi sjöng för vår värdinna.

Hon lyssnade artigt på första versen innan hon själv stämde in med sitt gälla vibrato som överröstade våra målbrottsstämmor. Det blev även hon som fick avsluta det hela med Barnatro som hon sjöng med ständigt samma inlevelse till ackompanjemang på gitarr.

När jag i vuxen ålder etablerat mig som trubadur frekventerade jag ofta den anrika vispråmen Storken. Där skröt Sid Jansson med att man haft besök av alla de stora trubadurerna varpå jag protesterade.

– Den allra största har ni inte haft med, en som turnerat hela livet och även jobbat i USA.
– Vem då?
– Lapp-Lisa, varade jag.
– Henne måste vi ha hit, sa de andra och jag fick i uppdrag att ta kontakt.

Jag lyckades leta upp hennes telefonnummer i Hedemora och sökte henne under några dagar och till slut hade jag henne i luren. Hon hade svårt att höra vad jag sa trots att jag skrek. Till slut tog någon yngre dam över och jag framförde mitt ärende bara för att få veta att Lapp-Lisa var så gott som döv och att hon inte längre kunde framträda.

När hon dog ett par år senare hade några barn lagt en violbukett på hennes grav och med barnets darriga piktur textat: ”Till vår kära tant Barnatro.”

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Bengt Sändh var ett av de omskrivna barnhemsbarnen. Han blev med tiden smed.
Men enligt polisen hann Bengt innan dess, i unga år, sätta ett informellt svenskt rekord i bilstölder genom att stjäla 46 bilar under tio dygn.
Med tiden blev han trubadur och har sjungit in 21 LP- och CD-skivor. 1993 startade han Bengt Sändhs snusfabrique. Han spetsade sitt snus med lite konjak och det blev en succé.
Sex år senare sålde han snusfabriken till Swedish Match och flyttade till spanska Costa del Sol. Där lever han nu med hustru och hundar.
Bengt Sändh skriver böcker i skilda ämnen och är hängiven naturfograf. https://www.bengtsandh.se/

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.