Jag gråter utan att vara ledsen och jag är ledsen utan att kunna gråta

Harriette Broman friades för medhjälp till grovt narkotikabrott i tingsrätten men dömdes till fem och ett halvt års fängelse för penninghäleri i kokainmålet mot Jonas Falk med flera. Domen är överklagad och behandlas nu i hovrätten. Hennes friande dom är inte ens överklagad av åklagarna. Hon är tidigare helt ostraffad men framställs av åklagarna i målet som "ligans ekonomichef". Idag träder hon fram med namn och bild genom att skriva sin första av flera kommande krönikor för Para§raf.

Harriette Broman är de senaste åren mest känd som moster till Jonas Falk/Oredsson, aktuell i den stora kokainrättegången.
Hon är den ostraffade kvinna som suttit längst häktad med restriktioner (18 månader).
Harriette är friad från den brottsmisstanke som hon satt häktad för och åklagaren har inte ens överklagat den domen.
Harriette har alltid varit egen företagare. Hon har jobbat med musik i Europa, träning och hälsa i Sverige, haft fastigheter och industrier i Estland och Spanien och drivit nattklubb och restauranger i Spanien. Hon har ett stort engagemang i rättsfrågor, mycket på grund av vad hon själv råkat ut för, men också för att hon följt Jonas under alla år som han befunnit sig i polisens och Kriminalvårdens händer.

Sedan hon blev släppt i juli 2012 har hon ägnat sin tid åt att skriva en bok om denna märkliga förundersökning och rättegång.
Harriette kommer som krönikör för Para§raf att skriva om den pågående stora kokainrättegången från ”insidan” men även om andra funderingar kring rättssäkerheten och dess brister.

Efter 18 månaders i ett svenskt häkte har mina ögon tagit skada av att jag inte kunnat titta långt. Kunde bara titta in i en vägg cirka två meter framför mig. Min dåliga syn gör att jag ofta går in i saker då mina ögon inte kan koppla om från kort- till långseende.

   Ett år efter att jag släpptes lider jag fortfarande av detta och har väl inte så stor förhoppning om att det kommer att gå över. Mina tårkanaler producerar hela tiden tårar så det rinner nerför kinderna så fort jag går ut och får vind eller sol i ögonen. Jag blinkar alldeles för mycket och jag måste alltid torka tårar när jag är utomhus, vilket är jobbigt då folk tror att jag gråter.

   Om jag däremot känner mig ledsen och skulle vilja gråta så går det inte. Men det har inte ett dugg med tårkanalerna att göra utan det är min själ som är ur funktion. Jag tillät mig inte att gråta över känslor, när jag var inlåst och isolerad. Jag tillät mig inte känslor överhuvudtaget då jag satt ensam i en cell dygnet runt i 18 månader. Jag gick in i ett pausläge och försökte att inte känna, bara överleva. Jag lider idag av PTSD (Posttraumatiskt stressympton) och får behandling för det. En dag kanske jag kan gråta och jag hoppas att det är glädjetårar över att jag fått en rättvis behandling till slut i denna rättsskandal.

   Jag skriver tortyr för det är precis vad det är att spärra in en människa på 7 kvm i 18 månader, 23 timmar om dygnet. En timme skall man få gå ut från cellen och få luft i en liten bur. Men det är inte alltid man ens får det. Personalbrist, oförutsedda händelser såsom ett självmord på avdelningen kan göra att även den möjligheten tas ifrån en.

   Tortyr innebär att utsätta en annan människa för allvarlig smärta eller lidande, kroppsligt eller mentalt, för att uppnå ett visst syfte. Så definieras tortyr i FN:s konventioner. Den typ av inlåsning som vi i Sverige regelmässigt praktiserar på våra häkten klassas av många som regelrätt tortyr. Bland dessa ”många” ingår till exempel Amnesty, Europarådet för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrexperter.

   De senaste tio åren har antalet personer som beviljats skadestånd för felaktigt frihetsberövande och även de utbetalda summorna nästintill fördubblats visar Justitiekanslerns årsredovisningar. I fjol utbetalades över 51 miljoner kronor i skadestånd för felaktiga häktningar. 1672 personer fick skadestånd jämfört med 2003, då det var 848 personer.

   Varför hamnade då jag i en cell på 7 kvm och blev fast där i 18 månader för att sen släppas utan att min åtalspunkt som jag var häktad för ens hade behandlats. Den åtalspunkten jag också blev friad ifrån och som åklagarna inte ens har överklagat. Jo, för att jag var nära anhörig med ”the main target”. Åklagarna visste redan innan jag greps att brottsmisstanken mot mig var fabricerad. Jag och mina advokater fick kämpa oss fram för att motbevisa detta genom att gå igenom det överblivna materialet i förundersökningen, det vill säga ”slasken”, på 15 000 sidor.

   Jag satt ibland i min cell och gick igenom avlyssnade samtal dygnet runt för att ta fram de telefonsamtal som bevisade att deras påstående var fel. Jag skriver påstående istället för hypotes, eftersom hypotes är det när man tror att något är sant. Inte när man vet att det man påstår är lögn. När jag efter att ha lyssnat igenom 3 500 samtal hittar de friande samtalen så trodde jag att de missat dessa samtal. Alla samtal låg utan logik, huller om buller och i fel tidsordningar. Allt för att man inte skulle orka leta. Men jag orkade. Vi har sedermera fått vetskap om att åklagare och polis hela tiden hade den informationen som motbevisade deras ”hypotes”, men valde att gömma undan den. En känsla av äckel väller över mig.

   Det har diskuterats att åklagare inte lägger fram all information de har och som de faktiskt är skyldiga att göra, för att de vill förlänga häktningsperioderna i hopp om att knäcka klienterna så att de bekänner. Eller för att kunna skapa en hypotes och indiciekedja i lugn och ro. Det är så illa att desto svagare indicier de har desto längre får en misstänkt sitta frihetsberövad.

   Jag vill påstå att det är så det fungerar. Sen skyller åklagare och polis på att de har så mycket att gå igenom och så lite personal. Enligt Europeiska konventionens artikel 6 – om de grundläggande fri- och rättigheterna är resursbrist INTE någon ursäkt. Vi pratar om människor, oskyldiga människor, ja för man skall betraktas som oskyldig till dess att man blivit dömd, både av polis, åklagare och häktespersonal. Och det kan jag med min erfarenhet berätta att så är det inte. Jag blev behandlad som skit. Och nu är jag ändå en medelålders ostraffad kvinna som inte gjorde något större väsen av mig. Uppfostrad som jag är svarade jag på tilltal och gjorde allt som jag blev tillsagd i 18 månader. Det enda jag inte gjorde var att erkänna något jag inte gjort. Och det spelade ingen roll om de hade haft mig instängd till mitt sista andetag. Där gick gränsen.

   Polisen försökte även vid flera tillfällen prata lite mellan förhören och ville att jag skulle ange Jonas, med kommentarer som: ”Tycker du verkligen det är värt att få 10-15 år för att skydda Jonas”. ”Han skiter ju i dig ” osv. Eftersom jag inte förstod vad de pratade om och eftersom jag inte trodde eller tror en sekund att han är skyldig till det han är misstänkt för så kammade de hem noll. Att han skiter i mig förstod de mycket väl att det inte stämde. Det var ju deras taktik att med fabricerade uppgifter hålla mig frihetsberövad, för att just knäcka och sätta press på honom.

Vad har jag då lärt mig om häktningsförhandlingar?

  • Att det är oerhört lätt att bli häktad i Sverige.
  • Att det är oerhört svårt att bli släppt innan en rättegång.
  • Att det inte finns någon brådska varken hos polis eller åklagare att handla skyndsamt.
  • Att vid varje häktningsförhandling skall åklagarna komma med starkare bevisning för att kunna hävda fortsatt häktning. Det skiter domarna fullständigt i. Man kan lika bra som häktad strunta i att gå på häktningsförhandlingar. Man sitter där man sitter tills rättegången börjar.

Vad har jag då lärt mig under den tid jag satt häktad på Kronoberg och Österåker?

  • Att det finns bra personal och det finns vidrig personal.
  • Att om man inte får gå på toaletten när man behöver får man hemorrojder. Det gör ont.
  • Att det går att kissa i en tre deciliters mjölkförpackning. Nöden har ingen lag. Har aldrig önskat mig en snopp men det hade varit behändigt då det fanns ett handfat att tillgå.
  • Att om man inte har en spegel så kan man använda baksidan på en cd-skiva.
  • Att stora tuffa män som blir instängda gärna sparkar på dörrar och river ner tv-apparater men sedan gråter hela nätterna igenom.
  • Att gå ner 25 kilo på 6 månader är inga problem. Är man vegetarian så får man ungefär 700 kalorier om dagen på häktet. Om man inte vill köpa godis från godisvagnen förstås, som kommer två gånger i veckan. Då kan man tydligen gå upp 50 kilo har jag hört. Det är nog värre.
  • Att när man inte får solljus tappar man håret och får blåmärken över hela kroppen.
  • Att om personalen ”glömmer” dig i ett duschrum som är 2×2 meter i 2 timmar, med dålig ventilation, så att det känns som om man andas genom ett sugrör – så tycker man att cellen på 7 kvm är ett slott.
  • Att man sen, när man är tillbaka i den riktiga världen får panikattacker varje gång man ska duscha, är smällar man får ta.
  • Att höra någon vandra fram och tillbaka i cellen ovanför dig klockan fyra på morgonen och sen slutar tvärt behöver inte betyda att personen gick och la sig. Det kan betyda att han hängde sig. Att förstå det klockan sju på morgonen när larmet går, gör att en del av ditt hjärta går sönder. Man var så nära men kunde inte göra någonting för man var instängd precis som han var. Han hade förlorat det där lilla hoppet som jag lyckades hålla kvar.

 

Fler artiklar och krönikor av Harriette Broman finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.