Dick Sundevall

Jiddra inte med oss!

Situationen är tramsigt vardaglig. Jag har väntat länge på parkeringsplatsen men han försöker ta den. Det leder nästan till fysiskt våld. Och – det är inte i huvudsak hans fel.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Hans dryga 200 blogginlägg på Para§raf, finns att läsa här.

Hans bil, en Mercedes, är både nyare och dyrare än min gamla Volvo. Inget fel på Merca, har själv haft några genom åren. Men hans är en fånig sportmodell. Stor och totalt opraktisk men inte med mer motor än i vissa kombimodeller.

Vad fan

Det är väl därför som han inte törs stå på sig när jag tränger mig före. Han är mer rädd om sin bil än vad jag är om min. När jag stigit ur står han kvar med bilen bakom mig – och stirrar. Där kunde det ha slutat. Men jag går fram till honom och frågar:

– Vill du något?

– Vad fan håller du på med? säger han.

– Parkerar bilen.

– Hade jag inte nitat hade vi smällt, säger han allt mer arg.

Han är en vuxen man men likafullt drygt 20 år yngre än mig. Hans ilska triggar mig:

– Men nu gjorde vi ju inte det, säger jag. Du såg att jag stod här och väntade när du kom in på parkeringen, så sluta tjafsa.

– Är det något jävla kösystem, säger han allt mer ilsken.

Tar några steg fram och böjer mig ner så jag tittar in genom hans neddragna fönster:

– Ja, det är det. Ett samarbetssystem. Du vet, hänsyn människor emellan…

Inser att repliken är korkad då han troligen inte förstår vad orden samarbete och hänsyn betyder.

– Jävla idiot, skriker han och kör iväg.

Först då märker jag att min högra hand i rockfickan är knuten och att nyckelknippan finns där i handen. Släpper den som om den brändes. Det är drygt 40 år sedan jag tog mig från förorten men Rågsved finns alltid kvar – i kroppen.

Förorten brinner

Fryshusets teaterpjäser Topboy och Förorten brinner, beskriver vad det handlar om. Att aldrig backa – på gott och ont.

– Visst, jag fick stryk som fan men jag backade inte. Gick ner med flaggan i topp.

Men ger sig inte, backar inte, går aldrig ner på knä, vilket man har nytta av i arbetslivet som vuxen familjefar. Men man är också därmed dålig på att välja sina strider, för kroppen har uppfattningen att alla strider ska tas.

Det blir bättre när man får barn – så länge ingen gör något dumt mot barnen. Vilket var precis vad som hände mig för ett antal år sedan: Gick med lilltjejen i barnvagnen på Strömbron i Stockholm, när en cyklist kör på vagnen. Den välte inte men min dotter vaknade och såg rädd ut. Då – steg den där cyklisten av cykeln och började käfta.

Jag sa ingenting. Hann inte tänka. Tog bara tag i hans cykel, ryckte den ifrån honom och slängde den över räcket ner i vattnet.

Fel person

I samma ögonblick inser jag vad jag gör, och att det är en ganska dyr portfölj fastspänd på pakethållaren. Cyklisten, som är en man i 30-årsåldern, rusar fram till räcket och ställer sig och stirrar ner i det svarta vattnet. Jag tar barnvagnen och går snabbt därifrån. Tänker, ”för fan Dick, du är en vuxen trebarnsfar…”

Vänder mig om när jag går in i Gamla stan och ser cyklisten som fortfarande står där lutad över räcket. Jag skäms men småskrattar för mig själv åt det gamla uttrycket: Bråka inte med folk, för en dag bråkar du med helt fel person.

Salong Betong

Bland det bästa jag sett på tv de senaste åren är programserien Salong Betong, om en tatueringsstudio i Högdalen i södra Stockholm. Få om ens något svenskt program har haft en så klockren träff på livet i förorten och på oss förortskids av olika generationer. Och som inte minst visade att man kan gå från ingenting till någonting.

Att det visade sig att seriens huvudpersoner, Danne och Bleckan, dessutom hade gått i samma skola som mig, Bäckahagen, och att jag har en grundläggande respekt för folk från Högdalen, gjorde inte upplevelsen av programmen sämre. Respekten kommer av att när jag och mina kompisar var i tonåren och var uttråkade så kunde man alltid få ihop ett slagsmål med killarna från Högdalen. De backade aldrig.

Sexuell frustration

Vi slogs inte med den dåliga ursäkten att vi höll på olika fotbollslag. Utan för den lika dåliga anledningen att vi var från olika förorter, om än grannar. Och kanske av allmän sexuell frustration och överskott på adrenalin.

Än idag reagerar jag med respekt när jag hör att någon är uppväxt eller bor i Högdalen, eller i förorterna runt omkring, som Rågsved och Hagsätra. Som den etablerade författaren och Para§rafmedarbetaren Tomas Lappalainen (Högdalen), vår krönikör Bengt Sändh (Hagsätra) eller vår praktikant och krönikör Vanessa Hollmann (Högdalen).

Vem är prästen?

Vid seminariet på Stockholms universitet i förra veckan om falska erkännanden, är vi fem personer i panelen: En stridbar advokat, en polis, en åklagare, jag som chefredaktör för Para§raf och fängelseprästen Birgitta Winberg. Troligen hade en stor del av publiken förväntat sig att prästen skulle vara den milda kompromissvilliga i det gänget. Därtill en präst som under fem år var president för hela världens fängelsepräster och pastorer. Jag blev dock inte förvånad över att hon var den som tog i hårdast och pekade med hela handen, för jag känner Birgitta.

När vi efter tre timmar avslutar seminariet kommer några killar från Fryshusets teater fram till mig. En av dem, Uffe, frågar:

– Du Dick, vem är den där prästen?

Hans ansiktsuttryck visar hur mycket han uppskattat vad hon har framfört.

– Det är en tjej från Bagarmossen, svarar jag.

– Jaha.

De tre killarna tittar på varandra och ler. Mer behöver inte sägas. De från teatergruppen är unga män, Birgitta och jag är 60+. Men förorten finns där i oss, och beredskapen för att ta strid och peka med hela handen – på gott och ont.

När jag var ung, sa vi:

– Du bråkar med helt fel person.

Idag lyder uttrycket:

– Jiddra inte med oss.

 

Ett porträtt av fängelseprästen Birgitta Winberg finns att läsa här: Häktesprästens hemligheter.
Bifogade filer:
Samlagskontrakt.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.