Dick Sundevall

Vad kom först – hatet eller hatet?

Jag får kommentarer till vissa artiklar och krönikor där det till exempel påstås att allt är den nassistiska stadsfeminismens jevla fel. Alltså felstavade kommentarer som dryper av hat. Jag publicerar dem naturligtvis inte men funderar på vad allt detta hat kommer ifrån? Är det möjligen inspirerat uppifrån – högt uppifrån?

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

För många av dagens fotbollssupportrar tycks det vara viktigare att hata det andra laget och deras supportrar, än att det ska gå bra för det egna laget. Så var det inte för 15-20 år sedan. Var kom det hatet ifrån?

   På nätet tycks det vara helt i sin ordning att hata tjocka – eller att hata ”träningsdårar”. Hata gamla eller hata unga. Hata skåningar eller hata stockholmare. Hata feminister eller hata dem som ifrågasätter det minsta lilla som någon feministisk falang har framfört.

   Några hatar den fantastiska fotbolls-konstnären Ronaldo för att han är snygg, rik och gör eleganta mål på Sverige. Andra hatar bilister – eller cyklister. Och några hatar hundar och deras ägare.

   En del hatar judar och ännu fler hatar muslimer. Romer har alltid varit hatade av vissa personer. Kurder var under många år det största hatobjektet bland invandrarna i Sverige, nu har framförallt somalier tagit över som hatobjekt.

   När vi arbetade för att hemvårdaren Joy Rahman skulle få resning och en rättvis rättegång, anslöt sig en del personer som i första hand ville hänga ut hans första advokat, några åklagare och domare. Rahmans väl och ve tycktes inte vara lika intressant.

   Samma sak med Quick/Bergwall-cirkusen. För väldigt många tycktes det vara viktigare att hänga Christer van der Kwast och Göran Lambertz i närmaste lyktstolpe, än att Bergwall skulle få upprättelse och släppas ut från Säters rättspsyke.

   Visst kan även jag vara irriterad över olika företeelser: Cyklister som skyller allt på bilister trots att seriösa undersökningar visar att när cyklister hamnar på sjukhus så har ingen bilist varit inblandad i 97 procent av fallen. Samer som med många lager offerkoftor gnäller om det mesta samtidigt som 50 procent av landets yta står till förfogande för dem som betesmarker, kan också irritera mig. Och visst funderar jag på hur mycket vi ska ta hänsyn till deras traditioner när de själva skippar traditionerna och istället tar till sig modern teknik. Men det innebär ju inte att jag hatar samer – inte ens om de är cyklister.

   Visst blir jag irriterad när judiska organisationer har ”antirasistiska” utställningar men inte med ett ord berör förföljelsen av romer eller muslimer. Jag anser till och med att sånt har rasistiska undertoner. Men det innebär inte att jag hatar judar.

   En gång i tiden fanns skampålar utanför vissa kyrkor där personer bands fast så de kunde bespottats av de som så ville. Idag har vi nätet där de hatiska spottloskorna far omkring kors och tvärs. Där finns nu rena hatsajter för de mest skilda företeelser.

   Författaren och trubaduren Bengt Sändh, sjunger i en av sina visor att, de fann inga förtjänster hos sig själva och söker därför brister hos oss andra. Det ligger nog mycket i det – men varför är det så?

   En del av förklaringen finns rimligen i det svenska skolväsendet. Vid undersökningar brukar cirka hälften av landets pojkar som går i gymnasiet, anse att vi borde återinföra dödsstraffet. Det här är ungar som, då de framför de här åsikterna, har gått i skolan i 10-12 år. Vad har de lärt sig om historia och samhällskunskap? Vad har de lärt sig om demokratin och ett demokratiskt sinnelag? Vad har de lärt sig om mänskliga rättigheter, humanistiska värden och om alla människors lika värde? Vad har de lärt sig, när de efter 10-12 års studier vill återinföra medeltidens oförsonlighet och hatiska hämnd mot andra människor?

   Kan en annan del av förklaringen vara vad som utspelar sig i den folkvalda riksdagen, landets lagstiftande församling? En församling där längre straff och därmed mer oförsonlig hämnd allt som oftast finns på dagordningen – och röstas igenom med stor majoritet. Brott som för några tiotals år sedan innebar böter eller kortare fängelsestraff på några månader, kan idag resultera i straff på tio år eller mer i landets hårdaste fängelser.

   Livstidsstraffet har i det närmaste tredubblats i längd sedan 1989. Två av tre som mördas i Sverige är män. Men alltför många mord består i att en man skjuter, knivskär eller slår ihjäl sin hustru eller sambo. För den typen av mord kan livstid utdömas. Men ofta blir det ett tidsbestämt straff på 12-16 års fängelse, därför att mördaren ofta är ostraffad sedan tidigare och att mordet har skett i stunden.

   Nu vill justitieminister Beatrice Ask och hennes parti ändra på det här, så att livstid i princip alltid ska utdömas för den typen av mord. Och de får troligen med sig en bred majoritet i riksdagen för den lagändringen. Varför det, frågar sig idag många framträdande högt ansedda jurister. De vet att så kallade relationsbrottslingar sällan eller aldrig återfaller i grov brottslighet. Och det vet sannolikt också de flesta riksdagsmän. Så varför? Den enda rimliga förklaringen är att man tror sig vinna röster på det. Man agerar alltså populistiskt.

   Frågan är då från vilka man tror sig få dessa röster? Det är väl självklart, från de vars tänkande präglas av oförsonlighet, av hämnd och strafftänkande – av hat. Det är naturligtvis till dessa väljare man friar med ständigt längre och hårdare straff. Så svaret på frågan om var oförsonligheten som alltför ofta utvecklas till rent hat kommer ifrån, eller i varje fall till en del kommer ifrån – det svaret är skrämmande.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.