Ricard Nilsson

Fängelselivet – ett parallellt universum

Efter många år i fängelse har de mest onormala av förhållanden blivit normala. Det har gått så långt att jag inte ens reflekterar över alla underligheter som styr min vardag. Inte förrän nyligen, då jag läste om en kvinnans upplevelse i ett amerikanskt fängelse.

Ricard A R Nilsson har varit med från Para§rafs första dag, som skribent och bloggare. Han är dömd till livstids fängelse för mord och är inne på sitt femtonde år bakom murarna.

Under de här åren har han hunnit beta av ett antal fil kand och fil mag, och är idag kriminalvårdens högst utbildade, generaldirektören inräknad.

Därtill har han skrivit två deckare ihop med författarkollegan Pierre Larancuent, Män utan nåd och Med döden som skugga. I februari släppte han boken En livstidsdömds dagbok, där han berättar om det hårda livet i fängelse.

Han bloggar numer här:
www.nilsson-larancuent.com

Ett av Para§rafs honnörsord är inifrån. Vi ska så långt det är möjligt rapportera inifrån. Komma in under ytan. Ricard A R Nilsson skriver sina krönikor inifrån fängelsevärlden.

I skrivande stund har jag suttit 14 år, 6 månader och 28 dagar i fängelse. Anstalterna Kumla, Hall, Tidaholm och Kirseberg har varit mina placeringar.

   Att gå från total frihet till ett liv i fångenskap är minst sagt omtumlande och tyvärr även något jag har vant mig vid. Visitationer, inlåsning halva dygnet och urinprov har blivit en del av min vardag – något som jag numera inte ens reflekterar över. Detta förändrades efter att jag häromdagen läste ut biografin ”Orange is the New Black”.

   För dem av er som tycker att titeln verkar bekant, kan jag berätta att det handlar om förlagan till den populära TV-serien med samma namn. Författaren Piper Kerman skriver om det år hon spenderade i ett amerikanskt fängelse. Trots att Atlanten skiljer hennes upplevelser från mina, så var mycket av det hon beskrev träffande. En hel del var sig likt mellan mina och Pipers första trevande steg in i en värld som bäst kan beskrivas som ett parallellt universum, där allt man tror sig veta om hur en normal tillvaro fungerar vänds upp och ner.

   Att lära sig var man kan sitta, vilka vakter som hatar de intagna mest och vilka som hatar oss lite mindre, vem av medfångarna som bestämmer och vem som inte har något att säga till om, glädjen över att få besök, sorgen över att tvingas avbryta besöket – denna bok slungade mig tillbaka i tiden till när jag själv var helt ny inom fängelsevärlden.

   Blott 23 år gammal placerades jag på en mindre avdelning med ett tyngre klientel på Kumlaanstalten. Mitt hjärta hotade att slå sig ur min bröstkorg när jag eskorterades av en vakt från säkerhetsgruppen till min nya avdelning H1vänster (H-huset, våning 1, vänstra korridoren). Inte blev det bättre av vaktens varnade ord:

– Jag rekommenderar att du tar det jävligt lugnt. Du kommer till en avdelning där det sitter två olika gäng, en professionell mördare och flera livstidare som tillsammans har tagit livet av en hel hög med människor. Du kommer att vara yngst, så undvik konflikter, det finns inget sätt för dig att vinna om det blir bråk.

   Kylan i den kalla kulverten under Kumla omslöt mig ännu mer och en rysning av obehag tog ett fast grepp om mig. Vad fan är det han säger? tänkte jag och kände hur rädslan ökade. Mina första steg in på den avdelning där jag skulle spendera den första tiden av mitt livstidsstraff fick mig nästan att kräkas.

   De första två veckorna vågade jag mig knappt utanför min cell, men insåg slutligen att det handlade om att visa respekt så fick man respekt tillbaka. Följde man sedan bara de fångregler som fanns – exempelvis att inte prata med vakterna mer än nödvändigt, sköta sin hygien och aldrig gola – så flöt tiden på bra. Väldigt tydligt var att de inofficiella reglerna intagna emellan var mycket viktigare än de officiella reglerna som Kriminalvården instiftat. Brott mot de sistnämnda innebar en misskötsamhetsrapport och kanske extra dagar på straffet, men brott mot fångarnas egna regler kunde sluta med att man muckade i en likbil.

   Trots den långa tid jag har suttit inlåst så är det viktigt för mig att inte bli alltför acklimatiserad till tillvaron i fängelse. Den enorma kontrast som livet på kåken utgör i förhållande till livet i frihet är lätt att glömma efter alla år. För en dag släpps jag ut och då är det inte bra om mitt beteende är det av en kåkfarare.

 

Nedan biläggs som separat fil en recension av Ricard Nilssons bok, En livstidsdömds dagbok, Del 1, som nyligen släpptes.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.