Dick Sundevall

Nu händer det något!

I sin kissnödiga ängslan att förlora medelklassväljarna har de traditionella partierna i Sverige blivit allt svårare att skilja åt. Moderaterna har anammat allt mer av traditionell socialdemokratisk politik inom bland annat arbetsrättsområdet. Och socialdemokraterna har köpt moderaternas politik vad gäller rättsfrågor rakt av, samtidigt som vänsterpartiet för en gammal traditionell socialdemokratisk politik. I sådana lägen stiger andra fram.

Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.

I drygt 30 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och några tusen artiklar genom åren.

Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med Guldspaden och annat men är mest stolt över Ordfronts Demokratipris, ”för då tävlar man ju mot hela svenska folket”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

De bruna och mörkblåbrunrandiga går framåt i såväl Sverige som i stora delar av Europa i övrigt. Det är naturligtvis oroande. Men samtidigt blir en motkraft allt starkare. En starkt markerande antirasistisk vänster som inte är socialistisk.

   För det är ju vad som utmärker det svenska EU-valets stora vinnare, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ. De är klara och tydliga vänsterpartier men de är lika klart och tydligt inte socialistiska partier. Det finns ingenting av socialism i deras partiprogram eller vad de i övrigt framför. Alltså står de för något nytt. Och på den andra sidan står Sverigedemokraterna för något nytt. Eller i varje fall nygammalt, eftersom vi kan känna igen de nu närmare 70 år gamla stöveltrampen.

   För några veckor sedan började jag känna mig trött på allt vad supervalåret heter. En del valaffischer inför EU-valet var om möjligt mer intetsägande än något jag sett tidigare valår.

– Jag skiter nog i att rösta, eller går och röstar blankt, sa jag till de närmaste vännerna.

   Var fanns visionerna? Var fanns de nyskapande idéerna? Vad utgjorde något annat än det vanliga gamla malandet?

   Svaret var, vilket nu har bekräftats, att det nya i första hand fanns hos Mp och Fi. Där fanns visionerna och inte minst långsiktigheten. Miljö, antirasim och jämställdhet är inte frågor som man fixar på en valperiod eller två, och därmed snabbt vinner nya väljare på. Inte heller är det frågor som direkt ger mer pengar i fickan efter skatt. Ja, jag vet att satsningar på miljöfrågor på lång sikt är bättre för vår ekonomi – men inte på kort sikt. Och kortsiktigheten är vad som idag utmärker de gamla traditionella partierna. Nu valde massor av väljare bort kortsiktigheten för något annat. För något nytt. För visioner och långsiktighet.

   Jag har varit skeptisk till Fi. Dels för att jag i största allmänhet är emot kvoteringar och dels för att extremfeminismen i Sverige har fått allt för stort utrymme. Men jag har bit för bit svängt. Jag röstade inte på Fi men tycker att det är bra att de nu inte bara fick in en fot i EU, utan en hel person. Och jag hoppas att de kommer in i riksdagen i höst – även om jag inte kommer att rösta på dem då heller. De står för något nytt och det behövs. Därtill håller jag med dem i många frågor – om än inte alla.

   I mitt valdistrikt röstade 29,8 procent på Mp eller Fi. Medan 6,1 procent röstade på Sd. Det stör mig att jag i mina närmaste kvarter har 49 så till den grad inskränkta personer så att de röstade på Sd. Men jag kan leva med det och dagligen trösta mig med att var tredje person jag möter röstade på något nytt och friskt – och inte minst klart markerat antirasistiskt. Och mitt valdistrikt var inte extremt. Sådana här siffror hittar man både här och där i Sverige. Tro det eller ej – men faktiskt också på vissa håll i Skåne, även om de inte når upp till vissa av Stockholms södra förorter där Mp och  Fi tillsammans fick över 50 procent av rösterna.

   Vad har då det här att göra med rätts- och kriminalfrågor, som är vad Para§raf handlar om? Väldigt mycket. De traditionella partierna kör det gamla vanliga med hårdare straff och massövervakning av medborgarna. Något som varken ökar rättstryggheten eller rättssäkerheten. Visserligen avviker Vänsterpartiet lite från de övriga men då V av idag bara finns i marginalen så får det ingen större betydelse. Vill jag då påstå att Mp och Fi står ut som några rättssäkerhetens fyrbåkar? Nej inte idag, även om Mp stått upp mot massövervakningen. Men jag kan alltid hoppas. När det gäller de gamla partierna har jag gett upp hoppet i den frågan.

   Många ägnar sig nu åt att bekymra sig över att det mörkblåbruna Sd gick framåt i EU-valet. Men för var och en som röstade på Sd i Sverige så var det minst tre som röstade på klart markerade antirasistiska partier som driver just den frågan. Att Sd gick framåt var väntat. En svag skola och allmän fördumning resulterar i sånt. Men jag ser något nytt, något större – något som ger hopp för framtiden. Något som framförallt unga människor röstade på.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.