Pudelns kärna

Jag har i tidigare krönikor talat om att det var bättre förr. Att jag uttrycker den uppfattningen gör att jag kan drabbas av viss ruelse. I en i alla delar gammal före detta polis kanske de gnisslande lederna och en allmän knarrighet i lynnet framkallat den uppfattningen. 

Kriminalkommissarie Jan Olsson är en av Sveriges mest erfarna brottsplatsutredare. Han har arbetat med många av de mest omtalade fallen i svensk kriminalhistoria: Norrmalmstorgsdramat, Bombmannen, Lasermannen och Norbert Kröcher för att nämna några.
Han har hunnit med att utbilda blivande kriminaltekniker på Sri Lanka, föreläst i kriminalteknik och bistått några av landets främsta brottmålsadvokater i brottmål.
Det har gett honom en unik inblick i både svenskt polis- och rättsväsende.
De erfarenheterna kommer han att dela med sig av som krönikör för Para§raf.

Varför kan jag inte nöja mig med att vi har en välutbildad polis som inte är korrumperad och inte misshandlar människor för att pressa fram erkännanden. Jag vet ju så väl att den typen av polis är sällsynt i ett internationellt perspektiv.

Till fots på gatorna

Jag är kanske avundsjuk på dagens polis jämfört med den verklighet jag fick uppleva för fyrtio år sedan. Timme efter timme fick jag och minna kollegor röra oss till fots ute på gatorna runt om i Stockholm. Oftast gick vi ensamma utan radiosamband och vår utrustning inskränkte sig till en batong och på kvällen en pistol.

När jag gjort ett gripande fick jag stanna en taxi och baxa in människan där för att sedan åka till polisstationen. På stationen kunde man stanna inne en stund för att skriva rapport och värma stelfrusna fingrar. Det var då det!

Poliser idag behöver inte arbeta ensamma ute på gatan och frysa om fingrarna. Vi ser dem så sällan i folkvimlet.

Ibland får jag höra sånt som gör mig förvånad och ibland förvirrad. En polis som arbetar som kriminaltekniker berättade att allt mindre tid tillbringades på brottsplatserna. En del av arbetstiden åtgår till att redovisa vad arbetstiden används till. Jag har sett att protokoll från brottsplatser verkar sakna ett fördjupat resonemang och det kan ju bero på att undersökarna är för kort tid på brottsplatsen för att där kunna utläsa vad som kan ha hänt.

Om man nu antar att effektiviteten minskat inom olika delar av den polisiära verksamheten så kan man ställa frågan: Vad kan det bero på?

Personlig utrustning

För många år sedan när jag arbetade på den tekniska roteln i Stockholm fick jag i uppdrag att visa runt en man från Israel som ledde all kriminalteknisk verksamhet där. Jag mötte honom och började först med att visa en av våra undersökningsbussar. Besökaren, en kortväxt man i kostym och ett kyligt sätt tittade in i bussen och jag demonstrerade utrustningen.

Plötsligt frågade han mig varför bilens utrustningsväskor var så dammiga och utan att invänta svar sa han att det var likadant i Israel. Där använde man inte heller det som fanns i bilarna. Man litade bara på den personliga utrustningen. Han visade sig ha kunskaper om det mesta jag visade.

Dagen efter berättade jag för min chef, kommissarie Olle Rispling, om besöket och talade om att besökaren hade så djupa kunskaper och jag förväntade det inte av någon på den höga nivån. Jag fick till svar att Israel levde under ett yttre hot och var tvungen att ha kompetenta chefer.

Den här berättelsen kanske för oss till ”pudelns kärna”. De som leder den polisiära verksamheten i vårt land kanske inte har de kunskaper som behövs för att ge oss största möjliga trygghet i tillvaron.

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev utan kostnad här: Nyhetsbrevet.
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.