Dick Sundevall

Gråt löser inte alla problem

I onsdags publicerade vi en krönika av Wille Eriksson där han ifrågasatte Sveriges försvar efter att ha sett en presskonferens där en major gråter, efter att ha varit fånge i drygt ett dygn. Det resulterade i en väldigt stark reaktion bland våra läsare. I huvudsak negativa. Jag blev förvånad, för det var inte de vanliga nättrollen som öste galla över Willes resonemang.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Väldigt många var yrkesmilitärer, som uppenbarligen inte kunde klara av att en ung kille ifrågasatte vad de höll på med. Vad var det då som var så hemskt i det som Wille hade skrivit?

   Vad jag läser ut av Willes krönika är att ett arbete är ett arbete – och inte sysselsättning i största allmänhet. Väljer man att bli yrkesmilitär och med tiden blir en högt uppsatt officer, måste Wille och vi andra som betalar personens lön med våra skattepengar kunna ställa lite krav. När det gäller en yrkesofficer så innebär det att han ska klara lite press och stress – eller till och med väldigt mycket av den varan när bomberna faller och kulorna börjar vina runt huvudet. Den här majoren hade varit fånge i 36 timmar. En del av denna fångenskap spenderades i ett gästrum i stadshuset i staden Slovjansk i Ukraina.

   Om inte landets officerare klarar det, vad ska vi då ha vårt försvar till? frågade Wille. Jag instämmer. Förvånansvärt många militärer som kommenterat artikeln tycker att det tvärtom är väldigt bra att den här majoren visar känslor och gråter några dagar efter att han har varit fånge i 36 timmar.

   Han hade inte blivit torterad, mig veterligen inte ens fått en örfil. Och han har inte behövt tillbringa dagarna ihop med någon död eller skadad kamrat. Det är väl bra att kunna visa känslor men vad händer med sådana officerare om det blir ett skarpt läge? Om Sverige anfalls? Alltså något betydligt mer stressande än att sitta inlåst lite mer än ett dygn. Ska vi då vara glada om våra officerare visar sina känslor genom att falla ihop och gråta? Eller gör det som en reaktion efter den första anfallsvågen? Tror inte det va.

   I det fallet handlade det om en högre chef inom försvaret. Inte en korpral, inte en furir, inte en fänrik, inte en löjtnant, utan en som är överordnad dessa – en major. En sådan har en hel del att säga till om i ett skarpt läge.

   Vi har en ÖB som sjukskrev sig i några månader för att han var utmattad – i fredstid. Och officerare som har sagt upp sig när de beordrats att tjänstgöra i utomlands – där det pågår krig. Så visst finns det väl anledning att ifrågasätta hur en del av landets officerare ser på sina yrkesval.

   Men handlar det här egentligen om landets yrkesmilitärer? Eller är det ett betydligt större problem som handlar om en alltför vanlig svensk syn på yrkesval och arbetsplatser? Nyligen kom TCO med en upprörd rapport om att många av de tjänstemän som tillhör något TCO-förbund ibland tar telefonsamtal som rör arbetet, när de är lediga! Vad detta mäktiga fackförbund upprörs över är egentligen att en del av deras medlemmar behövs. Att de har en kunskap som kan behövas även när det inte är kontorstid.

   Om jag var en anställd tjänsteman skulle jag vara mer bekymrad om jag aldrig behövdes utanför strikt arbetstid. Om jag alltså var ytterst enkel att ersätta. Det kanske inte ens blev någon skillnad på min arbetsplats om jag var sjuk lite då och då. Om jag vore vd för ett sånt företag, eller ägare, skulle jag också vara bekymrad – över att ha mig som anställd.

   Arbetsplatser är inte, med några få undantag, till för att sysselsätta ett antal anställda. De är till för att uträtta något. Erbjuda en produkt eller tjänst som är efterfrågad, eller i varje fall i någon mening behövs. Och det oavsett om de är privata, statliga eller kommunala.

   Vi står nu inför en valrörelse där vi kommer att få höra orden ”sysselsättning” eller ”sysselsatta” några tusen gånger. Men vad är sysselsättning? En hobby i form av en fritidsbåt blir man garanterat sysselsatt med. Samma sak om man har en eller flera hundar. Man kan också till och från sysselsätta sig med sexliv i olika former. Men arbete är något annat. Där får man lön för att man uträttar något som i någon mening har en samhällelig funktion. Det byggs inte hus i Sverige för att sysselsätta ett antal arkitekter, ingenjörer och byggnadsarbetare, utan för att det behövs hus som folk kan bo eller arbeta i.

   Landets regementen är inte heller till för att sysselsätta ett antal personer. De är till för att yrkesmilitärer, och tidigare även rekryter, ska tränas och öva inför ett eventuellt krig. Utbildas och övas inför ett eventuellt anfall mot vårt land. Husen som byggs ska klara en storm. Militärerna ska klara av att kriga. Låt oss hoppas att de slipper det men om de en dag blir skarpt läge och de måste utöva vad de utbildats för, låt oss hoppas att de den dagen inte säger upp sig (läs deserterar) eller rasar ihop och börjar gråta.

   Massor av kommentarer på Willes krönika, från yrkesmilitärer, ifrågasätter hans rätt att kritisera den här majoren eller militärer över huvud taget. Sammanfattningsvis så ska han hålla käften, enligt dessa kommentarer. De tycks dock ha missat en sak, Wille är en av oss som betalar deras löner med våra skattepengar. Därmed har han naturligtvis all rätt att fråga sig vad han egentligen betalar för. Betalar han och vi andra för att de ska vara sysselsatta i största allmänhet, eller för att de ska klara av sitt jobb även i ett skarpt läge?

   Wille står för sin krönika med både namn och bild. De flesta yrkesmilitärer som öst sin galla över honom i sina kommentarer, gömmer sig fegt bakom synonymer och mejlar från anonyma mejladresser. Alla som tror att dessa anonyma en dag med vapen i hand kommer att försvara sitt land med allt vad det kräver av mod och kurage, kan räcka upp handen nu.

 

Komplettering 10 maj 16:00, för att slippa att svara på upprepade missuppfattningar:

1. Jag har förståelse för att man efter en dramatisk upplevelse kan få en stark efterreaktion.

2. Jag inser att gråt kan vara bra och kanske till och med ibland nödvändigt när man bearbetar en sådan händelse.

3. Jag ser inget som helst fel i att en man gråter.

4. Jag vidhåller att en svensk officer efter att ha haft tid att samla sig, under en presskonferens ska kunna ge en stringent redogörelse för vad han varit med om, och under denna korta stund kunna hålla tillbaka tårarna.

5. Jag vidhåller att en svensk officer inte är en vanlig tjänsteman. Det är en person som frivilligt åtagit sig ett arbete som inte är en sysselsättning i största allmänhet, utan som i ett skarpt läge kan utsätta honom för oerhörd press och stress.

6. Jag vidhåller att en officer ska ha en utbildning och träning, som innebär att han ska kunna stå emot mer press och stress än en medborgare i största allmänhet. Det förvånar mig att så många yrkesmilitärer som kommenterat min och Willes krönika, inte tycka ha den uppfattningen. Det oroar mig.

7. Grunden för en stat som vår, och att vi betalar skatt, är att staten därmed ska stå för beskydd mot såväl yttre som inre fiender i olika former. Om vi medborgare börjar tvivla på det genom ett polisväsende som bara klarar upp 15 procent av anmälda brott och officerare som gråter i tv när de varit med om ett skarpt läge, får det konsekvenser för hela vårt samhälle. Det oroar mig.

8. Jag anser, i likhet med grundlagen, att varje medborgare har rätt att ifrågasätta hur militärer agerar, utan att därmed vara yrkesmilitärer själva. Detsamma gäller för andra yrkesgrupper, inklusive oss journalister. Att så många yrkesmilitärer inte tycks förstå det, oroar mig.

9. Sverige har inte varit inblandat i krig på 200 år. Därmed vet vi inte om våra yrkesmilitärer klarar pressen och stressen i ett krig. De ytterst få svenska militärer som tjänstgjort i andra länder där det varit skarpt läge, kan dock ge oss hintar om det. Den gråtande majoren utgjorde en sådan hint.

10. Jag anser att en officer i uniform som framträder på en presskonferens representerar mer än bara sig själv, och ska uppträda därefter. Kan han inte det, ska han inte framträda.

11. Jag anser att det är ett tecken på feghet och brist på kurage när man kommenterar en artikel eller krönika och inte står får vad man framför med sitt för- och efternamn. Många yrkesmilitärer har inte kunnat visa att sånt kurage. Det oroar mig.

12. Jag har av kommentarerna insett att jag har högre tankar och hyser en större respekt för landets officerare, än vad många yrkesmilitärer gör. De tycks av många kommentarer att döma se officerare som tjänstemän i största allmänhet. Det oroar mig.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.