Indisponibla vänner

De har dragit in biblioteksverksamheten på många fängelser och häkten. Bland annat på Sveriges största häkte, Kronoberg i Stockholm. Just nu är det nästan inga fångar på ”Kronan” eftersom de renoverar, men det kommer inte att återupprättas något bibliotek sedan heller. När fångarna är tillbaka alltså. 

Lillemor Östlin har stor erfarenhet av rättegångar, då hon är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i 10 år.

Hon har främst begått narkotikabrott, och har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor medverkar i Para§raf som krönikör.

Om det finns någon plats där böcker behövs mer än på ett häkte, så undrar jag var det är. Sverige har redan fått stark kritik för behandlingen av häktade. Inte bara för långa häktningtider, utan för hur häktade har det.

Mycket restriktioner. Många fångar är hänvisade till sällskap med fyra släta väggar i månader. År i vissa fall. Det brukar beskrivas att de är ensamma 23 timmar om dygnet, men det stämmer inte. I verkligheten är det hela dygnet. Den timme som kallas ”promenad” tillbringas i en liten gallerbur på taket. Det är absolut förbjudet att ens vinka vid skymt av en medfånge.

Bokvagn

I bibliotekslagen står det:

Till främjande av intresse för läsning, litteratur och upplysning skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.

På häkten och fängelser finns folk av alla tänkbara nationaliteter. Häkteschefen på Kronoberg, Anders Leckne, säger att man planerat att vaktpersonalen ska agera bibliotekarier och gå runt med en bokvagn. Var ska de få böcker ifrån? Häktet själv har inget större urval och definitivt inte på många främmande språk. Inte på svenska heller för den delen!

Tystnadsplikt

Fackböcker? Böcker för dem som har svårt att läsa vanlig litteratur? Dålig ordförståelse, ovana eller kanske inte ser den lilla stilen i en pocketbok med mera med mera? Knappast!

Låna böcker är inte bara en rättighet utan skall även omges med personlig integritet.

Som häktad är man beroende av vaktpersonalen. Man ska inte behöva föra till torgs vad man läser eller är intresserad av.

En bibliotekarie har tystnadsplikt. Det har för all del annan personal på häktet också, men då gäller det att vederbörande är utbildad och kunnig. Hur många vakter kan leta fram en bok i ett visst ämne utan att behöva fråga andra? För övrigt finns speciell litteratur knappast i häktets utbud och fråga om fjärrlån är därmed omöjlig.

– Det finns inga pengar, säger Anders Leckne. Häktet får 2 450 kronor för varje plats. Det räcker inte till den bokservice de är avsedda för. Jag kan inte trolla!

Vad gör man med dessa pengar då? Lämnar tillbaka dem till var de kom ifrån? Eller stoppar dem i andra hål?

Det är inte ens lagligt att beordra outbildade vakter att leka bibliotekarier.

– Jag kan inte trolla, säger Anders Leckne.

Fast när det gäller att använda paragrafer och bestämmelser lite som det passar för ögonblicket, går det bra att trixa.

Därmed över till något helt annat

Ibland är det konstigt, nej jag menar rätt ofta, är det saker jag inte begriper riktigt.

Som härom dagen, när jag var in på Nordeabanken för att sätta in en ideell förenings kaffekassa på föreningens konto. Det var 1800 kronor i mynt, fint inräknade i rullar.

– Jaha! Vad är det för pengar?

– Va? Det är ju mynt… eh?

– Nej jag menar, var kommer de ifrån?

– Kaffe och hembakt, och… Men varför måste man berätta det? Föreningen har ju konto med kort och kredit och…

– Det är rutin bara. För att det inte ska gå så lätt att tvätta svarta pengar. Vi måste fråga bara.

Okej okej! Det gjorde väl ingenting egentligen. Jag tror inte att banken undrade för att jag såg speciellt skum ut. Det är väl bara så.

Häktad

För två månader sedan gick jag ett ärende åt en vän, som var indisponerad. Eller – han var häktad, om jag nu ska säga som det är. I alla fall hade han sålt sin firma med inventarier för ganska mycket pengar. Och han vet att han inte kommer att kunna jobba där på ett tag.

Eftersom han inte kunde själv bad han mig gå till banken och sätta in ett större belopp på ett konto. Det var ett stort belopp, jag hade fått ett kontonummer dit det skulle betalas.

Lätt som en plätt! Jag behövde inte visa legitimation, inte ens säga mitt namn.

Det räckte med att lämna kontonumret. Det gick till någon sorts aktiekonto, inte vet jag!

Men jag kan inte låta bli att undra över logiken i det hela, nu när jag har två bankärenden i färskt minne. Varför tror man inte att aktiepengar kan vara svarta när man måste fråga om några hundralappar? 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.