”Få av oss har gått igenom ungdomsåren rena som snö”

Av Michael Pålsson 2022-01-08

När mina barn var barn hade jag inte accepterat att deras förskollärare, lärare eller fotbollstränare var pedofil. Inte heller hade jag kunnat tänka mig att för egen del anställa en person som var dömd för allvarlig brottslighet. Men var går gränsen? Blir ett straff någonsin sonat?

I det första fallet antar jag att inte någon förälder över huvud taget skulle vara beredd att låta sitt barn bli omhändertaget av en dömd pedofil, helt enkelt eftersom ingen är beredd att riskera att den dömde får återfall och förgriper sig på ens barn.

I det andra fallet beror det på att jag arbetar på en advokatbyrå vars verksamhet bygger på förtroende och att vi förhåller oss till ett etiskt regelverk.

Men – var går gränsen för när ett brott är sonat?

Sydsvenskan rapporterade den 2 januari 2022, om en person som efter två år som vikarierande undersköterska utan anmärkningar fick besked att han inte fick tillsvidareanställning eftersom han har punkter i belastningsregistret efter ett tidigare liv i missbruk och kriminalitet.

En skattebetalare som sorterades ut i arbetslöshet och en oviss framtid. Kanske en krossad framtid.
Artikeln i sin helhet finns att ta del av här.

Utan att ha något statistiskt underlag för det, upplever i vart fall jag att allt fler arbetsgivare rutinmässigt tar in utdrag från belastningsregistret inför en anställning. Detta är inget som behöver vara något problem i och för sig – i många yrken är det inte acceptabelt att ha begått vissa brott.

En dömd pedofil som förskollärare är ett exempel, en bankrånare eller bedragare på en bank ett annat, en våldsverkare som behandlingsassistent ett tredje.

Men samtidigt inställer sig frågan om brott aldrig någonsin ska anses sonade. Om svaret på den frågan är nej – vad ska vi då göra med de människor som vill avsluta sin kriminalitet och leva ett respektabelt liv som skattebetalare?

Låta dem leva på gatan som hemlösa stackare? Spärra in dem i koncentrationsläger? Låta dem återgå i kriminalitet? Kostnaden för att inte välkomna tillbaka en person in i samhället är stor i skattepengar.

För den enskilde en personlig tragedi vilket det också är för de nya brottsoffer som blir följden av att människor inte kan försörja sig lagligt.

Nästan alla människor har någon gång begått ett brott. Stulit godis från en affär, varit i slagsmål på ett sätt som skulle kunna göra den ene till brottsoffer och de andre till brottsling, rökt en joint eller slagit sönder ett fönster.

Handen på hjärtat – få av oss har gått igenom ungdomsåren rena som snö, vilket det för övrigt finns statistik på för den som intresserar sig.

Emellertid förblir de flesta av dessa brott oupptäckta, vilket förmodligen ofta beror på en ren slump.

När belastningsregistret som nu används helt oreflekterat kan alltså skillnaden mellan att få ett arbete eller inte, att kunna försörja sig eller inte, bero på rena slumpen.

Lisa hade oturen att bli påkommen av Polisen när hon stal choklad i Pressbyrån, men Lasse hade turen att Polisen inte fick veta att han prövat hasch.

Tur eller otur kan forma ett helt liv, göra skillnaden mellan en i övrigt laglydig skattebetalare och en småtjuv eller hemlös.

Livet är inte rättvist. Men slentrianmässigt bortsorterande av människor från arbete bara för att de tidigare i sitt liv begått brott gör livet onödigt orättvist. Människor förändras och mognar om de bara får chansen.

Istället för att göra oss själva en otjänst och säga nej till fler skattebetalare, borde alla få en chans att förändra sig när motivationen är där.

Alla som vill borde få chansen att försörja sig och leva ett drägligt liv. Bara för att en person begått brott borde vederbörande inte bara därför vara utestängd från alla typer av arbeten för resten av sitt liv.

Jag har inga bekymmer med att arbetsgivare tar in utdrag från belastningsregistret på arbetssökande. Men innan man diskvalificerar människor från arbete måste man tänka efter om den tidigare brottsligheten har någon betydelse för det arbete vederbörande söker nu.

Den som är utan synd ska kasta första stenen. Det blir inte jag.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för rättsfilosofi och är bland annat författare till boken ”Om frihet i vår tid”.
Läs mer på www.michaelpalsson.se
Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.