Medmänsklighet

Av Jan Olof Fällman 2022-03-22

Händelser som förändrar vårt eller andras liv kan vi läsa, ibland i tabloidpressen eller som sig bör i dessa tider, på nätet. Det kan hända vem som helst och för några år sedan var det min tur att vara en del i ett drama på en gata i centrala Stockholm

Klockan var sen och efter en lång tuff arbetsdag stod det på mig att laga middag. När jag kommit till att kolla in råvarorna upptäcker jag att det fattas grädde, en viktig råvara i min rätt.

Lyckligtvis fanns min affär i samma kvarter så det vara bara att springa ner till affären, klockan var 20.53 och affären stängde 21.00. Väl nere på gatan var det bara att runda huset, in i affären och snabbt greppa grädden, betala och upp igen.

När jag precis rundat hörnet ser jag en stor man, ja han var verkligen riktigt stor, slänga igen dörren på en taxibil så jag trodde bilen skulle ramla ihop. Upptäckte också att mannen var berusad och mycket arg, precis när jag skulle passera ställde han sig i min väg och liksom morrade fram:
– Jag är boxare jag!

Jag var nära honom, nästan på clinchavstånd, tittade upp och ser hans ögon. De såg inte snälla ut ska erkännas, allt detta gick mycket mycket fort:
– Va bra, utbrast jag, jag vet ju att boxare är ganska sjyssta och bara slåss i ringen.

Han liksom stelnade till:
– Va fan, du pratar med mig, sa han.

Jag tog ett steg bakåt, tittade honom i ögonen:
– Självklart varför ska jag inte det?

Den stora mannen fick tårar i ögonen och kramade om mig:
– Du är den första idag som talar vänligt till mig.

Jag tittade på klockan och ser att jag har två minuter till affärens dörr, förklarar mitt dilemma och rusar vidare för att uträtta mitt ärende. När jag kom ut var inte mannen kvar, kände sedan en lättnad att allt gått väl, funderade över vad som hänt och hur det gick med mannen, jodå sedan upp i köket och matlagningen kunde starta.

När jag sitter där och äter börjar tankarna skena, vad gör vi människor i liknande situationer? Jag vet att om jag varit “stöddig” kunde det ha gått riktigt illa. Det finns många människor där ute som inte mår så bra och min vetskap är att med lite kontakt och medmänsklighet går det att ordna det mesta. 

Nu behöver det inte vara “busar” sen kväll och bråttom där detta fenomen kan uppstå. Kommer ihåg en gång i Stockholms tunnelbana när jag och min nioåriga dotter skulle iväg och ett gäng killar i tidigt tonår kom in i vagnen och jag upptäckte att det var mobbing på gång.

Fyra killar gav sig på den femte. Jag reste mig och gick liksom förbi de här killarna, stannade upp och frågade den som blev utsatt:
– Är dom dumma mot dig?

Han tittade upp och sa svagt:

– Jaa. Nu tittade jag mig runt på de övriga som såg ut att blivit lite oroliga.
– Ska jag nita dom?

Oron hos de övriga övergick till rädsla:
– Skojar bara, sa jag.

Nu kom det nervösa skrattet, jag satte mig ned hos killarna och pratade om vad jag sett och att detta kanske inte var så lämpligt uppträdande mot en kompis.

När jag så lämnade vagnen var det en helt annan stämning bland killarna och jag hoppas att det är så ännu även om det nu är längesen. Det behöver inte vara så svårt att engagera sig när man ser att saker är på väg att gå över styr.

Självklart kan man som ensam inte gå in i vilken konflikt som helst men jag tror dock att lite medmänsklighet kan rädda det mesta. Tänkte, man behöver inte komma speciellt långt utanför storstaden för att upptäcka att det naturligt går att heja eller prata med varandra.

För många år sedan bodde jag i lägenhet i innerstaden. Det var många som passerade i trapphuset under dagarna, en modest nick så var det bra. Flyttade så utanför staden till en villa och döm om min förvåning när en nyinflyttad granne kom fram och hälsade:
– Hej det var längesen, kommer ihåg dig från Ringvägen, skönt att komma utanför staden med familjen och slippa stan.

Jag funderade länge innan det gick upp för mig att han var en i trapphuset som jag så modest nickat åt när vi passerat varandra. Oj vad det kan vända med lite luftombyte.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Jan Olof Fällman. Är en 78-årig murvel som på fritiden brukar jorden. Tidigare verksam inom SVT, UR, TV4 och Televerket. Känd för Pohlmanväder i Östnytt, filmen Stockholmsnatt även så som krigsreporter på Sri Lanka, numera krönikör i tidningen Speedwayracing.
Jan Olof presenterar sig gärna som diversearbetare i mediasvängen och är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje måndag och torsdag kväll 22.00.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.