Dick Sundevall

Består åklagarnas känsliga dokument av rena lögner?

Det stora kokainmålet mot Jonas Oredsson med flera har resulterat i att det pågår en förundersökning mot åklagarna och vissa poliser i målet. Här publicerar vi en ljudfil som ger en bild av vad som utspelat sig under rättegången.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Under hösten tillbringade jag några dagar i säkerhetssalen i Stockholms tingsrätt. Det var inte första gången jag var där. Men det var första gången som jag förutom koll i min väska, tömmande av fickorna etc, även blev kroppsvisiterad. När jag frågar varför, svarar en av poliserna att det har att göra med olika säkerhetsgradationer. Inne i rättssalen satt sju häktesvakter. Därtill fyra poliser, plus minst tre stycken bakom en mörk glasruta. Och bland åhörarna och någon enstaka journalist kom och gick fem poliser.

   Första gången jag är där och bevakar är efter 32 rättegångsdagar. Åklagarna har blivit färdiga med sin framställning. Nu är det dags för advokaternas frågor utifrån sakframställningen. Det blir rena cirkusen.

   Jonas Oredssons advokat Thomas Martinsson börjar fråga. Tonläget mellan honom och huvudåklagaren Karin Bergstrand är milt uttryckt irriterat, sedan tidigare i den här rättegången. Bitvis blir det raljerande och rent hånfullt från bägge sidor. Påminner mig om ett gammalt äktenskap – som för länge sedan borde ha resulterat i skilsmässa. Åklagarna förstår inte, eller vill inte förstå, Martinssons frågor så han får ta om dem gång på gång. När han så småningom får svar, blir det ofta inget svar alls.

– Det vet vi inte, är ett återkommande svar.

Vid ett tillfälle påpekar en av åklagarna att det i målet är en förundersökning på 15.000 sidor plus spaningsmaterial, alltså slasken, på likaså 15.000 sidor. Underförstått att det är mycket att hålla reda på. Vad som är undanflykter för att man inte vill svara eller för att man inte kan svara, är svårt att avgöra.

   Sedan är det advokat Johan Erikssons tur att fråga. En fråga rör överlämnande av en stor summa pengar i en påstådd narkotikaaffär. Om man utgår från den gamla mallen: Var, när, hur, hur mycket och vilka, blir det så här:

Var? Svar Colombia.

När? Vet inte.

Hur? Vet inte.

Hur mycket? 1,7 miljoner dollar.

Vilka var där? Vet inte.

   Efter att ha häckat på hundratals rättegångar trodde jag inte att något skulle kunna förvåna mig längre. Men nu blir jag det. Åklagare brukar självklart kunna svara på den typen av frågor, eftersom man måste ha någon form av saklig grund för att åtala en eller flera personer.

   När Johan Eriksson kommer in på SSI, polisens speciella kommando för infiltrationer och liknande hemliga operationer, och vad de haft för sig när man försökt infiltrera Oredsson med flera, blir det än mer underligt. Advokaterna har inte fått ta del av SSI:s rapporter, annat än i väldigt maskat skick. Och åklagarna påstår att de själva antingen inte läst dessa rapporter eller bara sett dem i maskat skick. När Johan Eriksson pressar åklagarna framgår följande av huvudåklagaren Karin Bergstrands svar:

   Hon har fattat beslutet som förundersökningsledare om att SSI ska agera i det här fallet. Men det är inte hon som har beslutat om vad som ska maskas. Och hon hävdar bestämt att hon inte har läst rapporterna i omaskat skick.
Hon skulle alltså som förundersökningsledare som har beordrat att arbetet ska utföras, inte ha läst rapporterna innan någon har strukit över sida efter sida av text. En av rapporterna är på 47 sidor. Det framgår att av dessa är 27 sidor helt maskade och övriga 20 till stora delar maskade.

   Slutligen hävdar åklagaren att det som är maskat inte har någon betydelse för målet. Men – hur kan hon veta det? Hon säger ju att hon inte har läst rapporterna omaskade. I juridiska sammanhang brukar man beskriva sådana här uttalanden med orden: Det bär inte sannolikhetens prägel. Polis och åklagare försöker uppenbart dölja något. Frågan är vad – och vad det kan ha för betydelse för rättegången?

   Några veckor senare besöker jag återigen denna största narkotikarättegång i Sveriges historia. Och återigen förvånas jag över tonläget i rättssalen. Den präglas av stor misstänksamhet mellan advokater, åklagare och poliser som vittnar. Frågor besvaras allt som oftast med ifrågasättande av frågorna som ställs.

   Inser att det är något underligt med hela den här rättegången. När advokaterna ställer lite känsliga frågor så begär åklagarna att få frågorna skriftligt så att de kan återkomma. Och det även när det är ganska raka enkla frågor att besvara. Till saken hör att i den här mycket stora rättegången som pågår månad efter månad i säkerhetssalen så är samtliga tre åklagare kammaråklagare. Rimligen borde minst en av dem ha varit chefsåklagare eller överåklagare.

   Allt tyder på att de måste gå tillbaka till en åklagare i högre chefsställning med frågeställningarna. Därtill framgick det av dagens förhandlingar att såväl rikskriminalen som justitiedepartementet finns med i bakgrunden. Det här tillsammans med en domare som agerar passivt och osäkert får till följd att det bitvis blir en rörig och milt uttryckt annorlunda rättegång.

   Irritationen och misstänksamheten blir inte mindre när advokat Johan Erikson ställer känsliga frågor till huvudåklagaren Karin Bergstrand, utifrån information som hon menar att det är sekretess på. Och hon kräver därmed att få frågorna skriftligt och vägrar att svara direkt på dem i rättssalen.

   Vad är det som är så känsligt som Johan Eriksson tar upp? Det avser svensk och utländsk polis som arbetat undercover och utredningsmaterial som advokaterna inte har fått ta del av. Därtill vittnen som de inte har fått kalla.

   I ljudfilen nedan hör vi advokat Johan Eriksson ställa sina frågor och huvudåklagaren Karin Bergstrand förklara att hon inte tänker svara. SSI, som Johan Eriksson talar om, är alltså den enhet inom polisen som arbetar med polisiära undercoveruppdrag.

   Nu i februari 2013 är åklagarnas och rikskriminalens arbete i det här fallet under utredning. Åklagarna, och kanske några poliser som vittnat, riskerar alltså att åtalas. Om förundersökningen resulterar i åtal för tjänstefel och/eller mened, kan man rimligen inte avkunna någon dom i det här narkotikamålet. Efter vad jag förstår kan den här cirkusen bara resultera i ett av två tänkbara alternativ:

   1. Hela rättegången måste tas om med nya åklagare och nya domare och nämndemän. Det blir naturligtvis i så fall ett stort samhällsproblem då det därmed blir ytterligare en stor omfattande rättegång som måste tas om. Det lyfter frågan om svenskt rättsväsende fungerar överhuvudtaget.

   2. Av vad som framkommit, och som kan bevisas genom inspelningarna från rättegången, har minst en av åklagarna ljugit inför rätten. Om det nu, trots det, inte blir något åtal mot någon åklagare eller polis som idag är misstänkta, innebär det ett än större samhällsproblem – då det ger landets åklagare och poliser frikort för att bryta mot lagar och regler i sitt arbete.

   Nu förstår jag varför det inte var någon chefsåklagare eller överåklagare som var huvudåklagare under rättegången. De ville inte utsätta sig för att riskera åtal för tjänstefel – eller grovt tjänstefel.

 

 

Prenumerera på Para§rafs Nyhetsbrev
Nyhetsbrevet mejlas ut varje måndag och innehåller bland annat extramaterial som inte publiceras på sajten. Du prenumererar utan kostnad här: Nyhetsbrevet.
Bifogade filer:
JohanEriksson.MP3
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.