Badrummet är säkrat

Iklädd bara nattsärken slog jag upp dörren för att mötas av pipan på ett automatvapen riktat mot mitt huvud. Jag tror han var gråklädd, mannen där utanför. Han hade någon sorts mask över ansiktet, gasmask tror jag.

Lillemor Östlin har stor erfarenhet av rättegångar, då hon är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i 10 år.

Hon har främst begått narkotikabrott, och har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor medverkar i Para§raf som krönikör.

Nog kan jag föreställa mig att det är besvärligt att vara ”Nova-markerad”, eller vad det kan heta numer att vara punktbevakad. Jag vet inte om jag faller under någon sådan beteckning, fast jag vet inte om det gör så stor skillnad.

Murbräcka

En kväll i februari hade jag lagt mig för att se på Aktuellt. Som vanligt somnade jag ifrån TV:n, men blev snart väckt av hårda smällar på dörren. Det lät som om någon gick loss på den med en murbräcka. Och det var precis vad man gjorde!
Iklädd bara nattsärken slog jag upp dörren för att mötas av pipan på ett automatvapen riktat mot mitt huvud. Jag tror han var gråklädd, mannen där utanför. Han hade någon sorts mask över ansiktet, gasmask tror jag, men jag hann inte se så ordentligt för jag blev raskt inknuffad i hallen och satt i en stol.
Efter den första mannen brakade det bara in en hel hop likadana. De rusade in och ”säkrade” alla rum. Det vet jag att det hette, det de gjorde, för de rapporterade det in till någon.” Vi är inne, badrummet säkrat.” Som den värsta film. Men, det var inget påhittat drama, det hände alldeles på riktigt.

Insatsstyrkan

Jag tror att det var Insatsstyrkan, men ingen hade ännu talat om vilka de var eller varför man tyckte sig vara tvungna att ta till åtgärder av det slaget. Här bor bara jag, en kärring på 70 år och en katt. En tant, som aldrig haft minsta våldstendenser, inte heller någonsin haft våldsbenägna gäster.
Det vet den patrull som kom efter. Det var Skärholmens Gatulangningsgrupp. Det var väl de som egentligen ville in i min lägenhet.
– Varför ringde ni inte på dörren?
– Hade du öppnat då?
– Ja, så klart. Jag öppnade faktiskt nu, när jag hörde er.
– Du är misstänkt för grovt narkotikabrott, vi har gjort ett beslag.
– Jaså? Men inte hos mig!
– Nej. Vi tog en kvinna i Skärholmen. Du känner henne. Hon har varit hos dig. Hon hade grejer på sig.

År efter år på fängelserna

Klart att jag känner henne. Jag känner dessvärre de flesta kvinnliga amfetaminbrukarna i Sverige. Hur skulle jag kunna göra annat? Jag har levt ihop med hundratals dömda kvinnor i år efter år på fängelserna.
Även vi, av vår sort, har behov av att träffas och umgås. Vi gör som alla andra. Träffas och dricker kaffe, medan vi skvallrar om alla som inte är där.
De flesta av mina väninnor är en bra bit över 50 år. De, som inte har lagt av helt, har varit med lika länge som jag. Varför skulle de inte ha egna kontakter? Minst lika bra som jag. De har väl inte stått och fallit med mig under sitt missbrukarliv?
Den gripna kvinnan hade inte alls sagt att det hon hade kom från mig. Men det antog polisen. Därför startade de den här uppvisningen.
Jag hade inte med saken att göra, men okej! Jag kan till en del förstå att polisen kan vara misstänksam och vill kontrollera, men det kunde väl ha gå vettigt till?

Anhållen

Som väl är i det här läget, är jag ingen oerfaren lammunge. Jag är dömd för amfetamininnehav många gånger. Dock inte för försäljning. Jo, en gång för bortåt 30 år sedan. Då var det 10 gram. Mina innehav har aldrig varit över 285 gram. Naturligtvis är de lika olagliga ändå, det vet jag. Men jag är inte känd för att sitta på kilopartier. Inte heller för att ha skjutvapen eller för att gå till attack mot polisen.
– Har du något pulver?
– Ja. I min jeansficka ligger ett par gram, som jag har för eget bruk.
Alltså var jag inte helt oskyldig. För att riktigt belägga att det här tillslaget, som det gick till, beslagtog man 10 500 kronor. Att det fanns kvitton och papper på vad det var för pengar, brydde man sig inte om. Man tog pengarna och skickade de till SKL i Linköping för analys! Vad kostar det? Vad räknade man med att få fram på skitiga pengar?
– Du får följa med till Västberga. Du är gripen.
I det läget spelar det ingen roll vad man tycker eller säger, det är åklagaren och polisen som bestämmer.
Det här var en torsdag. På natten blev jag anhållen och på söndagen var det häktningsförhandling.
 – Man kan inte häkta en person enbart för att hon har ett känt namn, sa min advokat.
Det ansåg inte tingsrätten heller, jag kunde åka hem.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.