Häktesfobi

Vad människor är rädda för eller vad de tycker är obehagligt är föga förvånande väldigt individuellt. Det finns fler benämningar på fobier än vad det går att stava till. Till de allra vanligaste hör nog rädsla för djur och trånga mörka utrymmen. Jag har under de senaste åren utvecklat en ny fobi jag inte trodde fanns.

William ”Wille” Eriksson är före detta elitspelare i tennis. Eller som vi i redaktionen brukar uttrycka det: ”Ett avdankat tennisproffs”.

Nu pluggar han kriminologi när han inte skriver för Para§raf. När han började hos oss föryngrade han redaktionen betydligt med sina 20 år. Då var han lite tillbakadragen och tystlåten – men det var då det.

En del läsare har blivit provocerade av hans blogginlägg på temat: Jag är helt fantastisk. Andra har uppskattat ironin. Om det blir liknande reaktioner på hans krönikor återstår att se.

Hans blogginlägg finns att läsa här.

Jag har alltid haft ganska svårt för trånga utrymmen. Jag vet inte om jag vill kalla mig fullblodig klaustrofob. Jag har nämligen aldrig haft problem med hissar, rum utan fönster eller trånga dansgolv, men att jag har en släng av klaustrofobi är jag ganska så övertygad om.

   Under en längre tid trodde jag det var min enda ”riktiga” fobi, men under de senaste åren har jag kommit på mig själv med att ha fått en ny sådan. Att hamna i ett svenskt häkte i händerna på en blodtörstig åklagare.

   En av G. W. Bush ansedd terrorist av icke amerikanskt ursprung lär ha kallat det numera legendariska terroristfängelset Guantanamo Bay för ”en plats skapad för psykisk (och fysisk) tortyr som man aldrig vet när och om man kommer att lämna”. Förutom att detta handlar om ett terroristfängelse beläget på Kubas sydöstra kust där fysisk tortyr dagligen förekommer är beskrivningen i stort sett överförbar till ett svenskt häkte. En plats där du sitter till dess att åklagaren anser sig vara färdig med sin utredning. Om det sedan tar två veckor eller flera år spelar ingen som helst roll.

   Sitter du dessutom isolerad där inne med fulla restriktioner kan du inte räkna med att träffa någon annan än din advokat under den tiden. Förutom dina sextio minuter i häktets så kallade ”tårtbit” där du får möjlighet till luft och motion är det tjugotre timmar om dygnet i din cell. Med riktig otur är du dessutom omringad av en mycket godtycklig personal från Kriminalvården. Plötsligt känns liknelsen vid Guantanamo inte orimlig alls.

   Jag känner en hel del personer som tycker att denna typ av behandling av fångar är fullt rimlig. Inte sällan hör jag hur folk talar om hur bekväm den svenska kriminalvården är i jämförelse med andra länder. Särskilt i jämförelse med de Östeuropeiska länderna. Det dessa personer väldigt lätt glömmer bort är att de som sitter häktade inte är fångar i sin rätta bemärkelse. Det är individer som är misstänkta för att ha begått någon form av brott. Misstänkta. Inte dömda. Individer som är frihetsberövade på statens bevåg.

   Det var med hopp om tillfällig lindring av min nya fobi som jag tog del av den rapport om häktningstider och restriktioner som presenterades av RÅ häromdagen.  En rapport bearbetad under sju månaders tid av en arbetsgrupp bestående av tjänstemän inom rättsväsendet. Bland annat åklagare, advokater och en representant från Kriminalvården. Faktum är att många av de förslag på ändringar och förbättringar som gavs i rapporten enligt mig var mycket bra. Man tryckte särskilt på att den som sitter isolerad på häktet bör få en lagstadgad rätt till två timmars mänskligt umgänge per dag. Detta vare sig det handlar om personal från Fri- eller Kriminalvården eller andra häktade.

   Därmed ett av de mest sunda och vettiga förslagen som uppkommit på väldigt länge. För att helt bli kvitt min nyfunna fobi tror jag dock att det behövs lite mer. Jag tycker det är dags att börja ställa krav på utredarna. Att dessa välutbildade och tränade tjänstemän skall kunna hålla sig inom en tidsram är knappast för mycket begärt. Detta trots att man inte helt styr över omständigheterna själv. Åklagarkammarna är knappast de enda arbetsplatserna i samhället där en anställd inte kan råda över varenda omständighet.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Bifogade filer:
Dom guldran.pdf
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.