Möjlighet till det obefintliga

Inom Kriminalvården flyttar man mycket. Fångarna flyttar ofta, med eller emot sin egen vilja. Kriminalvården bestämmer och inte sällan stämmer det allmänna snacket om att få se sitt land med grå transport.

Lillemor Östlin är den kvinna som suttit flest gånger i fängelse i Sverige.

Hon har skrivit den kritikerhyllade självbiografiska boken Hinsehäxan 2005, som blev TV-serie i SVT. Den följdes upp av Dagbok från kvinnofängelset 2009 och 2010 kom hon ut med den uppmärksammade romanen: Skäligen misstänkt för mord.

Under perioder har hon varit prostituerad och hade dåvarande justitieministern Lennart Geijer som kund i tio år.

Hon har främst begått narkotikabrott, för att finansiera sitt eget missbruk av amfetamin. Och hon har rymt tre gånger från kvinnofängelset Hinseberg.

Lillemor kan som få andra, som krönikör på Para§raf, beskiva en värld inifrån som andra ofta bara tror att de känner till.

I alla fall har jag nu kommit till fängelset i Ystad. Inte alls emot min egen vilja, i den mån jag nu alls vill vara i ett speciellt fängelse.

   Det har varit en lång resa, geografiskt åtminstone; från mitt hem i Skärholmen i Stockholm till Saltviks nya superfängelse i Härnösand, ner över Stockholm och Österåker till Hinseberg i Västmanland och vidare hit till Ystad. Nästan hela Sverige på längden, eller i vart fall två tredjedelar. Nu kan det gärna vara nog åkt i transportbil ett tag.

   Nu skall jag således vara här på Ystadsfängelset de närmaste två åren. Alternativet hade varit Hinseberg, fast det är inget riktigt alternativ när man inte får välja. Önska får man förstås, men önskningarna är inte på något vis utslagsgivande.

   Allt nog, jag är här och håller på att landa i min nygamla tillvaro. Inte alls dåligt helt igenom! Det finns möjligheter att göra tiden meningsfull. Allt naturligtvis beroende på vad man anser vara meningsfullt.

   Här finns någon sorts industriverksamhet för dem som har arbetsplikt. Själv behöver jag aldrig gå dit, för jag är pensionär. Antagligen något att vara glad för – dåligt betalt och svaga karriärsmöjligheter. På Hinseberg, i början av tvåtusentalet, jobbade jag däremot i den dåvarande industrin där. Vi gjorde screentryck och det var det roligaste arbete jag någonsin varit med om att utföra! Men, det finns inte längre.

   Man kunde kanske tro att tiden på Riksmottagningen på Hinseberg och utredningen man gör där, skulle vara för att planera verkställigheten för den dömda. Det är så att män som är dömda till fyra år eller mer, måste börja på Riksmottagningen på Kumla, medan det för kvinnor räcker med domar på två år eller mer.

   När man en gång i tiden införde de här bestämmelserna, hörde jag mig för om varför det är den här skillnaden mellan kvinnor och män. Då fick jag till svar att det var för att man bättre skulle kunna planera (de svagare?) kvinnornas fängelsetid, på det att de skulle vara mindre utsatta för skadeverkningar av straffet!

   Det värsta är nu, att jag inte minns vem som gav mig den upplysningen. För så är det inte alls, åtminstone inte idag. Jag har försökt utröna hur dagens motivering till bestämmelsen utformats, men hittills förgäves. På ”Riksen” gör man bara en riskbedömning, som underlag för planering av permissioner och placering. Resten ska man återkomma till. Okej då! Men nog verkar det vara mycket snack och liten verkstad…

   Om mig skrev ju utredaren som bekant; ”…hittills inte dömd för våldsbrott.” Nåja, än finns det väl chans till det? Eller? Jag är bara 73 år fyllda, blir 75 år innan jag är fri. Det finns väl dom som bytt håg vid högre ålder än så? Får jag bara leva och ha hälsan så… Man vet aldrig!

   Än så länge har jag bara riktat mina aggressioner i mjukare linjer. Vilket sällan visat sig ha någon vidare genomslagskraft. Jag har skrivit och skrivit, pennan lär ju vara mäktigare än svärdet, till höga och låga myndigheter om större och mindre misshälligheter men i bästa fall har svaret blivit;

   – OCH?

Hittills har jag gett mig med det…

   Men skam den som ger sig! Nu har jag skickat iväg en JO-anmälan om det där med halvvägshus. I Riksmottagningens utredning står att man kan tänka sig att placera mig på ett halvvägshus, när lämplig tid av straffet är avtjänat. Under förutsättning av god skötsamhet förstås.

   Som jag sagt förut, och vetat ännu längre, finns det inga halvvägshus för kvinnor. Inte en enda! Har aldrig funnits. Vad menar dom? Det vill jag gärna ha svar på. Ingen tjänsteman jag kommit i kontakt med inom Kriminalvården har ännu lyckats förklara:

   – Det är inget att bry sig om, det är bara något vi skriver ändå…

   Jaha? Och? 

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.