Av Lennart Aspegren 2022-03-18
När Donald Trump år 2017 kom till makten, trodde jag först att han nog kunde få problem med sitt regerande, eftersom läget mellan de bägge partierna i kongressen var så jämnt som det var. Jag inbillade mig nämligen att man inom ett stort och etablerat parti som Republikanerna rimligen kunde finna åtminstone en handfull vettiga politiker, som kanske hade börjat tröttna på Trumps notoriska osanningar och klavertramp.Men det visade sig att så fungerade verkligheten ingalunda. Republikanerna ställde i ur och skur mekaniskt upp för Trump. De godtog sålunda obrutet hans falska påståenden om att Demokraterna hade fuskat sig till sin seger i presidentvalet.
Republikanernas ovilja att ta sitt ansvar nådde i januari 2021 en drastisk kulmen vid den huvudlösa stormningen av kongresshuset i Washington, DC.
Partiet tog inte heller avstånd exempelvis från sådant som Trumps karaktäristik av sin vän Putin som ”geni” eller från hans säregna försök att få Ukraina att ”utreda” Joe Bidens son.
Allt detta och annat därtill föregick ju Rysslands inledande överfall den 24 februari 2022 mot ”broderlandet” Ukraina.
Men efter den dagen fann Republikanerna för gott att för en gångs skull dra undan stödet för sin partiledare. På en tevesänd session den 6 mars deltog sålunda kongressens ledamöter stående i en unison hyllning av Ukrainas statschef Zelenskyj. Uppenbarligen medverkade båda partierna. Inte någon av ledamöterna syntes bli sittande.
Av Lennart Aspegren
Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Lennart Aspegren är juris hedersdoktor, Stockholms universitet. Bakgrund i Svea hovrätt. Rättschef i Regeringskansliet. Domare i Arbetsdomstolen, i Försäkringsöverdomstolen, i FN:s folkmordstribunal för Rwanda.
Lennart Aspegren är internationellt verksam som konsult och föreläsare. Gett ut lagkommentarer m.m. Gift, tre barn, fem barnbarn.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.