Svenska polisers agentromantik riskerar vanliga människors liv

Om ni skulle närvara vid kokainmålet som nu avhandlas i hovrätten kommer ni att få höra hur galet det är. Varje dag är en aha-upplevelse över hur det inte får gå till i svenskt rättsväsende. Motbevis efter motbevis presenteras av försvaret och nu har hovrätten satt ner foten och stoppat rättegången, eftersom det framkommit att några colombianer efter att de erkänt redan blivit dömda för det som tingsrätten dömt Jonas Falk med flera för. 

Harriette Broman är de senaste åren mest känd som moster till Jonas Falk/Oredsson, aktuell i den stora kokainrättegången.
Hon är den ostraffade kvinna som suttit längst häktad med restriktioner (18 månader).
Harriette är friad från den brottsmisstanke som hon satt häktad för och åklagaren har inte ens överklagat den domen.
Harriette har alltid varit egen företagare. Hon har jobbat med musik i Europa, träning och hälsa i Sverige, haft fastigheter och industrier i Estland och Spanien och drivit nattklubb och restauranger i Spanien. Hon har ett stort engagemang i rättsfrågor, mycket på grund av vad hon själv råkat ut för, men också för att hon följt Jonas under alla år som han befunnit sig i polisens och Kriminalvårdens händer.

Sedan hon blev släppt i juli 2012 har hon ägnat sin tid åt att skriva en bok om denna märkliga förundersökning och rättegång.
Harriette kommer som krönikör för Para§raf att skriva om den pågående stora kokainrättegången från ”insidan” men även om andra funderingar kring rättssäkerheten och dess brister.

Men det tar inte slut där. Värre kommer det att bli. Åklagarna har bara haft ett mål. Att sätta dit Jonas Falk. Vad det medfört i form av lagöverträdelser och lidande för andra människor har för dem varit sekundärt. Lite spill och lidande får man räkna med tycks vara deras mantra och att från polis och åklagarsidan erkänna att man kanske har haft fel, det verkar inte vara ett alternativ.

   Jag ska berätta vad som inte nämns i denna bisarra rättegång. Om de människor med prickfritt förflutet som har dragits med i denna våg av otäck prestige.

   Under 2009 ansåg huvudåklagare Karin Bergstrand och rikskriminalen att Spanien inte varit så behjälpliga som man hade önskat. Svenska rikskriminalen tyckte det var frustrerande att spansk polis var föga intresserade av att bevaka en svensk för att han åkte omkring i en fin bil. Åklagare Bergstrand ansåg sig därför nödgad att helt enkelt flytta ner svenska poliser till Spanien. Något måste hända. Paniken bottnar då inte i att det rånades massa värdetransporter och att det flödade in massa kokain. Tvärtom – det fanns inte ett enda brott som Jonas Falk kunde kopplas till.

   Det beslutades att SSI skulle utföra åtgärden som skulle få dem att komma vidare. SSI betyder polisens ”särskilda spaningsinsatser”. Det är SSI som är själva spjutspetsen mot grov brottslighet. På SSI fanns en avdelning som ägnade sig åt infiltration. Jag skriver ”fanns” för efter denna aktion blev de tvungna att lägga ner just den verksamheten. I en intervju har man sagt att man måste se över sitt regelverk. Det var vissa saker som var lite otydliga. Man talade också om att det blev lite mycket ”agentromantik” över uppdragen.

   När SSI utför uppdrag skriver man ner allt i en logg. Som i en dagbok. Dessa loggar har för försvaret i den här rättegången varit särskilt intressanta att få ta del av, men det har inte varit lätt. Den logg försvaret fått ta del av är till 95 % maskad. Det visade sig senare att den logg som avsåg den intressantaste perioden var slängd. Detta berättade inte åklagare Karin Bergstrand om utan hon höll tyst om det ända tills advokat Johan Ericsson upptäckte det. Försvaret hade då suttit och tjatat om insyn i helt fel logg.

   Men trots det framgår det i vart fall vad ärendet gick ut på. I den logg som finns kvar beskrivs uppdraget, och där har man inte haft behov av att måla upp den imaginära internationella brottsorganisationen som svensk polis och åklagare lurat i Spanien och andra länder, utan där står det vad det egentligen handlar om.

Det har kommit till polisens kännedom att två svenska medborgare, som tidigare är dömda för rån i Sverige, lever gott i Spanien och investerar i olika fastigheter.

   Man beslutar sig för att man skall försöka närma sig Jonas i första hand genom hans vänner och familj. Man skall skapa en relation och på så vis få fram information. På Facebook hade man sett ett antal bilder från fester. Man drog därmed den felaktiga slutsatsen att Jonas ofta är ute och festar. Ett sätt att närma sig Jonas blev då att man skulle göra sig kända i Barcelonas nattliv. Det måste varit ett av de bästa polisuppdragen de haft, för det innebar i praktiken att de fick stora summor pengar av svenska staten för att slösa dem på VIP avdelningar i Barcelona. I SSI loggen, den som inte är slängd, ser man hur de beskriver de olika nattklubbarna som om de jobbade för en reseguide. De beskriver hur klubbarna ser ut utvändigt och invändigt och vilka fina relationer de fått med VIP värdinnor eftersom de har spenderat stora summor pengar på alkohol.

   Livet de levde är nog inte det liv de normalt lever så det var nog ett uppdrag de ville hålla liv i så länge som möjligt. Jag och flera andra av mina vänner träffade dessa agenter utan att veta att de var agenter. Jag har själv bevittnat att de var ordentligt berusade. De försökte närma sig mig med förevändningen att de ville diskutera fastighetsaffärer, vilket vad var jag höll på med vid den tidpunkten. Jag tog dem aldrig på allvar. De sa att de kunde investera hur mycket som helst i vad som helst. Det räckte för att jag skulle vända på klacken och gå. Så gör inte jag affärer. Man kan undra om de tränades i att hålla tungan rätt i mun även på fyllan? Mitt förtroende fick de i alla fall inte.

   Ett annat sätt att närma sig Jonas var att närma sig en person som hjälpte mig i Spanien med mina affärer. Han har bott i Spanien i 15 år och sysslar med att köpa och sälja kopieringsmaskiner. En man med fru och två barn. En vanlig hederlig svensk familjefar. Hans ”brott” var inte ens att han var släkt med Jonas. Han jobbade bara för mig. Men ändå fick han sitt liv förstört. Dessa SSI agenter blev kompisar med honom och hans familj. De hyrde hans lägenhet, bjöd honom på flådiga middagar. De fick honom att ta dem till mitt hus för att de påstod att de var intresserade av att köpa hus i området och mitt var till salu.

   Samma natt blir det inbrott i mitt hus. Jag har inspelningarna från inbrottet och hör hur ”tjuvarna” pratar svenska. Det tar ingenting men de bläddrar bland mina papper och  håller på i taket på mitt kontor. De går fram till inspelningsanordningen och tar ut dvd-skivan när de ser att allt spelas in, men eftersom mina kameror även kommunicerade med min dator så spelades allt också in på min hårddisk.

   De utsatte även denne man för en brottsprovokation genom att försöka få honom att nappa på att introducera dem för någon som höll på med kriminell verksamhet som de kunde investera pengar i (dock föga framgångsrikt eftersom han inte kände några kriminella). Hans telefon avlyssnades, de buggade en bil som han och hans familj åkte på semester i till Italien. Som avslutning fick han nöjet att sitta fyra månader i spanskt häkte innan denna cirkus tog slut för honom. Allt för att svensk åklagare påstod saker om honom som inte var sanna.

   Det pågår en utredning om vad han blivit utsatt för i Spanien. Han var avlyssnad utan tillstånd. Han, hans fru och hans två tonårsbarn var buggade utan tillstånd. Spansk polis är inte så glada över hur de ska hantera vad som hände honom utifrån falska angivelser från en svensk åklagare. Han har ingen brottslig bakgrund men han blev fullständigt utnyttjad av svensk polis och efterspelet torde inte bli billigt för staten.

   När man hör om dessa nya metoder som svensk polis ägnat sig åt så blir det lite James Bond. Lite ”häftigt” till och med. Syftet är att infiltrera ”grov organiserad brottslighet”. Man säger att denna typ av verksamhet bara går att komma åt genom dessa metoder. Det låter väl bra? Men är det verkligen värt det? När man infiltrerade denne familjefar som säljer kopieringsmaskiner så infiltrerande man inte en kriminell. Han är en helt ostraffad man som inte har något med brott att göra. Det var inte han som var målpersonen men det var han som blev lurad.

   Medan han trodde detta var vänner var de alltså där för att utnyttja honom. Genom en brottsprovokation hoppades man att han skulle sätta dem i kontakt med narkotikahandel. Det som skulle kunna hänt om de hade haft rätt var att de kunde fått denne tvåbarnspappa mördad. Föreställ er att Jonas hade varit den gangster de påstår och denne familjefar presenterar några personer för denna gangster som upptäcker att de är poliser. För det hade han garanterat gjort om han hade träffat dem ett par dagar. Hur skulle då denna gangster veta att denne tvåbarnspappa inte är med på det hela? Han skulle alltså bli en ”tjallare” mot sin egen vilja och utan att ens ha kunskap om det. Han hade i teorin kunnat bli mördad utan att ens veta varför.

   Det var inte heller så ”häftigt” att se en 63-årig ostraffad operationssköterska som arbetar på en barnklinik sitta och gråta i rätten, när hon berättade hur det kändes att ha blivit filmad och avlyssnad i sitt hem. Hon var inte heller någon målperson. Hon träffade ensamseglaren när han ibland var i Sverige. Hon hade varit med honom en gång på en seglats där han presenterat henne för ett trevligt par som hon blev god vän med. Hon umgicks med dem. Hon trodde de var hennes vänner men i verkligheten var de SSI-agenter. Hon satt och lyssnade på dem när kvinnan (agenten) berättade att hon förlorat sin son i en drunkningsolycka och därför hade svårt för att snorkla. Hon berättade det i samband med att de var och badade i Västindien. Operationssköterskan kände såklart stark empati för det tråkiga som hänt. När hon kom hem bjöd hon detta par till sitt hus i Sverige. Och de fick sova över. Dessa agenter tackade då genom att installera videokameror och mikrofoner i huset. Hon var aldrig misstänkt för att begå brott utan man ville åt hennes ”pojkvän”. Men hon filmades i sitt hem dygnet runt.

   De infiltrationer som polisen bedriver sker inte direkt mot den ”organiserade brottsligheten”. Det är otroligt svårt att komma in i kriminella kretsar och särskilt i ett land som Sverige. Det är alldeles för litet. Du kan inte bara dyka upp från ingenstans och påstå att du är en gangster, utan att någon känner dig. Nya ansikten kontrolleras självklart av kriminella. Och särskilt på den nivån som de eftersträvar att infiltrera. De som kommer att infiltreras är vanliga lagliga medborgare som kanske har någon form av koppling till någon målperson.

   Du kanske har en arbetskamrat som kan vara en misstänkt brottsling men du vet ingenting. Sen får du plötsligt en ny vän som du börjar gilla, men hen är ingen vän utan en agent som tänker utnyttja dig. Och hen kan försätta dig i en farlig situation. Känns det verkligen bra? Det är faktiskt inte så svårt att sätta sig in i det utan tänk bara på någon bekant du har i din omgivning som du inte känt särskilt länge och så förställer du dig att hen inte är den hen utger sig för att vara, utan hen har placerat kameror och mikrofoner i ditt hem när du lånat ut det eller låtit hen sova över. Sedan kanske du lånar ut din båt eller din sommarstuga och de monterar även in utrustning där. När du är där med din familj sitter man på Kungsholmen och ser och hör allt om ditt och din familjs privatliv.

   Varför behövs dessa metoder? De kriminella i Sverige är inte speciellt avancerade. Det är fortfarande en relativt ”mild och ofarlig” kriminell arena i Sverige om man jämför med andra länder. Någon ”grov organiserad brottslighet” finns inte och kommer aldrig att finnas. Det finns inte förutsättningar för det. Men man hör hela tiden politiker och poliser skrämma folk med de vassa orden ”grov organiserad brottslighet”. Det låter faktiskt rätt allvarligt. Och det fungerar bra. Polisen har fått massor av resurser för att bekämpa den och man har flyttat fram sina positioner rejält.

   Det går massor av poliser per kriminell i Sverige och det finns sannolikt inte en enda kriminell som inte är känd av polisen. Det kanske vore bättre om polisen fick ökade anslag för att lösa vardagsbrotten istället. De brotten som drabbar den vanlige svensken. Dyrare och finare leksaker löser inte fler brott. Det är bara en liten klick poliser som får leka James Bond medan andra poliser inte ens har en vettig telefon.

   Och även om man tydligen har hur mycket pengar som helst i Sverige för att skapa världens dyraste poliskår i form av leksaker och antal poliser per invånare så borde man i vart fall tänka på vilka befogenheter de skall ha som kan kränka medborgarnas rättigheter. Eller finns det inget stopp där heller? Man började med att tillåta buggningen, och det krävdes att det skulle handla om brott med höga straff. När man väl infört metoden så finns det nu förslag att det även skall avse mindre allvarliga brott.

   Jag läste nyligen en kvällstidning där man hade frågat vanliga medborgare vad de tycker om att USA avlyssnar allas mail. Det var skrämmande svar man fick läsa.

   – Jag har inget att dölja så de får gärna läsa min mail, var det vanligaste svaret.

   Jag såg hur operationssköterskan, en helt vanlig ”Svensson” som inte heller hade något att dölja, sitta och gråta när hon berättade att hon var buggad och filmad i sitt eget hem. Hennes förtvivlan och känsla av förnedring över vad som hänt gick inte att ta miste på. Hon kommer aldrig att känna sig trygg igen.

   Om detta är allt den svenska polisens underrättelsetjänst kan åstadkomma med alla sina resurser så borde vi medborgare vara på vår vakt. Den dagen en vanlig medborgare blir mördad för att hen ovetande blir språngbräda för att komma åt kriminella är en sorgens dag. Det kommer att hända om det här får fortgå. En del påstår att det redan har hänt. Polis och åklagare måste sansa sig. Vi är på väg mot en polisstat och det är en mycket olycklig utveckling. För alla.

   Visst finns det kriminella som tycker om att hänga och göra brott tillsammans, med eller utan västar, men det blir inte med automatik ”grov organiserad brottslighet”. Kanske tänker nu någon att Sverige visst har en ”grov organiserad brottslighet”, och att buggningen och infiltration är nyckeln till att komma åt den. Betänk då att det i svenska fängelser inte sitter en enda ”maffiaboss”. Inte en enda person som kan anses styra en grupp som är värd benämningen ”grov organiserad brottslighet. Är det så att svensk polis inte lyckats ta någon av den kalibern – eller är det så enkelt som att det inte finns några?

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.