Arga feminister och könskvotering räcker inte

Måste man vara feminist eller ha svårt att identifiera sig som man eller kvinna för att intressera sig för genusfrågan? Jag tror det. Åtminstone i det debattklimat som råder i media eftersom det är så otroligt torftigt och tröttsamt. 

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

Det är lätt att sitta hemma på kammaren och påstå sig vara helt ointresserad i frågan om genus och identitet. Jag har själv varit och är där då och då. I synnerhet när man är en yngre vit medelklassman. För det är trots allt sådana som mig man utgår ifrån när man talar om någon slags normalitet. Jag förstod snabbt att det var tjejerna på förskolan jag drogs till.

   Jag gillade blått som liten (till stor del eftersom det var den färgen man fick på pojkkläder då) och på senare år har jag därför aldrig sett något problem med eller överhuvudtaget reflekterat kring att jag gått på den toalett som haft en gubbe på dörren. Summa summarum: Jag är en helt normal kille som gillar snygga tjejer och urinerar i pissoarer tillsammans med andra män samtidigt som det aldrig direkt har pirrat i mig när jag stått centimetrar från deras kön.

   Är det min vita hy, mitt kön och min attraktion till kvinnor som gör att jag tillhör den kreativa delen av den bekönade sociala strukturen som råder i vårt samhälle? Självklart inte. Trots min ibland antifeministiska läggning har jag aldrig levt i en förställning där kvinnor skulle vara mindre kapabla till att utföra kreativt arbete eller vara svagsinta på något sätt. Däremot tror jag att vi är olika till sätten. Vi beter oss annorlunda, agerar annorlunda och tänker annorlunda.

   Men jag tror inte det handlar om könens olikhet. Eller likhet som vissa forskare hävdar. Snarare beror det på den sociala konstruktion av vad manligt och kvinnligt är. En konstruktion som fått män att trakassera och bete sig illa mot homosexuella, transsexuella och andra ”avvikande” män i åratal för att försvara och stå upp för den manliga normen. En social konstruktion som på samma sätt fått kvinnor att på bland annat arbetsmarknaden hamna på efterkälken både lönemässigt och positionsmässigt.

   Det är knappast någon nyhet att det finns väldigt många som anser att skillnaderna mellan män och kvinnor inte bara sitter i kropparnas biologiska olikheter utan snarare är en social konstruktion som härstammar från långt tillbaka i tiden. Problematiken som jag ser det är att både den feministiska som genuslagda debatten har både fel fokus och frontfigurer. Vad är förresten genus? Handlar det om kroppens utformning eller om en människas sexuella läggning? Varför debatteras det i stort sett bara av forskare i olika otillgängliga avhandlingar och väldigt sällan i media? Varför handlar kvinnor och män på olika sätt och kommer det alltid att vara så? Kanske är det som den franske forskaren Simone de Beauvoir en gång skrev, att individens subjektivitet formas i relation till de villkor som hon lever under, dennas levda erfarenhet. Vilket i sin tur betyder att det alltid kommer att se ut som det gör nu så länge inte bilden av vad som är normalt kvinnligt och normalt manligt förändras.

   Om så är fallet tror jag inte att det räcker med könskvotering och arga feminister. Det krävs kanske att vita medelklassmän ger sig in i debatten. Sådana som inte känner sig kränkta av att kvinnor tar plats och sådana som inte bara vill donera pengar och aldrig öppnar munnen (läs Benny Andersson). Utan sådana som kan föra en sund debatt efter hur samhället ser ut och är konstruerat idag.

   Jag tror också att feministerna måste försöka byta ut arga Gudrun Schyman-figurer och istället satsa på lite yngre förmågor som har god kännedom om hur det egentligen är i dagens samhälle. Huruvida jag ställer mig i frågan vet jag nog knappt själv än så länge. Men om debattklimatet och deltagarna ändras är det inte omöjligt att jag är benägen att kliva in.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

Bifogade filer:
Dom guldran.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.