Förstör inte våra ungar!

Som förälder är det min uppgift att alltid älska och stötta mitt barn, oavsett vad. Det är också min uppgift att se till att det blir folk av min unge. Hon ska överleva där ute och kunna ta hand om sig själv, den dag hon tvingas stå på egna ben. 

Mattias Edvardsson kom 2012 ut med boken, Dit drömmar färdas för att dö, som har framhållits som en av årets viktigaste böcker.

Han jobbar till vardags som lärare i svenska och psykologi på gymnasiet.

– Jag har alltid varit intresserad av att utforska vad som driver oss människor, inte minst vad som gör att en del personer passerar gränser och gör sig skyldiga till grova brott, säger Mattias.

I sitt författarskap vill han utmana läsarnas invanda tankemönster, tvinga in dem i en moralisk brottningsmatch och ta strid med den alltför ofta inlärda förmågan att döma snabbt och obarmhärtigt.

– Världen är sällan svart eller vit om man bara skrapar lite på ytan, säger Mattias Edvardsson, som nu är en av Para§rafs krönikörer.

En del föräldrar tycks dock förväxla detta att alltid älska och stötta med att stå bakom sina ättelägg till varje pris och i varje situation. Föräldrarna försvarar vilka handlingar som helst och vägrar se fel hos sina egna barn; det finns alltid någon annan att skylla på, alltid någon annan som har gjort fel, som kan ta ansvar och bättra sig.

   Mina lärarkollegor, som jobbat inom skolan i tjugo år eller längre, beskriver fenomenet så väl: Tidigare handlade utvecklingssamtal om att lärare tillsammans med föräldrar försökte förmå eleven att ta ansvar för sitt lärande. Idag handlar många utvecklingssamtal i stället om att elever tillsammans med föräldrar försöker förmå läraren och skolan att ta ansvar för att eleven lär sig. Missförstå mig rätt: Föräldrar ska självfallet ställa krav på både skola och lärare. Men innan man gör det kanske man ska börja med att ställa krav på sitt barn.

   Frågan är vad som händer med dessa barn när de tar steget ut i vuxenlivet? Hur klarar du dig i verkligheten om du alltid fått dina önskningar uppfyllda, om du lurats att tro att dina egna behov är viktigare än alla andras, att du själv utgör centrum i tillvaron och att ingenting någonsin är ditt eget fel? Jag är rädd att vi förstör våra ungar. Av god vilja och kärlek.

   Kanske håller jag bara på att bli gammal? Kanske är hela den här krönikan mest ett uttryck för tilltagande moralpanik? Men när jag växte upp, på det glada åttiotalet, fanns det hos oss ungar en inneboende önskan om att vara vuxenvärlden till lags. Vi ville att våra föräldrar och lärare skulle vara nöjda med oss. Idag verkar förhållandet vara det motsatta: Vuxenvärlden kämpar sig blodig för att våra barn ska tycka om oss och vara nöjda med oss.

   Jag minns hur jublande glad jag blev de enstaka tillfällen då morgonen piskades av ösregn och mamma faktiskt skjutsade mig i bilen den knappa kilometern till skolan. Idag hör jag hur ungar blir vansinniga på sina föräldrar om bilen inte startar en morgon och de stackars skolbarnen tvingas promenera och kanske till och med bära ryggsäcken själv.

   Arbetslösheten bland unga är skyhög och företagsledare pekar på ungdomars brist på social kompetens som en avgörande faktor. Man talar om unga arbetstagare som tror att arbetsplatsen finns till för dem och inte tvärtom, som har svårt med krav och ansvarstagande. I skolan möter vi också sådana elever, ungdomar som är mästare på att ifrågasätta: Inte på det källkritiska vis som vi så gärna önskar, men på att ifrågasätta varför man måste läsa en bok, lära sig en teori, göra en läxa, ägna sig åt något som inte är roligt eller som man inte finner intressant.

   Vi som jobbar i skolan har stort ansvar för detta. Det är knappast barnens fel att det blivit så här. Någonstans måste eleverna ha fått uppfattningen att betyg är något som man förhandlar om, att man aldrig behöver lämna in uppgifter i tid, att man kan slippa göra läxor för att man har tid hos frissan eller för att hunden fyller år. Får man inte gehör hos läraren så kan föräldrarna alltid ringa rektor. Eller varför inte hota med en anmälning till Skolinspektionen?

   Är det verkligen så här vi vill ha det? Av kärlek och god vilja ger vi våra barn ganska värdelösa förutsättningar att överleva i den framtid de så småningom måste kliva ut i på egna ben. Vare sig vi föräldrar vill det eller ej.

   Det är sannerligen inget lätt jobb att göra folk av sina barn. Men det finns några småsaker som jag vill att min dotter tar med sig in i framtiden. Jag tänkte avsluta med dem:

  1. Jag kommer alltid att älska dig över allt annat, även om jag inte alltid tar ditt parti.
  2. Lär dig att ha tråkigt. Livet är ingen underhållningsfabrik.
  3. Ställ krav på dig själv innan du ställer krav på andra.
  4. Var alltid snäll. Det kan aldrig finnas för många snälla människor i världen.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.